Det är alltid speciellt när man hittar ett spel att älska i en genre som man egentligen inte gillar. Slay the Spire har det mesta emot sig för att finna en varm plats i Martins spelvärld. Mycket slumpmässighet? Nej tack. Kortspel. Nej, inte vid datorn. 98% spelmekanik, 1% spelvärld och 1% story? Jisses! Rougelikes där man måste spela om från början när man dör? Nej, nej, nej. Men ändå kan jag inte sluta spela Slay the Spire, för det är något alldeles speciellt med det här spelet.
I Slay the Spire kan du välja mellan fyra olika spelbara karaktärer. De fyra har inte bara olika egenskaper, de har helt olika kortlekar också, så det är verkligen som fyra spel i ett. Den först tillgängliga karaktären The Ironclad är vår standardkämpe, vår man av vanilj. Han har inga konstiga gimmickar, utan han anfaller och han försvarar sig som det anstår en riddare, och han helar sig själv lite efter varje strid, vilket nybörjarspelaren verkligen uppskattar. På första genomspelningen dör jag redan på första bossen. Under andra och tredje genomspelningen går det lite bättre, men jag dör fortfarande utan att riktigt förstå vad jag har gjort för fel. Frustrerande? Ja, men också väldigt inspirerande. Jag bara måste lära mig att bemästra det här spelet. Jag bara måste!
FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Speciella stunder: Another World och den nya vännen
Och för varje genomspelning med The Ironclad lär jag mig lite mer om hur spelet och The Ironclad fungerar. Jag lär mig mer om vilka kort jag bör välja när det är dags att utöka min kortlek. Jag lär mig om hur jag måste anpassa min taktik efter de kort som jag faktiskt får lägga till min kortlek och de kort jag får på hand. Jag lär mig så småningom tjusningen med rougelikes, att spela om spelet om och om igen och lära sig hur dess system fungerar, så att man äntligen, efter många försök, kan ta sig till slutbossen. Och jag inser att, ja, ibland måste man faktiskt ha lite tur också.
Efter ytterligare ett par genomspelningar där jag tar mig ända till sista världen, och i ett fall till och med till sista bossen, innan jag dör, går plötsligt allt min väg och helt oväntat klarar jag spelet med The Ironclad! Var det verkligen slut där? Ja, det var slut där. Dock visar det sig att man tydligen måste klara spelet med alla de tre ursprungliga karaktärerna för att verkligen klara spelet, så det är bara att kasta sig över nästa karaktär: The Silent.
Efter att med The Ironclad försökt hitta en balans mellan attackkort och försvarskort, testar jag nu med The Silent på att försöka vara så defensiv som det bara går. Det är som sagt en helt ny kortlek så jag har ingen koll alls på hur The Silent ska spelas, men jag fokuserar på att försvara mig så mycket som möjligt. Jag satsar nästan allt jag har på att blocka, vilket gör att varje strid blir betydligt längre än tidigare, då det naturligtvis tar mycket längre tid att kämpa ner motståndarnas hälsomätare när jag mest bara blockar och är defensiv. Men det visar sig vara ett lyckokast, en ytterst framgångsrik taktik och jag blockar mig rakt genom den första världen utan större problem. Det är nu jag upptäcker den stora tjusningen med The Silent: hon kan förgifta fienderna. Vilket visar sig vara riktigt, riktigt roligt.
LÄS OM EN DREAMCAST-KLASSIKER: Jet Set Radio och gatukulturen
När man förgiftar fienden med ett värde av fem poäng förlorar den fem i hälsa i slutet av samma rond, och nästa rond förlorar den fyra, och i nästa rond tre och så vidare. Men lägger man till ytterligare fem poängs förgiftning, så läggs den poängen direkt på den förra. Så då blir det först tio HP i skada i slutet av ronden och i nästa rond nio HP i skada och så vidare. Med tanke på att en vanlig attack kanske gör sex eller åtta HP i skada blir det en jäkla massa skada på fienden – som den dessutom inte har en chans att blocka – om man kan bygga upp förgiftningen till tjugo eller tjugofem.
Jag har bara tre riktigt saftiga attackkort, men två av dem har en specialförmåga som gör att jag alltid drar dem till min hand i första ronden. Så mina strider ser ut så här: Först två maffiga attacker som gör mycket skada, sedan rond efter rond med en massa block som äter fiendernas alla attacker, samtidigt som jag förgiftar och långsamt men stadigt ökar förgiftningen på fienderna tills de slutligen dör av giftet. Striderna tar alltså väldigt mycket längre tid än när jag spelade med The Ironclad, men långsamt, långsamt tar jag mig fram genom de tre världarna.
Dessutom har jag turen på min sida! Alla magiska föremål som jag hittar har egenskaper som jag verkligen har nytta av. Framför allt får jag flera föremål som ger mig fördelar i den första ronden. Ett föremål gör att fienden tar 50% mer skada i första omgången, och ett annat föremål gör mina attacker mer kraftfulla i första omgången. I kombination med mina två saftiga attackkort som jag alltid drar i första ronden gör det här min första omgång fullkomligt galet dödlig. Plötsligt blir striderna riktigt korta istället, för fienderna är döda eller döende redan efter första ronden. Det är bara första gången jag spelar som The Silent, jag vet egentligen inte alls vad jag håller på med, och ändå stormar jag fram mot slutbossen. Vart är det här på väg?
Och nu har jag ännu mer tur! Jag får tag i en flaska som jag automatiskt dricker när jag dör och som då återupplivar mig och ger mig 30% av min maximala HP tillbaka (ungefär som fen i flaskan i Zelda-spelen). Första gången jag kom till slutbossen som The Ironclad dog jag precis när jag skulle avsluta den, och den andra gången lyckades jag döda den i samma omgång som den skulle ha dödat mig, så en sådan livlina kan bli guld värd i slutfighten. Och sedan har jag ännu mer tur. Jag får tag i ytterligare en återupplivningsflaska! Plötsligt går allting min väg.
Nu händer något som egentligen aldrig händer när jag spelar TV-spel: jag blir stursk. Jag blir kaxig. Jag känner mig oövervinnerlig och kan inte komma till slutbossen snart nog. Här ska det bli slutboss-smisk!
Äntligen är jag hos slutbossen. Och striden börjar också väldigt bra. Förutom mina två saftiga attackkort, som jag alltid får i första omgången, drar jag även mitt tredje saftiga attackort i den första omgången. Med alla första omgången-bonusar jag har, så raderar jag en tredjedel av slutbossens hälsa i en enda omgång. Boom, crash, pang, bara! Sedan följer striden samma förlopp som tidigare. Jag blockar och blockar och blockar och förgiftar bossen så sakteliga när jag kommer åt. Dock får jag mest bara blockkort på hand och nästan inga förgiftningskort. Så det går långsamt, långsamt, långsamt, omgång på omgång, block, block, block, men sakta men säkert sjunker bossens hälsa, medan den inte får in speciellt mycket attacker alls på mig, för jag blockar ju nästan allt. Och jag har två återupplivningsflaskor som ess i rockärmen, så jag känner mig väldigt trygg.
I slutet av kortleken kommer äntligen alla mina bästa förgiftningskort, i en och samma omgång, plus ett par kort med bonusar som ökar på min förgiftning, och äntligen kan jag förgifta bossen så det står härliga till. Jag har nästan all hälsa kvar, medan bossen bara har 100 HP i hälsa kvar, och jag har förgiftat den så mycket att den förlorar 50 HP per omgång! Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att segern snart är i hamn. Och som löken på laxen har jag två flaskor som kan återuppväcka mig. Och bossen tänker inte ens attackera mig den här omgången! Den tänker bara ge någon slags boost till sig själv. Det här är ingen strid, det är en ren kross. En förnedring. ”Lycka till, bossen!” skrattar jag.
Då från ingenstans utför bossen någon slags magi som tar bort all förgiftning ur kroppen, och i de nästa två omgångarna har jag först ingen block alls på hand och sedan bara ett enda stackars litet blockkort, och bossen drar iväg två superattacker som tar båda mina återupplivningsflaskor. Plötsligt har jag så lite hälsa kvar att jag inte ens skulle klara en attack från en vanlig fiende, alla mina bästa attacker är förbrukade, och bossen har inte ett gram av förgiftning i sig. Nu är det inte så kul längre.
Vad som sedan händer är jag inte riktigt på det klara med, för jag blev så nervös här att mitt minne av de kommande omgångarna är helt suddigt, men jag får blanda om min lek och lyckas på något sätt dra flera av mina bästa förgiftningskort på en gång så jag lyckas förgifta bossen igen. Och jag lyckas precis förgifta den så mycket att i samma omgång som den ska utföra det sista hugget mot mitt skräckslagna försvar, tar min förgiftning dess sista 30 HP, och den dör. Jag skakar av nervositet och kan knappast fatta att det som har hänt har hänt. Jag har klarat Slay the Spire med The Silent på första försöket. Och jag har tre HP kvar av min hälsa.
Här ska jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det gick till. Antingen bläddrade jag igenom hans spelsamling och tänkte ”Resident Evil? Hmm, det verkar coolt.” Alternativt var jag så utsvulten på spel att jag bara startade upp Saturn-konsolen utan att ens bry mig om att kolla vad som satt i. Hursomhelst var det Resident Evil som dök upp där på skärmen när jag satte igång spelenheten.
Jag kontaktade Blizzards support, men de hade bara tips i form av ”kolla ditt internet” att bidra med. Till slut lyckades jag lista ut att det var nätverksinställningarna i min Playstation 4 som hade ballat ur. Men Overwatch straffade mig inte bara för alla disconnects genom att jag sjönk på rankingen för mina ofrivilliga disconnects, jag fick dessutom under några dagar enbart spela i en form av icke-lag, där jag gissar att alla fuskare hamnar. Mina medspelare var helt ointresserade av att samarbeta för att vinna. De stannade kvar och sprang omkring i hemmabasen trots att matchen hade börjat eller hoppade av så fort motståndarlaget hade tagit ledningen. 
Du har förmodligen också ett sådant spel, en tryggt hamn dit man kan söka sig när man mår dåligt, en säker plats dit man alltid är välkommen. För min del är det spelet Forza Horizon 4. Det är en färgglatt spel, det är ett välkomnande spel, det finns alltid massor att göra, och man blir belönad för precis allting man tar sig till. Visst har även Forza Horizon 4 ställt till krångel ibland, framför allt är det spelets notoriskt opålitliga achievements som är boven. Ibland har jag inte fått achievements som jag faktiskt har uppfyllt och ibland har jag fått achievements för saker jag inte ens har gjort ännu. Även spelets veckouppdrag brukar kunna bjuda på strul ibland när de instruktioner som spelet ger dig inte stämmer med verkligheten. Men i det stora hela är inte Forza Horizon 4 mer buggigt än något annat storspel, snarare är det ett under av spelarvänlighet.
Jag vände mig direkt till spelets andra expansion, Lego Speed Champions, som stod för 500 av dessa nya poäng. Då jag bara hade testat den som hastigast i somras när den släpptes, så hade jag massor av skoj som väntade på mig med alla uppdrag som den nya Lego-dalen hade att erbjuda. För några timmar sken solen över mig och mitt spelande igen. Det skulle inte vara länge.
Var det något jag hade missuppfattat? Jag försökte med allt för att få igång byggandet, men inget fungerade. När jag kollade Let’s Plays på Youtube såg jag att de andra spelarna bara behövde köra bilen till huset så började det byggas automatiskt. Men när jag kom till huset så hände ingenting. Verkligen ingenting. Jag kontaktade Forza-supporten och fick en lång lista på åtgärder, inklusive att avinstallera spelet och installera det igen. Jag testade allt. Ingenting hjälpte. Supporten tackade mig för att jag hade rapporterat buggen, och de lovade att göra allt vad de kunde för att åtgärda den. Sedan dess har ingenting hänt.
