I fyra artiklar recenserar Martin fyra böcker om esporthistorien. Vilka är värda att läsa? Vilka kan du skippa? Och i vilken ordning bör du läsa dem?

Tredje boken som läggs under lupp är This Is Esport (And How To Spell It) av Paul ‘Redeye’ Chaloner.

This Is Esport (And How To Spell It)

Författare: Paul ‘Redeye’ Chaloner

År: 2020

Antal sidor: 236

Huvudsakliga spel: League of Legends

En mer rättvisande titel hade varit: “John Cleese presents The History of Esports” eller “Esports – Secrets from Behind the Scenes”

Efter att först ha läst The Book of Esports och Good Luck Have Fun så går det inte att ta sig an This Is Esport utan en känsla av att man nu har fått många dubbletter på många av sina samlarbilder. Till skillnad från The Book of Esports och Good Luck Have Fun – som i stort sett inte överlappade, men kompletterade varandra – så berättar den här boken i stora drag samma historia som Good Luck Have Fun gör. Jag håller The Book of Esports fortfarande som den bästa nybörjarboken om du vill läsa om esport– men sedan kan det vara en god idé att välja väg: att antingen gå till Good Luck Have Fun eller till This Is Esport.

Den här boken har vissa fördelar som de båda andra böckerna inte har. Först och främst är den skriven inifrån esportvärlden, istället utifrån den. Författaren är nämligen en av de mest erfarna programledarna och kommentatorerna inom esportvärlden. Denna frejdiga britt har varit inblandad såväl bakom kulisserna som framför kameran på mängder av stora esporttävlingar de senaste 20 åren. This Is Esport är således en “insiderskildring” på ett sätt som de andra båda böckerna inte var. Det blir onekligen en helt annat bok när författaren har pratat ingående med många av spelarna under många av de viktigaste esportturneringarna, och dessutom, i vissa fall, intervjuat vinnarna direkt finalernas slut. Här får man en helt annan skildring av vad som faktiskt hände på plats – inklusive all förberedelserna veckorna före ett stort esportengagemang.

Den andra stora fördelen med This Is Esport är den i underhållningssyfte ej marginella faktorn att författaren är engelsman. Dels så slipper vi det stenhårt amerikanska fokuset från de flesta andra esportböckerna, dels lättar Chaloner upp stämningen genom att ständigt referera till europeisk toppfotboll (och naturligtvis kallar han sporten “football” och inget annat), och inte minst får vi ständiga utfall av brittisk humor, dessutom genomgående rolig sådan. Är du en läsare av Retro Gamer, eller någon annan brittisk speltidning, så kommer du garanterat att känna igen det här något ironiska, bitska, men samtidigt väldigt godhjärtade sättet att skriva. En stil som du inte får njuta av i de andra av de esportböckerna.

Men till sist blir det för mycket av det goda, för en stil som passar utmärkt till en sex sidor lång artikel i Retro Gamer är inte nödvändigtvis något som känns som det optimala hela vägen genom en bok på 236 sidor. Jag kommer spontant att tänka på John Cleese under läsandet av This Is Esport, vilket naturligtvis är ett bra betyg åt författarens förmåga att underhålla mig, men hur briljant en komiker som John Cleese än är, så passar han ju bäst i gruppsammanhang, som i Monty Python, Pang I Bygget eller med de andra i En Fisk Som Heter Wanda-gänget. Efter fem-tio minuter med John Cleese vill man ju gärna ha lite Michael Palin eller Eric Idle istället.

Om man tar boken ett kapitel om dagen, eller så, så är stilen och humorn naturligtvis till en fördel, men försöker man sträckläsa boken från början till slut så är man rätt mör redan halvvägs, och när författaren mot slutet kommer till det obligatoriska kapitlet om tjejernas situation (och frånvaro) i esportvärlden, och han erkänner att han inte är nog insatt i ämnet och helt sonika lämnar över ordet till en rad kvinnor inom esportvärlden, så känns det inte som att författaren fegar ur, men det känns som en befrielse. Inte på en moralisk grund, utan för att det äntligen kommer in lite avvikande röster, som bryter av Chaloners stil. “Jag har aldrig varit så glad att plötsligt få syn på Eric Idle”, tänker man.

Första halvan av boken, då Chaloner går igenom esportens spännande historia, är dock en succé, såväl stilmässigt som innehållsmässigt. Författaren blandar självbiografiska stycken – när han berättar om vad som verkligen hände på scenen och bakom kulisserna på de stora tävlingarna – med klassiskt, objektivet historieberättande. Det kommer inte som någon överraskning alls att författaren i slutet av boken, i listan av övrig rekommenderad litteratur nämner både The Ultimate History of Video Games och Console Wars, då hans eget sätt att återberätta spelens historia är väldigt inspirerade av stilen av dessa båda böcker. Vilket naturligt bara är till fördel för This Is Esport (And How To Spell It), med tanke på hur briljanta dessa båda inspirationskällor är.

Andra halvan av boken är dock inte alls lika kul, och saknar dessutom vettig struktur. Ärligt talat känns det som om “filmen” slutar mitt i boken, och det som sedan följer är extramaterialet på DVD-skivan. Säkert intressant för de mest inbitna att se en tio minuter lång bakom-kulisserna film om hur man dresserade filmens hästar, men vi andra går nog vidare till nästa film istället. Förfallet börjar redan i kapitlet om fightingspel i slutet av den första halvan av boken. Här försöker Chaloner att mäkla fred mellan FGC (The Fighting Game Community) och resten av esportvärlden, men det går inget vidare. Till skillnad från resten av boken är full av faktafel och korrekturfel, som om det var det enda kapitlet i boken som inte blivit korrekturläst, och att Chaloner samtidigt försöker övertyga den vanlige läsaren att han är väldigt insatt även i fightinspel, medan han försöker låtsas att han inte alls vet så mycket om fightingspel för att blidka de skeptiska fightingfansen genom att låsas att han inte alls är så insatt i fightingspel är ingen höjdare. Det är ett haveri, ärligt talat.

LÄS MER: Böcker om spel: Good Luck Have Fun: The Rise of eSports

Bokens lågvattenmärke är dock kapitlet i den andra halvan av boken som gör narr av inställsamma Youtube-videos som låtsas att de ger en sann och spontan bild av hur esportlagens klubbhus ser ut inuti. Nej, jag visste inte heller att det var en Youtube-genre, än mindre att det var värt att spendera ett helt kapitel med att göra en parodi på det. Det hindrar dock inte Chaloner för att mitt i denna spektakulära uppvisning i konsten att trampa vatten, flika in ett av bokens bästa avsnitt, när han berättar om spelarnas kläder, och de bekymmer esportlagen har att hålla reda på dessa under resor och turneringar.

This Is Esport (And How To Spell It) är ingen dålig bok, speciellt inte om du tar den i små doser. Men om du inte är ett fan av Paul ‘Redeye’ Chaloner, är ute efter de där vad-hände-när-kameran-var-avslagen-ögonblicken, eller tycker att alla böcker blir bättre med en rejäl dos brittisk humor är nog Good Luck Have Fun ett bättre val. Om du inte är allergisk mot Dota 2 förstås, som är spelet som Good Luck Have Fun framför allt fokuserar på. Chaloner försöker godmodigt att täcka in hela den brokiga epsortvärlden med sitt verk, men här är det framför allt League of Legends som gäller.

Åh, och om du undrar vilka spel du ska börja med när det gäller att titta på esport har förstås Chaloner svaret på det: