Kategoriarkiv: Essäer

Spelens ansiktslösa polissubstitut

Dator- och TV-spelbranschen har länge haft ett problem när det kommer till att kritisera polisväsendet. Detta är en tanke jag haft länge men som känns perfekt att belysa i dessa kaotiska tider av oroligheter, civil olydnad, protester med BLM i spetsen och alltmer närmande stöveltramp. Spelskapare behöver ha en seriös diskussion om hur polis avbildas och presenteras i spel. Men det är faktiskt inte exakt detta jag kommer lyfta i denna text utan jag vill skina ett ljus på branschens ständigt fega sätt att använda polismakten och fascism i spel utan att faktiskt använda den faktiska polisen. Spel har sällan ett problem att avbilda poliskåren när deras uppgift är att göra det jobb de borde göra, att stoppa brott och häkta kriminella. I spel som Grand Theft Auto och Mafia gör de just detta och därför får de lov att förbli en del av polisväsendet. Fortsätt läsa Spelens ansiktslösa polissubstitut

Känslor och val i Civilization 2

Civilization 2 Multiplayer Gold från Microprose är ett fantastiskt strategispel från innan millennieskiftet. Man spelar ledare för en civilisation och får kämpa med strid, långtidsplanering och tillfälliga bakslag (för övrigt är allt tillfälliga bakslag tills det är kört). Man kan välja en historisk förebild eller skapa sitt eget land. Jag har spelat Smurfistan, med Smurfarna ledda av Gammelsmurfen. Go Team Sarsaparill! Fortsätt läsa Känslor och val i Civilization 2

Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous

1997 släpptes ett spel som skulle visa sig vara en kultklassiker, och legendariskt omtalat, nämligen Final Fantasy VII. Satt i det steampunkiga Midgar, med en intressant historia med undertoner om hållbarhet och vad som gör en person till den hen är. Fortsätt läsa Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous

The Last of Us Part II suddar ut gränsen mellan gott och ont

Vi börjar med det viktigaste:

Enorm SPOILER-VARNING för The Last of Us Part II.

I den här texten tänker jag presentera och diskutera den sammantagna handlingen i spelet, vilket innebär att ni som ännu inte upplevt berättelsen bör komma tillbaka vid ett senare tillfälle. I min recension av spelet var jag bunden av rätt ordentliga restriktioner gällande vad jag fick och inte fick nämna, men nu när spelet är ute i det fria har jag möjlighet att diskutera handlingen i The Last of Us Part II på ett mer ingående sätt. Så om du, som jag, har upplevt spelet i sin helhet är det fritt fram att skrolla vidare. Om inte är du välkommen tillbaka när så är fallet. Fortsätt läsa The Last of Us Part II suddar ut gränsen mellan gott och ont

Baksätesspelaren

Det fina med spel är att det går att hitta något som passar alla, oavsett om du gillar pussel, en bra berättelse eller bara att skjuta ner fiender. Mängden sätt att spela på gör också att du kan välja vad som gör din upplevelse bäst, om det så är på mobil, konsol eller med ett tangentbord. Men sen finns det sådana som mig, som faller lite emellan allting. Fortsätt läsa Baksätesspelaren

Måste ett spel vara utmanande?

Jag fick Mario + Rabbids: Kingdom Battle av min syster i födelsedagspresent, och trots att det var nästan ett år efter att spelet släpptes fick jag ändå spelets förhandsbokningsbonus: ett par kraftfulla pixel-vapen till alla hjältarna. Yes, vad kul, bättre vapen än vad de vanliga dödliga får, jättebra! Men när jag började spela märkte jag snart att det var något som var fel på spelet. Spelet var inte alls så roligt som det borde vara. Vad var det som inte stämde? 

Fortsätt läsa Måste ett spel vara utmanande?

Deathloop hämtar tillbaka 15 år gamla ideér

Är det någon som minns spelet The Crossing? Det var ett FPS som försökte mixa single-player och multiplayer. Tanken var att spelare skulle kunna infiltrera varandras kampanjer för att försöka skjuta ner protagonisten. När det avslöjades i 2007 var det otroligt innovativt och fräscht. Idag har vi ju sett spel göra sånt här till viss del som i t.ex. Dark Souls-serien eller varför inte betydligt mer fridfulla Journey? Att basera ett helt spel på konceptet visade sig dock vara väldigt svårt och därmed lades projektet motvilligt på is i 2009. Fortsätt läsa Deathloop hämtar tillbaka 15 år gamla ideér

Varför jag inte köper Playstation eller Xbox Series X vid premiären

Svaret är naturligtvis backloggen, förstås. Jag har massor av äldre spel kvar att spela, och därmed har jag inte direkt ett springande behov av nya spel till nya konsoler.

