Kategoriarkiv: En tidig titt

En tidig titt på Mosaic

Mosaic är ett norskt spel från samma gäng som skapade ”Among the Sleep” – ett skräckspel där du upplever världen från en tvåårings perspektiv. Denna gången utspelar sig det hela i en dystopisk framtidsvärld där vi får följa en deprimerad pendlare som helt tycks ha tappat livsgnistan. Varje dag är en kopia av den andra, där varje ritual från tandborstning till att rätta till samma gamla svarta slips måste utföras till varje pris. Det enda som sticker ut är högen av obetalda räkningar på köksbordet som ständigt ökar i mängd.

Allt tyder på en människa som känner sig fast i ett hjulspår som aldrig ändrar riktning, där du som individ inte är mer än en kugge i ett industriellt kooperativ av själlösa slavar. Ditt värde avspeglas endast mot huruvida du kommer i tid till jobbet och kan leverera din dagliga kvot.

Mosaic känns på många sätt mer som en filosofisk resa än som ett regelrätt spel.  Ens valmöjligheter är väldigt begränsade och spelmomenten mer till för att poängtera och förstärka känslan av det du ser och hör. Samma sak gäller det grafiska uttrycket – där allt illustreras i skarpa polygonfattiga former med blekgrå färgtoner ackompanjerat av dystra musikaliska strofer.

Ditt jobb illustreras av ett enkelt spel där du ska fördela och leda resurser i form av prickar genom olika noder till en huvudcentral. Allt är medvetet monotont för att ytterligare förstärka känslan som uppstår när saker och ting plötsligt inte följer sitt vanliga mönster och hela ens värld rubbas.

Denna rubbning börjar med att en talande guldfisk i glimrande brandgula färger dyker upp i ditt handfat och frågar om det inte är dags att ändra på saker. Där och då förändras plötsligt allt och du påbörjar en resa som lika mycket utspelar sig i huvudpersons inre som i världen runtomkring honom.

Med små medel lyckas den cirka 30 minuter långa demon måla upp en intressant kuliss för resten av spelet. Där främst den utsökt stilistiska grafiken träffar mitt i prick, med sina svala toner där andra mer bjärta färger känns som små emotionella explosioner när de dyker upp och bryter det dystra grå färgtemat. Nästan varje bildruta från Mosaic skulle kunna ramas in och hängas upp på vägen – så vacker är grafiken.

Men även om spelet är vackert och stämningsfullt en halvtimme in i historian betyder det inte att slutresultatet håller måttet. Men det är en stark början som ger en lust efter mer Mosaic.

En tidig titt på Atomicrops

Jag är vanligtvis inte den som lockas av jordbrukslivet – varken i verkligheten eller i spel. Jag testade Farmville ett kort tag men tappade snabbt suget. Jag har sneglat åt både Harvest Moon och Stardew Valley men aldrig riktigt känt mig dragen till dem. Så var det i alla fall ända tills Atomicrops dök upp och adderade radioaktivitet och actionelement till ekvationen.

Atomicrops är ett roguelike där du ska ta hand om din farm efter att en atombomb helt sonika slagit ner inte alltför långt från farmen. I sann nukleärromantisk anda utplånas dock inte djur- och växtlivet av svampmolnet. Istället muteras dessa friskt och ger upphov till en hel drös färgglada men livsfarliga varelser som du som spelare tvingas försvara dig mot.

Själva jordbruksdelen är i sig inte särskilt komplicerad. Du plogar först jorden, sår därefter dina frön och avslutar med att vattna. När grödorna sedan grott färdigt skördar du dem. Så långt, allt väl. Lägg sen till detta att förvuxna bladlarver och radioaktiva kaniner med lasergevär försöker döda dig under tiden.

En annan tidig titt: Iron Man VR

Häri ligger själva utmaningen: att lyckas sköta alla de sysslor som krävs för att hålla jordbruket igång samtidigt som du är ständigt attackerad. Särskilt på natten ger sig de olika muterade varelserna på inte bara dig, utan även dina grödor. Men om du trodde att det skulle vara någorlunda lugnt på dagen får du tänka om. På dagen behöver du nämligen ge dig ut och finkamma vildmarken efter fler frön att så och allsköns föremål som kan underlätta ditt jordbrukande.

