Om jag säger ordet “kärnkraftsolycka”, vad är det första du tänker på då? För mig skulle jag nog säga Fukushima, för det är den jag minns att jag såg på tv när den hände. Det finns naturligtvis fler kända såsom Chernobyl och Three Mile Island, vi har till och med haft en incident på Forsmark sommaren 2006. Det finns mycket att diskutera om ämnet, men att det har haft en stor inverkan på mänskligheten är inget som går att säga emot, och med allt som har haft en inverkan så finns det naturligtvis media som drar allting till sin absoluta spets. Det finns alltid någon som satt sig ner och ställt sig frågan “tänk om….”. Kärnkraft och kärnvapen har en oftast viktog roll i postapokalyps-fiktion och bara genom att titta på titeln till spelet Atomfall kan man ganska snabbt räkna ut vad som är kärnan i det här narrativet.

Den som kan sin historia väl vet att mitt under Kalla kriget bestämmer sig England för att inleda sitt eget kärnvapenbombprojekt i början av 1950-talet. Men i oktober 1957 började det brinna i Unit 1 på kärnkraftverket Windscale Site på den nordöstra kusten av landet. Elden varade i tre dagar och släppte ut en ofantlig mängd radioaktiva ämnen ut över England och även Europa. Dåvarande premiärminister Harold Macmillan gjorde sitt bästa för att tona ner katastrofen för pressen och tystade ner hela händelsen. Atomfall utspelar sig i en alternativ tidslinje där den här katastrofen får en helt annan uppmärksamhet, även om allting sker bakom stängda murar i vad som kallas för Karantänsområdet.

Spelaren vaknar upp i en bunker utan något minne om hur de kom dit, varför de är där eller vem de över huvud taget är. Klassiska tropes. Det stapplar in en gestalt i en strålskyddande dräkt. Personen ifråga är allvarligt skadad men efter att du hjälpt dem får du deras passerkort och kan ta dig ut ur bunkern. Du stiger ut och möts av en förvånansvärt vacker syn. Framför dig ser du en dal och i fjärran ser du Windscale Site, men det är något sjukt konstigt med kärnreaktorn. Det lyser något typ av blått sken runt om kring den som omöjligt bara kan komma från det radioaktiva avfallet som kommer från den trasiga reaktorn. Något som också slår dig är att det står en klassisk röd brittisk telefonkiosk här mitt ute i ingenstans. När du närmar dig den hör du att telefonen ringer, är det ens möjligt att ringa till en telefonkiosk? Du lyfter på luren och en mystisk röst säger åt dig att “döda Oberon”.

När du närmar dig Windscale Site stöter du på en liten by vid namn Wyndham Village. Byn är omgiven av en hög betongmur, detta både för att hålla invånarna instängda men även för att hålla allt annat utanmför. Det är nämligen så att det finns mer än bara människor här. Det visar sig nämligen att det finns det ännu en mörk hemlighet som den brittiska staten vill tysta ner. För någon gång under 15-1600 talet föll det en meteorit just här där Wyndham Village ligger och på 40-talet fick staten reda på detta. Meteoriten döptes till Oberon, det byggdes ett forskningscenter ovanpå och Windscale Site konstruerades för att folk skulle hålla sig undan. 

Atomfall har flera olika slut och det är helt och hållet upp till spelaren genom de val som den gör, eller snarare, vilka spår som den väljer att följa. Det finns en rad intressanta karaktärer som man stöter på och alla vill ha just din hjälp med något. Captain Grant Sims är den militära befälhavaren som “styr” Wyndham Village och gör det tydligt att det ligger bäst i dina intressen om du gör som han säger. Vad det egentligen betyder är att han vill veta allt som händer i byn. 

