Samla er nu runt denna lägereld av brinnande DVD-skivor och insup de giftiga ångorna så ska farbror Alex berätta hur Playstation på knappt ett år fick en DVD-spelare med inbyggd spelkonsol att istället bli en spelkonsol med inbyggd DVD-spelare. Allt hände inom loppet av just ett år.

Playstation 2 lanserades redan under mars 2000 i Japan medan den nådde väst först i oktober till USA i vanlig ordning tätt följt av européer som fick sätta PS2-kontrollen i näven redan en månad senare, den 24 november, för 25 år sen.

Men saken är den att Playstation 2 led av tama lanseringstitlar. Varken Ridge Racer V eller Tekken Tag Tournament levde riktigt upp till högt ställda förväntningar så för många var det märkligt och lustigt nog ett snowboard-spel, SSX, från Electronic Arts som fick bäst betyg och mest uppmärksamhet.

De där massiva lanseringstitlarna vi var vana vid lyste med sin frånvaro. De som ivrigt köpt en Playstation 2 vid lansering hade investerat i ett löfte om Emotion Engines storhet snarare än cementerade fakta.

Efter lansering ekade det relativt tyst i flera månader. När mars året därpå nådde oss anlände Jethuty, en mech framtagen av ingen mindre än Hideo Kojima som hade stjärnrollen i Zone of the Enders. Det var ett rätt fränt spel men det är inte därför det spelet var en viktig del av Playstation 2:s första år. 

Ni förstår, Konami packade nämligen med en demo på det hett efterlängtade Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty i Zone of the Enders-fodralet. Efter en längre tids tveksamheter och pågående spelöken så presenterades ett spelbart löfte om en bättre och mer våt framtid där ingen skulle känna sig törstig. MGS2 visade också vad konsolen skulle vara tekniskt kapabel till med detaljer som fladdrande tyg och spruckna glas. Det var ett teknologiskt kraftverk för sin tid.

Jag personligen såg mest fram emot Twisted Metal: Black då jag var ett stort fan av spelserien. Eftersom både del tre och fyra underlevererat höll jag tummarna hårt att PS2-debuten skulle ge tillbaka serien sin formfaktor. Rent kvalitetsmässigt blev Black riktigt bra men det gav inte heller serien den uppryckning som Twisted Metal var i behov av och det känns med facit i hand som bilstriderna tråkigt nog redan hade upplevt sin gyllene era och var på väg utför en brant.

Då gick det betydligt bättre för en annan motoriserad titel som kom ut under samma sommarperiod. Då släppte nämligen Polyphony Digital nästa huvuddel i sin omåttliga populära Gran Turismo-serie som var en av original-Playstations starkaste säljare. Det var någonstans här som PS2-utbudet började se bättre ut men jag personligen hade noll intresse i bilsportspel av den här typen. 

Som ni kan läsa var konsolens första halvår sisådär. Sony sålde konsoler på ryggen av Playstations popularitet snarare än på egna meriter i formen av ett solitt spelbibliotek. Här fanns spel men inget som klassificerades som en s.k. systemsäljare. Många köpte konsolen primärt för att det var ett av de billigaste sätten att få en DVD-spelare så vi kunde börja lägga VHS bakom oss.

Men förändring var på väg.

Kul paranteser som snabbt kan nämnas är att Rayman 2 hade sin debut på PS2. Det var ett gediget plattformsspel men som ändå inte riktigt lyckades skapa så stort tumult bland massorna trots hög kvalitet. Detsamma kan sägas om Klonoa 2. Action-titlen Oni är också värd att nämna då det kom från självaste Bungie som fortfarande var ett halvår från att leverera sitt magnum opus Halo för att sen bli synonyma med uppstickaren Xbox.

Vi hittar även ett Fromsoftware-släpp i formen av Armored Core 2: Another Age men som vi alla vet kommer denna studios storhetstid dröja ytterligare tio år.

De tydligaste sprickorna i dammen började märkas så sent som i september. Spelhösten var kommen och nu, nästan ett år efter lansering, var det dags för konsolen att visa att den inte bara var en svårprogrammerad plattform utan även kunde spotta ut ett mästerverk efter ett annat.