Betalt för dina grödor får du i byn. Varje ny dag i gryningen kommer nämligen en helikopter och hämtar upp dig och flyger dig till byn – vare sig du vill eller inte. Dina pengar kan du sedan spendera på bland annat frön, redskap, vapen och byggmaterial. Så glöm för guds skull inte att skörda dina grödor innan helikoptern plockar upp dig, för då blir du i likhet med undertecknad ståendes där med brallorna nere.

Genom att gödsla dina grödor växer de sig större och genererar således mer pengar. Gödningsmedlet är såklart också radioaktivt – och liknar för övrigt något slags färgglada tumörer – och detta får du genom att döda fiender. Odlar och gödslar du dessutom samma sorts gröda i en två-gånger-två-formation sammanfogas dessa till en enda stor gröda, vilken såklart också ger mer pengar.

Din vapenarsenal består i grunden av en så kallad Peashooter. Den gör jobbet den är skapt för men blir i längden en smula undermålig allteftersom du stöter på starkare fiender. För att överleva på sikt gör du bäst i att köpa nya, starkare vapen. Som tur är behöver du aldrig bekymra dig för att samla ammunition då samtliga vapen har obegränsat av denna vara. Detta är väldigt skönt med tanke på allt annat som behöver hushållas med. Tyvärr går alla vapen sönder efter en dags användning och du tvingas använda peashootern igen. Det, eller fortsätta köpa nya vapen.

I direkt anslutning till din farm finns fyra olika biomer i varsitt väderstreck. Österut och västerut finns slättmark respektive öken. Tundra och djungel har du från början inte tillgång till utan måste köpa byggmaterial i byn för att reparera de broar som leder in till dessa områden. Varje område har sina egna specifika fiendemonster och frön som går att hitta. Genom att utforska dessa olika områden och ta dig längre och längre ut möter du starkare fiender men hittar också bättre frön och utrustning. Har du tur stöter du också på kor, grisar eller höns som du kan rädda och sätta i arbete på farmen.

I byn har du möjlighet att uppvakta potentiella kärleksintressen med rosor. Att lyckas charma dem och så småningom gifta sig skapar bättre förutsättningar för att skydda farmen.

När en ny spelomgång sätter igång är det i början på våren. Varje årstid varar i tre dagar och i slutet av varje årstid kommer en boss och anfaller farmen – se därför till att beväpna dig därefter. Än så länge har jag inte lyckats ta mig längre än till slutet på sommaren, så jag kan inte riktigt svara på om och hur upplägget varierar i de övriga årstiderna.

DU KÄNNER VÄL TILL VÅR ARTIKELSERIE SPECIELLA STUNDER: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

I nuläget verkar det inte finnas någon sparfunktion. Påbörjar du en spelomgång får du därför lov att hålla dig till den och låta bli att stänga av datorn. Men varför skulle du vilja göra det, å andra sidan? Varje ny dag i spelet ger den där härliga bara-en-omgång-till-känslan. ”Ska jag satsa på att köpa på mig mer frön och hålla mig vid farmen nästa dag, eller ska jag köpa ett starkare vapen och ge mig ut i vildmarken för att förhoppningsvis hitta lite fler användbara arbetsdjur eller redskap?”

Allt som allt tycker jag att Atomicrops ser mer än lovande ut. Generellt sett drar jag mig för att spela spel som saknar någon form av endgame eftersom jag gärna vill kunna avsluta mina spel. Men skulle det så småningom tillkomma något sådant i det här spelet ser jag ingen anledning till varför jag inte skulle ge det åtminstone ett par tre stycken genomspelningar till. Slänger de dessutom in lite fyndiga achievements kommer de ha mig fast i många fler timmar.

Detta speltest är baserat på en Early Access-kod från Epic Game Store.