När jag först kom till Wyndham Village gick jag direkt upp till kyrkan för att se vad som fanns där. När jag kom in upptäckte jag hur pastorn och hans diakon försökte undanröja ett mord. När jag senare träffade kapten Grant Sims valde jag att inte berätta om det då han gav mig dåliga vibbar. Detta var innan jag personligen fattat hur mycket av de val som jag gjorde skulle spela in hur spelet skulle sluta. Jag valde att prata lite mer med pastorn och fick reda på att det finns personer i byn som hör röster och att jag skulle prata med dem som ägde bageriet. Detta ledde i sin tur mig till Mother Jago och det hon ville ha hjälp med. Det var sedan hennes ledtrådar som jag följde till slutet av spelet.

Det finns även en pilot, Joyce Tanner, som vill ha din hjälp med att starta ett gäng radiotorn för att kunna komma i kontakt med omvärlden och kunna få hjälp att evakueras. Det finns många fler intressanta personer men då börjar vi komma in på spoiler-territorium. Det finns däremot ett par typer av fiender i spelet, muterade svampmonster som nyser samma typ av blått sken som kommer ifrån kärnreaktorn, och s.k. Druider, en kult som bor i skogen och som skjuter först och frågar sen.

Min första tanke var att spelet påminde mig om premissen till Fallout. Du kommer ut ur en bunker till ett förstört landskap och hela världen är din sandlåda. Men efter att ha funderat en stund så tyckte jag nog inte att det var en så bra liknelse ändå. Det är ett mycket mindre, tajtare spel som är uppdelat i ett flertal mindre kartor vilket gör att det tar inte hundra år att ta sig från en plats till en annan. Det finns heller inte direkt några tomma platser. Det finns alltid något att hitta och oftast är det resurser så som mat eller delar som man kan använda för att göra till exempel bandage. Om du lyckas att slå ihjäl en fiende kan du även plundra dem på saker och skulle du ha tur hittar du ett vapen. För mig var det svårt att hitta ammunition dock, men det kan mer ha med mig att göra än spelet. Här finns även ett belastningsystem som avgör hur mycket du orkar bära omkring på, så en aspekt av spelet är att hela tiden välja vad man ska plocka på sig, vad som är mera värt, ammunition, mat eller något annat viktigt.

Man spelar som en tyst protagonist men man har oftast flera val i dialogträden. Något som jag uppskattade var att varje svar har en känsla framför sig. Ibland kan det vara svårt att känna av vilken ton ett svarsalternativ har och då kan sådana tonindikationer vara till stor hjälp, särskilt om man vill pressa en person på information eller inte. Det är många gånger frivilligt hur mycket eller lite information man vill få ut av en karaktär, dock måste man tänka på att alla inte superuppskattar att bli utpressade. Men det är också något jag gillar. Du som spelare har den fria viljan att göra som du vill med alla ledtrådar och alla människor du stöter på. Om du så skulle vilja kan du ha ihjäl vem eller vilka karaktärer i spelet du vill och det har en påverkan hur spelet slutar. Vissa saker kan du aldrig få reda på om vissa personer dör och så vidare. Men det ger dig också en anledning att komma tillbaka till spelet, för att se vad du hade kunnat göra annorlunda. Det går inte att göra allt, men det är också charmen.

Atomfall är inte superlångt, vilket gör det väldigt smidigt att ta sig igenom. Precis som sina miljöer handlar det mer om substans än volym. Ibland vill man ha ett lagom stort litet open world-spel som inte tar 200 timmar att spela igenom. Det är dessutom ett av de vackraste spelen jag sett på länge. Jag spelade på Playstation 5 och det var definitivt värt det. Inga texturer som poppade upp från ingenstans, laddtiden mellan de olika zonerna var supersnabba och alla detaljer i terrängen gjorde det verkligen levande. Den enda buggen som jag la märke till var att ladd-symbolen som är en liten telefon med snurrskiva inte riktigt såg ut som den skulle, men det var också det enda. En absolut nästan larvig nitpick.

Jag rekommenderar Atomfall till den som gillar open world-spel men som inte vill spendera för mycket tid i den typen av miljöer. Det är ju inte alltför avlägset att kalla det ett Fallout för den otålige. Det har lite av allt, överlevande galna kultister, hantering av resurser och en spännande liten brittisk by där skumma saker händer alltid händer.