Först kom en droppe ICO, ett blygsamt men vackert äventyrsspel om en pojke och en flicka som är instängda i en stor borg av olika skäl. Initialt var mottagandet och buzzen låg men när fler fick lägga sin hand i Yordas började man förstå att Team ICO producerat något väldigt speciellt. Det var ett spel som inte fokuserade sig alltför mycket på action, som var meditativt och gripande på ett nytt sätt. Det var ett av de första spelen som triggade den kollektiva frågeställningen ”är spel konst?” och det är utvecklarnas arv stora till sina efterträdare.

LÄS MER: Speciella stunder: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

Efter en mer okänd debut var det bara en dag senare dags för Silent Hill 2. Första Silent Hill var populärt så uppföljaren var efterlängtad men ingen var väl redo på att detta skulle bli en tidlös klassiker, den del som alla talar om med vördnad i rösten. Dimman som omslöt Silent Hill hade aldrig sett bättre ut. Det såg inte längre ut som draw distance-begränsningar utan det fanns fyllighet i diset som James tog sig igenom. Det såg makalöst bra ut och skulle visa sig förtälja en av spelhistoriens mest uppslukande historier. Det var psykologisk skräck i sitt esse.

Sen sprack fördämningen fullständigt. Kaskaden av kvalitetsspel var ett faktum.

Ut forsar Capcoms Devil May Cry med Dante i spetsen som var ett av de vildaste actionspel vi sett i mannaminne. Protagonisten var bland det häftigaste jag sett för sin tid. Han kokade över av coolhet. Men Devil May Cry var inte bara attityd och ett snyggt yttre. Det var som jag redan nämnt ett av de bästa tredjepersonactiorspel i 3D vi sett.

Branschen hade länge tampats med att förstå 3D, att konvertera sina älskade plattform-stylade actionspel till den tredje dimensionen krävde många år med snubblande och barnsjukdomar. 3D-kameror tog tid att förstå och i Devil May Cry med sina Resident Evil-gener syntes tydligt just hur Capcom använde fasta vinklar för att försöka ha kontroll över sin intensiva action. Helt klart en stilbildare för sin tid som lade fundamentet för vad vi idag kallar character actions games.

Sen kommer det. Den 22 oktober brölar en tsunami fram och spränger det som är kvar av dammen. Med denna flodvåg kommer en bil som med buller och bång körande som en vettvilling genom New Yorks öppna gator.

Grand Theft Auto var ett 2D topdown-spel från en liten skotsk studio som hade en trogen skara fans under 90-talet. Med sin tredje del levererade de något utan motstycke. 3D-övergången skulle förändra allt. Aldrig hade någon skapat en så stor och öppen värld med så mycket substans.

Rockstar Norths brottsliga bana är en helt egen historia i sig själv men det var här det började på riktigt. Ingen brydde sig direkt om Claude och hans berättelse. Vi var alla golvade av den öppna staden som vi kunde utforska och leka i. Oräkneliga timmar lades på att gasa runt och reta upp rättsväsendet och det lade grunden för otaliga så kallade GTA-kloner innan vi slutligen bara nöjde oss med att döpa genren för sandbox eller open world. Idag är Grand Theft Auto sin egen best men det var här för 25 år sen på PS2 som den framgångssagan började. Spelet som på riktigt skulle innebära startskottet för en av industrins mest populära spelserier.

LÄS MER: Friheten att spela Grand Theft Auto 3

Medan spelvärlden kippar efter andan och försöker hålla näsan ovanför ytan för att inte drunkna i denna översvämmade spelhöst så sveper Ace Combat 04: Shattered Skies förbi för att beskåda allt från ett fågelperspektiv. En av mina favoritspelserier, Burnout, gör även sin debut och PS2-lanseringsdebutanten SXX får en uppföljare i SSX Tricky som får sina lojala fans.

Men det finns inte någon tid att samla resterna som flyter runt i all blöt kaos. Det finns ingen tid att återbygga för den 13 november smyger spelvärldens mest älskade spion in genom spillrorna… or so we thought.

Den 13 november markerar lanseringen av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Demon som hjälpt torra tungor att få blöta ner sig när torkan var som värst var äntligen redo att komma ut i sin fulla prakt. Det var troligtvis konsolens mest efterlängtade spel. Det var också spelvärldens första riktiga bait and switch.

Det skulle nämligen visa sig att demon bara agerade prolog till det faktiska äventyret. Tankern man sprang runt på skulle efter klassisk Metal Gear-kaos ersättas med saneringsplattformen Big Shell. Vad som däremot kom som en käftsmäll var att Kojima bestämt sig för att byta ut seriens hjälte. Snake fick ställa sig i skuggan medan ungtuppen Raiden klev ut i strålkastarljuset. 

