4 minuter lästid

Det är snart 20 år sedan originalet till Crash Team Racing: Nitro-Fueled släpptes och jag minns ytterst lite av det spelet. Men två saker minns jag, den bökiga boost-funktionen och de coola karaktärerna. Resten är endast en dimma i jämförelse med alla minnen från Mario Kart och till viss del Sonic Racing. Det säger en del om hur Sony aldrig riktigt fick sin alldeles egna maskot att få samma genomslag som Mario och Sonic, men bristen på spel med punggrävlingen Crash har säkert också ett finger med i spelet när det gäller minnen kring honom.

Nu är han dock tillbaka i en remake med långt större budget än de tidigare spelen, redo att utmana konkurrenterna på deras egen planhalva. Tyvärr börjar det ganska trögt med långa laddningstider, där en bana tar ungefär 45 sekunder att ladda på Nintendo Switch och runt 30 sekunder på en PS4. Det känns inte helt okej 2019 i ett spel som inte är mer grafiskt intensivt än säg Mario Kart eller Team Sonic. Men när banorna väl är inladdade så flyter de på bra även om 30 fps inte är optimalt för bilspel. Som tur är kan du spela om en laddad bana utan att behöva ladda in den igen, men om du kör Adventure-läget och vill spela en annan bana är det lämpligt att stålsätta sig för då krävs tålamod av en högre grad.

Äventyrsdelen av Crash Team Racing: Nitro-Fueled är huvudrätten på själva menyn och utspelar sig i olika områden där du bokstavligen kör runt för att välja banor och spara spelet. Upplägget känns kul i början, men ganska snart blir det bara drygt att köra till ett speciellt ställe för att spara eller för att välja utmaning/bana. Om man hade kunna göra det via menyerna hade det varit en annan femma, men det går inte.

För att ta dig vidare och låsa upp nya banor/lopp måste du första komma etta på en eller flera banor. Om du som jag då väljer normal svårighetsgrad kommer du snart upptäcka att de datorstyrda spelarna är skoningslösa och att vinna ett lopp kan ta väldigt många försök om du inte är en naturbegåvning eller veteran på spelet. Detta skapar snabbt frustration då du måste börja om från början om du vill ändra svårighetsgrad. Tråkigt nog finns där bara tre svårighetsgrader, där den lätta är för barn och snabbt blev tråkig för en vuxen, samtidigt som normal och svår är för utmanande i mitt tycke, speciellt då man inte kan sänka nivån i lopp som man har svårt med. Då de olika hjälpmedel och vapen som man kan plocka upp på banorna inte är lika extrema som i Mario Kart, kan man sällan komma tillbaka i ett lopp om man hamnar på efterkälke.

Resultatet blev att jag ganska snabbt valde bort äventyrsläget och spelade enskilda lopp istället, för då kunde jag välja banor och svårighetsgrad efter eget tycke och smak.

Kvalitéerna i Crash Team Racing: Nitro-Fueled är utan tvekan banorna och förarna. Alla av de totalt 31 stycken olika banorna är av god kvalitet och är en fröjd att köra. Här har det inte sparats på krutet och det märks att det ligger en hel del kärlek i allt från miljöerna till enskilda detaljer på banorna. Allt från sköldpaddor som fungerar som en potentiell språngbräda, till körsbärsblomblad som virvlar omkring i luften. Miljöerna är en galen blandning av tropiska paradis, isiga pingvinparadis, Salvador Dali-inspirerade ökenbanor och robotstinna framtidsmiljöer, där var och en bjuder på olika former av faror och genvägar. På den punkten finns inget att klaga på och detsamma gäller ljudet och musiken, med mängder av grymt charmiga melodier och välgjorda ljudeffekter med stuns. Även alla olika föremål/krafter man kan plocka upp på banorna är välbalanserade om än typiska för genren. Här finns värmesökande missiler, bomber, kraftfält, turbo-boost och lite annat kul. Det är dock inte negativt, det är bara ett bevis för vad som faktiskt funkar och är kul i bilspel av det här slaget.

Mer kart racing: Team Sonic Racing

Crash må vara långt mindre välkänd än Mario och Sonic, men det vägs upp av ett helt underbart knasigt persongalleri där samtliga känns genomtänkta och bjuder på olika typer av förare. Varje förare har tre olika mätare som visar hur snabbt de accelererar, topphastighet och hur lättstyrda de är. Med vidare uppdelning i olika grupper är det lätt att pröva sig fram och hitta sin egen favorit. Min favorit är utan tvekan Doctor Neo Cortex med bra acceleration och välavvägd styrning. Dessutom är han en askul antihjälte med coola skins och knäppa detaljer.

Precis som i majoriteten av de nya kart-spelen kan man även i Crash Team Racing: Nitro-Fueled köpa/låsa upp en massa swag för att pimpa både sin kärra och sin figur. Just detta är jag väldigt förtjust i och Crash & Co bjuder på en kavalkad av coola attiraljer att kämpa för. Som vanligt påverkar detta inte spelet i sig utan är bara ren kosmetika.

Det som skiljer Mario Kart och Crash är främst sättet att boosta på. Jag nöjer mig med att säga att det är onödigt krångligt att boosta i Crash, men när man väl lärt sig är det tillfredsställande och givande. Som tidigare nämnt är svårighetsgraden ganska hög i spelet och det beror främst på en tuff AI, men även på en generellt hög hastighet och det mer avancerade boost-systemet. Skulle nog säga att normalhastigheten ligger på samma nivå som Mario karts 200cc och med mer oförlåtande banor. Om det är positivt låter jag vara osagt, det beror på vad man är ute efter.

Kämpa till fots: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Utöver det jag redan sagt om spelet finns även olika former av multiplayer-spel som Capture the flag, Last man standing och olika former av cuper som man själv kan skapa efter eget huvud. Dessa går att spela både lokalt och över internet, även om just internetbiten varit lite svajigt och redan har patchats en gång.

Tyvärr tappar Crash Team Racing: Nitro-Fueled i betyg på alldeles för långa laddningstider och det ogenomtänkta förfarandet med svårighetsgraderna, men som tur är väger den estetiska charmen och de välgjorda banorna upp en hel del och jag tycker ändå att spelet är värt det för fans av Crash Bandicoot och älskare av kart-spel.