1 minuter lästid

Det här med uppgraderingar kan vara lurigt. Det du har fungerar ofta väldigt bra tills du hinner vänja dig vid något bättre. Jag hade inga som helst problem med att titta på filmer via min 14 tum stora TV med inbyggd VHS-spelare tills jag fick testa på en större apparat. Jag var även helt okej med att kolla på videos i 480p tills jag stötte på riktiga HD-klipp. Skulle jag idag sätta mig framför den där mini-TV:n eller dra ner upplösningen på ett YouTube-klipp hade det varit nästintill outhärdligt, och snart kan jag lägga till ännu en punkt på den listan.

I skrivande stund har jag spenderat nästintill två månader med de nya konsolerna från Xbox respektive Playstation och har lagt mängder med timmar i spel som Marvel’s Spider-Man, Immortals Fenyx Rising och Assassin’s Creed Valhalla. Något som alla dessa upplevelser haft gemensamt, utöver att de är äventyrsspel i en öppen värld, har varit den silkeslena bilduppdateringen. I slutet av föregående generation blev jag förälskad i spel som The Last of Us Part II och Red Dead Redemption 2. De kändes då som två rejäla kraftpaket som på riktigt visade vad spelindustrin var kapabel till. Givetvis är det fortfarande så, men efter att jag vant mig vid 60 silkeslena bildrutor i sekunden upplever jag det nästintill omöjligt att återvända till dessa titlar.

Jag tvingas nu inse att de nya maskinerna har gjort mig till något av en snobb vad gäller bilduppdatering, och ska jag nu kunna hoppa in i gångna storspel blir jag med största säkerhet tvungen att vänta in en uppdatering riktad mot de nya konsolerna. Jag klarade mig så himla länge med att skrocka gott åt alla de spelare som hävdade att 30 bildrutor i sekunden var fruktansvärt, nu tvingas jag tyvärr ställa mig i samma led.