”Men Martin, de gamla spelen ska ju bli ännu bättre på de nya konsolerna?” Det är sant. De äldre spelen ska inte bara flyta bättre, ha skarpare grafik och ladda snabbare på de nya konsolerna, till Xbox Series X kommer du dessutom kunna ha igång flera äldre spel och sömlöst byta fram och tillbaka mellan dem. Så visst, att angripa backloggen kommer bli enklare, skönare och behagligare på de nya konsolerna.

Men kommer jag verkligen att köpa två nya konsoler för att bara beta av gamla spel på dem? Jag tror inte det, va? Köper jag nya konsoler kommer jag naturligtvis att köpa nya spel också, spel som kanske inte alls är lika intressanta som de jag redan har, och jag har ett par spel i backloggen som det verkligen är hög tid att spela nu.

Men det finns faktiskt en större anledning: jag behöver en nämligen ny TV. Min nuvarande TV är från det ärofyllda året 2008, och är inte direkt anpassad för de senaste konsolerna. Förra våren hade jag precis valt ut en modern TV att köpa när min andra PC gav upp och jag fick lägga pengarna på en ny dator istället.

Nu har jag visserligen samlat ihop pengar igen så det räcker, men att köpa en TV i år känns inte helt rätt. Jag tvivlar inte på att det släpps riktigt bra TV-apparater för TV-spel i år också, men dessa kan rimligtvis inte vara till 100 procent anpassade för den nya konsolerna. Till konsoler som inte ens släpps ännu. Det är större chans, tänker jag mig, att det släpps TV-modeller nästa år som verkligen har anpassats för att ta vara på egenskaperna och egenheterna i just PS5 och Xbox SX. Dessutom har recensenterna haft ett år på sig att reda ut vilken modell som verkligen är den bästa för det nya konsolerna, och jag litar på recensenterna i det här fallet.

Så jag skippar de nya konsolerna i höst och satsar på nästa vinter istället. Playstation 5 och Xbox Series X – vi ses på Black Friday 2021!

Hur en konsolkramare blev en PC-spelare

Plötsligt kom frågan som jag inte kunde svara på – Viken är din huvudsakliga spelenhet?” Jag hade hamnat i en sådan där enkät, en sådan man ibland får svara på när man går in på en ny spelsida. Ni vet ”Vilka av följande genrer är dina favoriter? (välj tre)”, ”Har du spelat något Call of Duty under de senaste tolv månaderna?”, ”Hur ofta spelar du free-to-play spel?” och så vidare. Det mesta gick rätt snabbt att svara på, men så kom frågan som ställde mig.

Först tänkte jag att det måste vara Nintendo Switch. Då den är både bärbar och stationär och har alla Nintendos nya spel så är den svårslagen. Å andra sidan älskar jag min Playstation 4, inte minst är den den främsta maskinen för multiplayerspelande med mina kompisar. Dessutom går min Xbox 360 fortfarande varm. Jag har många spel kvar som jag längtar efter att spela – The Walking Dead, X-Men Origins: Wolverine, Transformers: War for Cybertron, med flera. Men till sist insåg jag: nej, den maskin jag helst spelar på, och som jag oftast väljer, just nu är min PC!

Det här kanske inte låter det minsta märkligt för dig, men för mig var det en häpnadsväckande insikt. Mellan åren 2004 och 2017 spelade jag nämligen inte, trots att jag är en spelgalning, en enda gång på en dator. För att förstå bakgrunden till detta märkliga faktum måste vi resa tillbaka till början av 00-talet. Hösten 2002 återintroducerade det första numret av speltidningen Gamereactor mig för spelvärlden, som jag älskat som barn, och våren 2003 var jag åter en fullfjädrad spelare. Då jag nyligen hade köpt en rejält snabb PC var det ett naturligt val att börja spela på den, och jag njöt av Thief: The Dark Project, Half-Life och inte minst det nysläppta Star Wars: Knights of the Old Republic. Det fanns dock ett stort problem: mitt skönlitterära skrivande.