En tidig titt på Iron Man VR

ComicCon i Stockholm hade inte jättemycket spelnyheter, men den de hade var ganska speciell. Iron Man VR har varit på tapeten sedan den utlovades i våras på en State of Play och det har visats en del men inte massor av det kommande VR-spelet till Playstation 4. Löftet om att kunna flyga omkring precis som Tony Stark och skjuta energistötar gjorde till och med en ganska vagt VR-taggad person som mig intresserad.

TIDIGARE PÅ SAMMA KANAL: Fem lovande VR-upplevelser till Playstation 4

När nu Sony gick ut ett par veckor innan ComicCon och berättade man skulle ha en spelbar demo på plats var peppen hög. Hur skulle det se ut och kännas? Kunde demon fånga känslan att vara Tony Stark? Efter att ha spelat demon i ungefär 15 minuter har jag en del svar men fortfarande en del frågor.

Andrea spelar Iron Man VR
Andrea, på väg mot skyarna

Hela demon börjar med en snabb genomgång av kontrollerna, och hur dina thrusters aktiveras med R- och L-spakarna på Move-kontrollerna. Hur du sedan riktar dina händer styr hur du åker i din Iron Man-rustning, precis som för Tony Stark. Du kan skjuta iväg energistötar från händerna genom att rikta händerna framåt och trycka på Move-kontrollens stora knapp samt göra kraftfulla knytnävslag genom att föra händerna framåt och trycka på X eller O. Det var basläggande kunskaper för att köra igång upplevelsen.

MER VR: Battlewake tar dig ut på de sju VR-haven

Själva demon börjar med att man flyger strax utanför Tony Starks vackra hus på en klippa i Malibu. I luften får du mer instruktioner om hur du ska flyga och får testa en hinderbana som löper förbi, under, över och genom klippformationer. Det här var min favoritdel av demon. Kontrollerna är lätta att använda och efter några få försök kunde jag manövrera med händerna längs sidorna, precis som Tony Stark. Efter det var det dags att börja skjuta mot mål, vilket också funkade smidigt med framsträckta händer. Att flyga och skjuta samtidigt tog lite mer tid att bemästra men inte mycket mer än att bara flyga. Under tiden gick solen ner över Malibu.

Solnedgång över Malibu
Solnedgång över Malibu

Härnäst var det dags att slå sig igenom hinder, vilket var den svåraste delen av spelet. Jag lyckades inte riktigt att få in finessen men jag har en känsla av att jag inte var så långt bort. Efter det var det meningen att man skulle få testa lite riktiga strider, i det här som ändå marknadsförs som en ”shooter”. Här stötte vi tyvärr på problem under demonstrationen. Representanten från Sony berättade att de upplevt problem med själva trigger-signalen för att sätta igång den sista delen av demon. Det funkade tyvärr oftast inte att komma till sista delen av demon. Tråkigt.

MER MARVEL: Se 18 minuter gameplay från Marvel’s Avengers

Det leder mig till de frågor som jag lämnades med efteråt. Jag älskade det jag fick se av Iron Man VR. Kontrollerna var tajta och bra, och miljöerna var väldigt vackra. Hur kommer det att förvaltas när det blir ett helt spel? Blir det en spännande historia att följa eller kommer det bli ytterligare en glorifierad tech-demo som visar hur VR fungerar?

Spelet har inte ett releasedatum än, men är satt till att släppas under 2019. Kommer det verkligen att kunna infrias när man har så grundläggande problem med en demo bara tre månader innan årets slut? Det ska onekligen bli intressant att se om Iron Man VR och studion Camoflaj infriar sina högt flygande löften.

En tidig titt på The Dark Pictures: Man of Medan

Jag blev minst sagt taggad när jag fick reda på att Sverige skulle få ytterligare ett Comic Con utöver det som sedan några år tillbaka har varit ett återkommande inslag på Kistamässan i Stockholm. Jag och Josefin har båda varit på plats på Åbymässan under lördagen den 11 maj för att spana in cosplay, comics, kändisar och framförallt, spel.

Tyvärr visade det sig att spelutbudet på Comic Con Göteborg var i princip obefintligt. Utöver en VR-hörna där besökare kunde få testa på bland annat Beat Saber samt ett och annat up-and-coming svenskutvecklat indiespel fanns det en enda visning av ett nytt spel. Detta spel var The Dark Pictures: Man of Medan. Den första delen i Supermassives skräckantologi.

