4 minuter lästid

När den ambitiösa nyversionen av de första tre spelen i Crash Bandicoot-serien släpptes fanns det överraskande många vars nostalgi sken tillräckligt starkt för att samlingen skulle klättra på försäljningslistorna flera veckor efter dess lansering. Nu när dessa entusiaster tar sig an ett helt nytt Crash-äventyr blir frågan huruvida det faktiskt kan mäta sig med de gamla klassikerna. Det är dock en fråga jag inte är kvalificerad att besvara. Ni förstår, min erfarenhet av Crash Bandicoot är minst sagt kortfattad. Historien började med att jag köpte det så kallade N. Sane Trilogy till min Switch och spelade ett par timmar för att sedan sälja spelet till Gamestop några dagar senare. Vid den här tidpunkten var min hybridkonsol dessutom ett bitmärke rikare. Så nej, jag kanske inte är rätt person att bedöma om Crash Bandicoot 4: It’s About Time är en värdig uppföljare i den högt beaktade spelserien. Däremot har jag alla möjligheter att berätta för er om det är en godtagbar inkörsport för nya spelare, och jisses vad svaret på den frågan är ett rungande ja.

FLER RECENSIONER: Crash Team Racing: Nitro-Fueled

Jag ska inte ljuga och påstå att mitt problem med N. Sane Trilogy var något annat än den brutala svårighetsgraden och det oförlåtliga sparsystemet. Och hade det fjärde spelet i serien tvingat mig använda samma sparsystem, där jag endast har ett visst antal liv på mig att klara banan, då hade jag hoppat av tåget direkt. Tack och lov har Crash 4 valt att implementera ett mer modernt system där jag får starta om vid min senaste sparpunkt oavsett hur många gånger jag misslyckats. Det är ett system som passar mig utmärkt eftersom jag slipper spela om hela banor om jag klantar till det. Är du lite gammalmodig och gillade begränsningen av antal liv behöver du dock inte oroa dig, det klassiska systemet finns fortfarande kvar och kan väljas när du startar ett nytt spel. För en gröngöling med imponerande dåliga spelreflexer är likväl det nya systemet ett välkommet tillskott.

Lite brinnande lava behöver inte längre vara slutet.

Det moderna sparsystemet gör det betydligt lättare för mig att avancera i handlingen, men detta innebär dock inte att spelet är enkelt. Crash 4 introducerar frekvent mängder med färdigheter och utmaningar, något vi ska prata mer om strax, som gradvis höjer ribban och bjuder på en mer än tillräcklig utmaning även om du inte bryr dig om att ta alla samlingsföremål på vägens gång. Så även fast det moderna sparsystemet gör spelet betydligt enklare är detta ingen spelupplevelse du bara glider igenom. Dessutom finns det en liten röst i huvudet på mig som gång på gång säger att jag måste ta alla lådor jag ser, varesig de svävar farligt nära frätande syra eller ej.

Jag nämnde tidigare spelets förmåga att gång på gång introducera spännande nyheter, och det är dessa inslag som gör att spelet känns konstant fräscht och evigt växande. Med hjälp av förmågan att sakta ner tiden, springa på väggar, fasa mellan dimensioner och mycket annat känns spelupplevelsen alltid färsk och jag undrar hela tiden vad som kan tänkas hända under nästa bana. Vissa spel faller lätt tillbaka in i samma gamla mönster efter ett visst antal timmar, men Crash 4 hittar gång på gång nya sätt att överraska mig. Så fort jag tror jag sett allt spelet har att erbjuda gömmer det sig likväl en färgsprakande spelmekanisk käftsmäll runt hörnet. Det är heller ingen nackdel att den evigt föränderliga spel-loopen allt som oftast ackompanjeras av ett strålande soundtrack som markant förhöjer de läckra miljöerna jag vistas i.

Banorna som fått namnet Flashback Tapes bjuder på några av spelets allra tuffaste plattformutmaningar.

Personligen har jag händerna fulla med enbart de banorna som låter mig avancera i handlingen, men Crash 4 bjuder på så mycket mer för den som har tid och mod. Vissa banor utforskar helt nya karaktärer som introducerar ett alldeles eget spelsätt, andra skruvar upp svårighetsgraden till max och utmanar även den mest inbitna Crash-spelaren. Och då har vi inte ens nämnt spelets N. Verted Mode, olika unika tappningar på samtliga av spelets banor. Ni hör ju vilket imponerande smörgåsbord av plattform-godbitar vi har att hugga in på.

LÄS MER: En obekväm videospelspappa bland köttslamsor

Vanligtvis brukar jag inleda en recension med att ge en kort överblick över spelets narrativa premisser, men i Crash 4 är handlingen så intetsägande att den knappt borde behövas nämnas alls. Och det är precis därför jag tycker så mycket om den. Spelet sätter själva spelandet i första rummet och när jag väl bjuds på en mellansekvens är berättandet så medvetet halvdant och skämtar så mycket på sin egen bekostnad att jag inte kan låta bli att älska det. Spelmakarna är så medvetna om hur löjlig handlingen är att de istället bestämt sig för att luta sig mot det faktumet, vilket förvandlar berättelsen till ännu ett plus.

Fjärde gången gillt.

Jag kan som sagt inte deducera att Crash Bandicoot 4: It’s About Time är en strålande uppföljare som lyfter mycket av det som gjorde originalen så populära till nya höjder, även om jag skulle bli chockad om så inte var fallet i entusiasternas ögon. Vad jag bestämt kan poängtera är dock att detta är ett alldeles lysande plattformspel, även för en person som har begränsad eller obefintlig erfarenhet av spelserien. Tack vare ett modernt sparsystem, en otroligt imponerande spelteknisk kreativitet, fler utmaningar än vad jag klarar av och en härligt självmedveten handling är Crash 4 ett av de absolut mest underhållande och charmigaste äventyren jag upplevt på länge.