Vid den här tidpunkten visste jag inte om mitt skönlitterära skrivande var en hobby eller om det var vad jag skulle försörja mig på i framtiden. Skrivandet av fantasy- och science fiction-berättelser var i vilket fall mitt största intresse, med att spela spel som fin nykomling på plats två. Så min fritid gick åt till att skriva och till att spela, och båda dessa intressen gjordes vid samma dator. Och snart började de att glida ihop; det vill säga att jag satt och spelade när jag borde skriva. Jag försökte verkligen råda bot på problemet, men min disciplin var inte att hurra över, och spelen var så lockande att ingenting hjälpte. Till slut blev jag tvungen att dra i handbromsen och ta ett drastiskt beslut. Spelandet måste bort från datorn! Allt mitt spelande från och med nu fick ske på min Gamecube och min Xbox vid TV:n. Sittandes vid datorn skulle det enbart skrivas.

Och följden blev att jag inte spelade på en dator på 13 år. Jag kan inte säga att jag saknade det. De allra flesta spelen kom trots allt till konsol, inklusive mängder som var konsolexklusiva. Det var mest strategispel som Civilization och Total War och massiva onlinespel som World or Warcraft som var exklusiva för dator, och dessa genrer kunde jag trots allt överleva utan. I början av 10-talet var dessutom PC:n utdömd som spelmaskin i spelpressen. Ingen köpte längre spel utan alla bara kopierade och snart skulle PC:n som spelmaskin gå under, löd domedagspredikan. Men istället blev det tvärt om.

Idag är PC som spelmaskin hetare än någonsin. Epic Games Store och Steam krigar med varandra om spelarna, Steam sätter nya rekord för antal spelare samtidigt, alla exklusiva Xbox-spel kommer till PC, mängden spännande indie-spel är oöverskådlig och bland storspelen kommer i princip alla multiformatspel till PC. Till och med Playstation-spel som Horizon Zero Dawn kommer till PC nu för tiden. Och ja, jag spelar faktiskt mestadels på min PC nu för tiden.

I mars 2017 köpte jag en Switch på premiärdagen, och dessutom en Playstation 4 samma månad, och mitt intresse för TV-spel var glödhett igen. På hösten, när min gamla dator började hosta och rossla och långsamt självdö, och det blev dags att köpa en ny dator, så köpte jag för första gången en gaming-laptop.

Det första året blev det ärligt talat inte så mycket spelande på datorn alls. Det blev några timmar Cities: Skylines – att bygga städer älskar jag och det gör jag definitivt hellre med tangentbord och mus än med handkontroll – men mycket mer än så blev det inte. Men i oktober 2018 släpptes Forza Horizon 4, och då gick proppen fullständigt ur. Förutom 400 timmar Forza Horizon 4 har det sedan dess blivit 100 timmar Street Fighter V, 70 timmar The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, 50 timmar Grand Theft Auto V, 50 timmar My Time At Portia, 30 timmar Slay the Spire, och mycket, mycket mera.

LÄS MER: Arkadracing-erans sista gyllene år

Det är inte bara nackdelar med att bli äldre. Som tur var så har jag mycket bättre disciplin nu för tiden, och jag spelar när jag ska spela och skriver när jag ska skriva. Dessutom är jag inte alls lika besatt av att ta achievements, som jag var för tio år sedan, så att achievements saknas i många PC-spel bryr jag mig inte om längre. Dessutom spelar jag actionspel som jag tidigare enbart kunde tänka mig att spela på konsol – till exempel Batman: Arkham Asylum – numera på PC, eftersom handkontroll, till skillnad från tidigt 00-tal, numera är standard även för spel på PC. Den där totalupplevelsen som var konsolernas största fördel, att allt var samlat på ett ställe med achievements och vännerlista och allt, erbjuder numera även Steam. Och de där krångliga, obegripliga installationerna som fortfarande var legio 2003 är ett minne blott.

Att samla på sig spel till PC:n är dessutom otroligt billigt. Epic Game Store bjuder på gratisspel varje vecka, Steam kör på med sina vansinniga reor och Humble Bundle erbjuder varje månad sanslöst generösa spelsamlingar där pengarna dessutom går till välgörande ändamål. Lägg till att Steam nyligen lanserat Remote Play, där man kan spela lokal multiplayer över nätet med sina vänner och bara personen som streamar spelupplevelsen behöver äga spelet, och man kan spela tillsammans även i dessa svåra tider.

Det är bara två saker som är dåligt med att spela på en gaming-laptop, jämfört med en modern konsol. Det första är att det trots allt krånglar, till synes helt i onödan, ibland. Som att något bakgrundsprogram som ska ansluta datorn till Xbox Live vägrar att ansluta till Xbox Live, så Forza Horizon 4 vägrar att starta. Och utan att man fattar varför. Så man får googla och pilla i systemmenyer och starta om datorn ett par gånger, men det är inte så ofta sådant händer. Oftast fungerar det precis som det ska.