MER OM KOMMANDE SPELRELEASER: Inför E3 2019: Ubisoft

Både Comic Con Nordics och spelets utgivare Bandai Namco valde inför mässan att marknadsföra det som en ”interaktiv spelupplevelse”. Lite konfunderad över vad detta kunde innebära – alla spel är väl per definition interaktiva? – försökte jag kontakta PR-ansvariga på de båda företagen för att få lite klarhet i saken. Dock utan framgång. Väl på plats på Comic Con visade det sig det interaktiva momentet bestod i att hela publiken på visningen fick vara delaktiga i genomspelningen av spelets demo. Med röda och gröna glowsticks kunde alla närvarande rösta på ett av två alternativ när talespersonen som spelade ställdes inför ett val i spelet.

Det vi fick bevittna var ett skräckspel i tredjeperson. I Man of Medan får spelaren följa och styra fem personer som blivit tillfångatagna förda ombord på ett skeppsvrak där saker och ting inte verkar stå rätt till – minst sagt. Genom att med jämna mellanrum ställas inför olika val får spelaren styra dialoger och välja att utforska olika delar av det till synes hemsökta skeppet.

Spelaren tar kontroll över karaktären Fliss som tillsammans med den nyligen bekanta Brad blir fösta genom skeppets källarutrymmen av deras tillfångatagare Danny. Fliss har på vägen möjlighet att stanna upp och undersöka olika föremål i omgivningen. Allteftersom de går längre ner i skeppet blir Danny mer och mer nojig och springer plötsligt iväg i panik. Brad och Fliss fortsätter själva vidare längsmed skeppets dunkla korridorer. Ibland får Fliss möjlighet att välja vilka vägar de ska ta vidare ner i skeppet, samt hur hon ska agera gentemot Brad, som verkar bete sig alltmer underligt.

Det första som slog mig var att demot var ganska fult. Karaktärsanimationerna kändes ryckiga och överlag fick jag en känsla av uncanny valley. Skräckmomenten tycktes bestå till nittionio procent av jump scares, vilket jag personligen är ganska trött på. De olika val som enligt utgivarna är spelets USP gjorde inte något direkt nytt hur mycket utvecklarna Supermassive Games än vill få det att verka så. Telltale Games har gjort samma sak med sina olika episodbaserade spel under flera års tid och detsamma gäller Supermassives eget Until Dawn, och oftast har valen inneburit större konsekvenser. Kanske blir valen svårare under spelets gång men i just denna demo kändes det inte som att de påverkade spelupplevelsen så mycket. Hela visningen avslutades med en trailer, som du kan hitta här nedanför.

Jag är smått skeptisk till om Supermassive Games kommer lyckas göra något nytt i och med det här spelet. Medan jag är lite nyfiken på hur den färdiga produkten kommer se ut är jag ganska tveksam till om Man of Medan faktiskt tillför något till skräckspelsgenren. Josefin verkar dock ha fått ett mer positivt intryck, så vi kan inte annat än vänta och se.

Man of Medan släpps senare i år till PS4, Xbox One och PC.

En tidig titt på 2084

På bara någon minut lär jag mig gå, hoppa, spurta, skjuta och hacka elektronik, och spelet gör tydligt att jag är redo att påbörja mitt uppdrag. Vad detta består av kan jag inte riktigt sätta fingret på. Men vapnet i min hand tyder på att det inte kommer vara särskilt pacifistiskt.

Så jag beger mig ut i den dunkla, nedgångna byggnad jag placerats i. Lamporna blinkar sporadiskt och rören läcker där jag ser mig omkring och försöker orientera mig. Mycket snart är jag beredd att skita knäck när jag introduceras för spelets kanonmat: zombier. De dyker helt plötsligt bara upp, springande mot mig genom den korridor jag befinner mig i. Jag samlar mig och tar mig vidare genom byggnaden.