Så nu kan jag inte nå 2750/2750 i Forza Horizon 4, hur bra jag än spelar. Det är helt enkelt omöjligt, för de uppdrag som ger achievements låses inte upp om ingen bygger på huset. Så medan jag väntade på att Playground Games (kanske) fixar den förbaskade buggen, så fick jag vända mig till ett annat spel. Kanske skulle jag återvända till Overwatch trots allt?
Det går inte att neka till att NHL 2002 på flera sätt var en uppenbar förbättring av NHL 2001. Det mest iögonfallande var att spelet äntligen började att bekräfta vad som faktiskt hände i matcherna. I tidigare spel kunde ett lag göra 5-0 i första perioden, utan att det fick kommentatorerna att reagera. Men i NHL 2002 spelades små filmsekvenser upp när ett lag dominerade eller en spelare gjorde bra ifrån sig. Precis som i riktig en TV-sänding alltså. Denna bekräftelse gjorde massor för inlevelsen i spelen. Tyvärr bjöd också spelet på en annan nyhet, något som skulle bli början på slutet för min och Daniels vänskap: humor.
Det stora problemet var inte att humorn var katastrofalt dålig, utan att det var någon humor med i spelet överhuvudtaget. Det här var meningen att vara en seriöst hockeyspel. Spelet var en vild dröm som ett par ungdomar i en svensk småstad kunde använda för att få uppleva hur det vara att spela i världens främsta hockeyliga. När man spelade ensam gick väl humorn att acceptera, men spelade man co-op så var den fullständigt katastrofal.
När kvällen var över tackade Daniel för sig, och vi visste båda att det var över. Det var förstås inte bara NHL 2002:s fel. Vi hade börjat att växa ifrån varandra. Vi hade börjat få olika intressen. Daniel sålde snart sitt Playstation 2 och slutade med TV-spel och jag lämnade hockeyn och blev spelfantast istället. Daniel och jag skulle fortsätta att träffas då och då, men vi blev aldrig mer de där båda riddarna vi var när vi spelade NHL. Ett par år senare förlovade han sig med en tjej och flyttade från stan. På något sätt visste vi redan den kvällen att det här var sista gången vi spelade TV-spel tillsammans. Med ett dåligt skämt så tog allting slut.
Under det senaste året har jag och mina vänner haft riktigt kul med att skjuta zombies tillsammans i det första Left 4 Dead. Förväntningarna är således höga på uppföljaren, även om det samtidigt finns en del oro över att 
Vid den här tiden hette jag inte ”Albumpojken” på Xbox Live, utan ”LeorioSWE”. Under mina månader i Battlefield 1943 har flera spelare frågat om Sverige på grund av mitt namn, men det har bara hänt en enda gång att jag fått spela med en annan spelare som faktiskt pratat svenska. Således blir det en glad överraskning när det första som händer när jag inleder det första uppdraget i Left 4 Dead 2 att en av de andra spelarna utbrister ”Nej men, LeorioSWE, är du också från Sverige?”
Plötsligt tystnar vi närmast på samma gång. Alla tre inser vi att det vi håller på med är aningen respektlöst mot den fjärde spelaren. Här pratar vi svenska och skrattar och har oss, och utlämnar helt den fjärde spelaren. Något trevande diskuterar vi om vi ska övergå till engelska eller inte. Det har varit jättekul att prata svenska med varandra medan vi pangat zombies och räddat varandra, men vi vill ju inte ge den fjärde spelaren en dålig upplevelse av spelet. Så vi diskuterar fram och tillbaka och till slut kommer vi fram till att vi ska övergå till engelska. Då säger den fjärde spelaren: ”Haha, det är okej, jag är också från Sverige.”