Det andra är att det inte finns något sleep mode, som på Playstation 4 och Nintendo Switch. Visst, man kan bara låta spelet vara på i bakgrunden medan man sysslar med annat på datorn, men det kan leda till massor av problem. Så visst, jag kan inte bara stänga av spelet på tio sekunder och sedan fortsätta på exakt samma ställe nästa dag, som jag kan med min Nintendo Switch. Det är något jag verkligen saknar i de spel där man inte kan spara när som helst.

Jag har aldrig brytt mig om fanboy-krigen i spelvärlden, men som konsolspelare gillade jag att skoja med uppblåsta PC-spelare. PC-spelare som trodde de är bäst i världen för att de spelade med mus och tangentbord och för att de med sina dubbla grafikkort och svindyra skärmar lyckas klämma ur några fler FPS än vad konsolerna klarar. Men numera är jag själv en PC-spelare och jag älskar det! Det är aldrig för sent att börja krama en annan plattform.

Isabelle är ansiktet utåt som Animal Crossing behövde

Jag trodde aldrig att jag vid nästan 30 års ålder skulle träffa en spelkaraktär som jag utvecklade en kärlek till likt hur jag tog vissa fiktiva varelser till mitt hjärta när jag var ett barn eller ungdom. Men Nintendo lyckades när de presenterade mig för Isabelle i Animal Crossing: New Leaf på 3DS, som var hennes debutspel.

Vad är det för dryck Isabelle har på sitt bord i New Horizons?

Jag föll direkt för hennes söta design, gulliga ljud och förmåga att uttrycka sig. Hennes ansikte var mer uttrycksfullt än många Animal Crossing-karaktärer före henne och det gav henne ett liv som jag tidigare saknat i serien.

New Leaf är spelet då jag verkligen började gilla Animal Crossing och Isabelle bidrog definitivt till det då hon gav personlighet åt en värld jag tidigare upplevt som lite stel och träig. För mig var Animal Crossing en by fylld med massa stela karaktärer med mycket att säga. Det var länge ett spel som mest var känt och speciellt för sin hutlösa mängd skriven dialog. Det var en prestation utan dess like för sin tid men jag förstod aldrig charmen med spelupplägget.

Med åren har jag dessutom tagit till mig Animal Crossings karaktärsdesign mer och mer, för skall jag vara ärlig kan jag inte påstå att jag var ett fan av Gamecube-designen och hur bybon oftast såg ut som en skrämmande rödögd clown som stirrade in i min själ.

Isabelle inledde en process att ge invånarna mer personlighet sen tidigare. Det var många bybor i djurbyn som blev charmiga i New Leaf och det märks att Nintendo uppmärksammat detta vilket resulterat i en charmigare Tom Nook och en Blathers som nu är förtjusande kul och mysig att tala med i New Horizons. Även deras ansiktsuttryck har utökats vilket gör dem roligare att titta på. Isabelle är hursomhelst fortfarande min nummer 1 och det märks att hon är en publikfavorit då hon återigen hamnat i en prominent position i Animal Crossing: New Horizons i egenskap som assistent åt Nook i Resident Services-byggnaden. Här hjälper hon spelaren att byta flagga och ö-melodi, och hon kan även hjälpa dig sjasa ut oönskade bybor av ön. Utöver detta vill hon också blända en med sin skönsång varje gång man byter öns signaturmelodi.

Säg vad ni vill om Tom Nook eller K.K. Slider men Isabelle har blivit Animal Crossing-seriens ansikte utåt, ett språkrör som serien var i stort behov av. Det är skönt att kunna associera varumärket med något välkomnande och sött och Isabelle gör det enkelt att vilja återvända.

Bara det faktum att communityn valde att para ihop henne Doom Guy som ett schyst radarpar inför lanseringen av dessa respektive spel i vår säger ju en hel del om hur många som tagit Isabelle till sitt hjärta. Det är nog årets hittills mest mysiga och wholesome spelcommunity-historia när dessa två grupper skakade hand och uppmuntrade varandras existens och kommande spelsläpp med hjälp av massa skön fanart med dessa framstående ikoner.

Hon är en av få Amiibos som pryder min spelhylla vid sidan av favoriter som Yoshi. Det är som sagt lite förvånande att Nintendo lyckades få mig, en herre på 30 år, att älska något fiktivt igen. Och de gjorde det med en liten gul Shih Tzu med grönt väst och positiv attityd och ett brett spektra av bedårande och minnesvärda ansiktsuttryck. Hon är och förblir min spel-waifu även när jag nu närmar mig 40.