Miljöerna och grafiken påminner mig en smula om Half-Life 2 – fast inte lika snyggt. Emellan skjutandet navigerar jag mig genom mestadels små, trånga utrymmen. Detta är bra eftersom det är lättare att sikta på zombierna men dåligt eftersom jag inte har någonstans att ta vägen. Låsta dörrar i min väg kan jag låsa upp genom att hacka dem med ett enkelt musklick och en slumpvis genererad wasd-kombination. Jag kan också hacka små lådor på väggarna, vilket fyller på min hälsa och ammunition. Detta hopkok av skjutande, springande och hackande går snart på tomgång, och de två olika zombie-modeller som erbjuds börjar snabbt bli mer irriterande än skrämmande.

SVARA PÅ: Veckans fråga #11: Vilka två spelkaraktärer skulle para ihop romantiskt?

Vid ett tillfälle vänder jag mig hastigt omkring för skanna området efter zombier. Deras grymtningar och hesa skrik har just blivit tydligare. Dock verkar det inte finnas några i min direkta närhet och jag beger mig därifrån. Så småningom börjar jag zona bort lätena helt och hållet, då de hänger kvar i resten av nivån oavsett om det är zombier där eller inte.

Mellan de olika nivåerna ”belönas” spelaren med förrenderade mellansekvenser. Jag skriver ”belönas” för att det är precis så jag tror att utvecklarna har tänkt. Att spelaren är av manligt kön och därför behöver bryta av de maskulina actionsekvenserna med lite välförtjänt hud. Jag får nämligen stifta bekantskap med en någorlunda lättklädd kvinna, eller närmare bestämt hennes kropp. Hennes ansikte får jag aldrig se eftersom kameran i huvudsak håller sig inom ett perspektiv som ramar in allt mellan hals och knäveck. Och hon verkar passande nog gilla att gå omkring i sin lägenhet i bara bh och jeans. Det visar sig att denna kvinna är jag och att förstapersonsdelarna är hennes upplevelse inuti en VR-hjälm – detta är i såvitt jag kan utröna spelets hela handling. Den lilla dialog som finns minns jag inget av, och bitvis har den fel undertexter.

Sammanfattningsvis är 2084 i nuläget på sin höjd mediokert. Förvisso är det ännu inte ett färdigt spel men jag tror inte heller att jag kommer att återvända till det längre fram. De gubbsjuka mellansekvenserna lämnar en dålig smak i munnen, och de huvudsakliga spelmomenten ger mig inte tillräcklig mersmak för att jag ska vilja testa mina färdigheter i det endless-läge jag låser upp genom att spela klart storyn. Så har du en timme över skulle jag varmt rekommendera dig att dammsuga eller städa på toaletten – för du kommer få ut mycket mer av det än av 2084.

En tidig titt på Mutant Year Zero: Road to Eden

Mutant Year Zero: Road to Eden är en digital variant på det pappersbaserade rollspelet med samma namn. När jag först hörde om spelet blev jag rysligt nostalgiskt och antog att det var en nystart av det klassiska D&D-spelet från 1984. Men tacksamt nog för er läsare, slipper ni höra mig babbla om forntiden. Mutant Year Zero bygger nämligen på ett betydligt nyare svenskt rollspelet från Fria Ligan. Ett spel som ärligt talat inte ens fanns på min radar!

Temat är postapokalyptisk med mutanter och monster. Det som gör det hela lite speciellt är att det utspelar sig i Sverige. Lustigt nog har det nästan blivit en liten trend, då Avalanche Studios Generation Zero också ger sig i kast med gamla Svedala.

Mutant Year Zero: Road to Eden handlar om Bormin och Dux, två så kallade stalkers, en form av äventyrare vars uppdrag är att samla in användbart gods från tiden före allt gick åt skogen. Duon är mutanter och har en del unika förmågor, det mest påfallande är dock att Dux är en anka-människa medans Bormin är en vildsvins-människa. Det ger dem en unik och i mina ögon väldigt cool look.

