Det är inte alltför ofta ett spel med steampunk som tema visar sig bland storspelen, men på indiefronten är det onekligen desto mer framträdande. 39 Days to Mars är ett litet, gemytligt spel från enpersonsstudion It’s Anecdotal som berättar historien om två upptäcktsresande med ambitionen att ta sig till Mars med hjälp av ångkraft. Precis som spelet antydde innan jag började spela är upplevelsen också som bäst tillsammans med någon av dina vänner.
Det är roande att blicka tillbaka på den fascination många höll, och fortfarande håller idag, för den röda planeten Mars. Blotta tanken på att åka dit var för många år sedan en avlägsen dröm som höll till inom litteraturen och det tycks som att 39 Days to Mars tagit viss inspiration från dessa tidiga berättelser om rymdresor. Resan för Sir Albert Wickes och Clarence Baxter ombord på ångrymdskeppet HMS Fearful känns på sätt och vis som en sagobok. Det korta äventyret involverar bland annat en tripp på höghjulingscykel för att inhämta kol till ångmaskinen och möten med utomjordiska bläckfiskar som måste fångas in med en fjärilshåv innan de täcker rymdskeppet med bläck.
LÄS MER: Journey är ett mästerverk i intuitiv speldesign
Men redan innan färden till Mars uppstår problem som måste lösas. Katten har rivit sönder navigeringskartan, nyckeln till ytterdörren hänger i ett träd utanför huset och Albert Wickes favorithatt är inlåst i en byrå med ett onödigt komplicerat lås. Dessa och problemen som kommer uppstå ombord på rymdskeppet är det upp till spelarna att tackla som olika typer av pussel och medan de inte är speciellt svåra är de tillräckligt knepiga för att ge lite utmaning. Nyckeln i trädet, exempelvis, kan endast nås med ett fiskespö och pusslet tar formen av en lina med en krok. Tanken här är att den ena spelaren får veva kroken åt höger eller vänster med tangentbordet, medan den andra spelaren får höja och sänka den med musen samt undvika att krocka med andra föremål när nyckeln väl är på kroken.
Principen är densamma för spelets andra pussel på det sätt att spelarna kan välja vilken funktion de vill axla, vare sig det gäller att att dra i spakar, sätta ihop pappersbitar eller fixa en tekopp åt resenärerna. Visst finns möjligheten att spela själv genom att kontrollera både tangentbord och mus, men det är helt enkelt inte lika kul. Styrkan i co-op ligger trots allt i att tillsammans lösa ett problem efter att ha skrattat gott åt varandras misslyckade försök gång på gång.
LÄS MER: Recension: Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom
I en tid då det blir allt vanligare med spel som varar i 20-30 timmar får inte kortare spel som kan spelas under en sittning samma uppmärksamhet, åtminstone från min sida. Det är märkligt då det inte är en lika stor tidsinvestering, men jag antar det beror på att jag till viss del vant mig vid att ett spel ska hålla på en viss tid. 39 Days to Mars är ett väldigt kort äventyr, men när det var slut kände jag mig ändå nöjd och att mer tid inte behövdes för att förmedla dess berättelse. Detta är också ett exempel på ett spel där achievments ger mer åt upplevelsen och en extra utmaning vid omspelning. Att försöka klara spelet på 20 minuter eller misslyckas med precis alla pussel och likväl ta sig till Mars är ett par av dessa och är mer än välkomna inslag.
Skulle jag klaga på spelet hade det varit för att dess kamera ett par stunder inte var samarbetsvillig, men det är i stort sett allt. Spelets pussel är varierade och har rätt grad av utmaning, det råder verkligen inte brist på charm heller Med tanke på att det är en person som designat upplevelsen är det imponerande och jag hade gärna sett ett större spel baserat på samma idéer. Ska du ha en co-op-kväll med någon en vacker dag är 39 Days to Mars givet att inkludera på listan.