När vi möter de båda för första gången är de på väg hem till The Ark efter en skattjakt. Arken är deras hembas och en säker plats att ta igen sig efter ett farligt tur genom ödemarker befolkade av diverse otäcka Zone Ghouls.  Här finns också möjlighet att köpa eller uppgradera din utrustning eller svepa en grogg och utbyta information på Pripps bar.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg! Bormin och Dux är fortfarande en bra bit från sitt mål när jag får ta över rodret och styra dem. När de inte är i strid kan du förflytta dem som grupp eller enskilt. En stor fördel när du ska planera en attack på fiender som ännu inte upptäckt dig eller du vill sondera terräng med minsta möjliga risk.

Alla områden har rikligt med saker att upptäcka och det lönar sig alltid att ta omvägar och leta igenom omgivningarna. Det mesta du hittar är scrap som också råkar vara spelets valuta och används när du ska köpa utrustning. Med lite tur kan du också hitta kistor med schyssta vapen eller värdefulla klenoder från en svunnen tid.

Skogarna är knappast fyllda av fredliga bärplockare eller vandrare, utan diverse otäcka monster-mutanter som inget hellre vill än att slita, skjuta, skära eller hugga dig i stycken och ta dina tillgångar. Oftast hinner du upptäcka fiender innan de upptäcker dig och har då möjlighet att planera ett överfall. Då kan du i lugn och ro smyga omkring och placera ut dina enheter för maximal skada eller varför inte försöka omintetgöra fiender som är lägre bort från de andra.

LÄS MER: Diablo III

I samma sekund som du påbörjar ett anfall eller blir anfallen övergår spelet till turbaserad strategi i stil med XCOM. Du börjar alltid med två aktionspoäng att använda per enhet och varje sida gör alla sina drag innan det är den motsatta sidans tur. Möjligheterna i strid är ganska standard för genren, med kommandon som Förflyttning, Skjuta/Slå, Avvakta, Läka skada eller Vänta och skjut om någon fiende i skydd visar sig. Det som ger krydda åt det hela är mutationer som ger unika förmågor som exempelvis en bonusaktionspoäng  för att kunna skjuta en extra gång eller vingar att använda för att kunna träffa fiender som är bakom skydd.

Efter en lyckad strid tjänar du poäng som kan låsa upp mer hälsa eller mutationer av olika slag. Strategiska möjligheter är A och O för den här typen av spel, så fler vapen och färdigheter  är viktigt för att hålla kvar intresset för spelet. De som finns i den förhandstitts-betan som jag och övrig press fått spela känns genomtänkta om än inte ymniga. Samma sak gäller vapen, men det är som sagt bara en liten del av spelet jag fått lira.

Något som skänker god stämning är dialogen mellan de båda huvudpersonerna, som är rapp och välskriven. Dina fiender pratar och kommenterar också, vilket gör allt mer levande. Gillar att gliringar och beröm även sker mitt i stridens hetta.

LÄS MER OM STRATEGI: Space Hulk: Tactics

Efter framkomsten till The Ark kan man säga att du tagit dig igenom inledningen som också fungerar som övning inför ditt första riktiga uppdrag. Där får du träffa The Elder, en av få människor som överlevt apokalypsen och tillika ledare för The Ark. Han har ett viktigt uppdrag som Bormin och Dux får äran att ta sig an. Det visar sig nämligen att arkens tekniker och geniet bakom alla livsuppehållande system är försvunnen. Utan honom slutar snart allt att fungera!

Det lilla jag sett och hört av storyn bådar gott, med en hel del snygga mellansekvenser i en slags skissad stil och intressanta karaktärer. Den vackra grafiken drivet av Unreal Engine 4 målar upp vackra men farliga skogar, fyllda med vrak och övergivna hus som verkligen inbjuder till att utforskas. Allt flyter på fint och funkar lika bra med en gamepad som med mus och tangentbord.

Naturligtvis vore allt förgäves om inte striderna vore intressanta. Det känns som AI:n är kompetent sett till vilken fiendetyp du ställs inför. Striderna kändes aldrig scriptade vilket var tydligt när man blev besegrad och försökte på nytt, och fienderna betedde sig helt annorlunda. Helt klart lovande!

Känns som vi har ett riktigt bra rollspel/strategispel att se fram emot i början på december. Enda frågetecknet är väl hur  pass omfattande spelet kommer att vara när det kommer till innehåll.