LÄS MER: Fem minnesvärda ögonblick från Metal Gear Solid

Kritiker och spelare var allt från förbluffade till upprörda över Kojimas beslut men efter initial ilska så visade det sig att MGS2 uppfyllde alla sina löften om att vara precis allt det man hoppats på. Det var ett tekniskt mästerverk och bjöd på en berg- och dalbana till historia som inte sett sitt like sen det förra spelet. Nu hade PS2 sannerligen fått sin flaggskeppstitel, sin skryttitel. Metal Gear var här för att stanna och Kojima steg i rank som auteur i spelbranschen.

Det var ingen idé att reparera fördämningen nu. Den skulle bara knäckas av nästa stortitel innan något blev gjort och förstärkt. Det är inte lätt att försöka stänga något när man har vatten till knäna och det fortfarande flödar fritt och starkt mellan benen. Efter denna förkrossande kvalitativa jättevåg hade Playstation 2 fortfarande två starka ess i rockärmen.

Naughty Dog var redo att lägga Crash Bandicoot bakom sig och visa vad de jobbat på inför nästa spelgeneration. Även denna gång lyckades de påbörja något som skulle bli formativt för en ny generation spelare. 

Jak & Daxter var inte bara Playstations svar på Super Mario 64, det var ett av de absolut bästa försöken som någon överhuvudtaget gjort sen Nintendos klassiker. Bara Rare hade varit i närheten innan. 

LÄS MER: En oförglömlig vy från Jak 2: Renegade

Jag personligen tycker fortfarande att Marios 3D-debut var roligare men det var svårt att inte bli imponerad över den öppna inströmmande världen som Naughty Dog byggt samtidigt som Jak och i synnerhet Daxter hade charmig Disney-kvalitet. Och populärt blev det för det ledde till två uppföljare som jag personligen tycker om mer men det var här precursor-sagan började.

Sen avslutade Playstation 2 sitt år med något ÄNNU snackigare är Daxter. Då var det nämligen dags för Final Fantasy X. Efter tre framgångsrika och älskade delar som gjorts synonyma med Playstations plattform så var det dags för next gen-debuten. 

Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag inte saknade den promenadvänliga världskartan men det fanns absolut mycket att hämta i den tionde epiken från Squaresoft. Ett riktigt kul stridssystem, ett nytt galleri av färgstarka karaktärer och musik som idag tillhör den klassiska katalogen. Final Fantasy missar sällan och X var inget undantag.

Det var det. Playstation 2:s första år. Nu kan vi stampa ut brasan. Nu vet ni allt.

Efter en långsam och rentav seg start hittade konsolen till slut formen och när året var över hade den övertygat alla om att den första Playstation-konsolen inte bara var en lyckoträff. Playstation hade koll på hur man både gjorde bra spel och scoutade talang bland tredjeparten. Alla goda relationer som såddes under Playstation-eran blommade ut fullt med PS2.

LÄS OM KONSSOLEN FÖRE: Playstation – en konsol för sin tid

Konsolen var startskottet för många idag klassiska spelserier. Så många ikoniska karaktärer debuterade på Sonys andra spelkonsol. Och var det inte starten på något helt nytt så levererade den åtminstone det där spelet som skulle fastställa en series dominans i branschen. Det var början på nytt och fortsättningen och utvecklingen av redan älskade världar. Konsolen skulle fortsätta leverera hit efter hit och etablera nya serier i många år framöver.

Det skulle bli en trio Devil May Cry, Singstar fyllde våra vardagsrum med sång följt av Guitar Hero. Två enormt framgångsrika GTA-uppföljare expanderade Rockstars koncept och Team Ico gick från sansat lugn till bombast i Shadow of the Colossus. Försök till fler klassiska maskotar som Ratchet & Clank och Sly Racoon gjordes men man kan nästan påstå att det var guddräparen Kratos som fångade betydligt fler blodtörstiga hjärtan. Capcom gjorde det tappraste Zelda-klonförsöket av alla med Okami, Namco lärde oss att samla ihop universum med en Katamari och Konami släppte fler delar i både Metal Gear Solid- och Silent Hill-sagorna. Konsolen var proppfull med blivande klassiker.

Och den där dammen? Det struntade man att ens försöka reparera till slut. Det fanns mer att hämta och vinna på att ha ett öppet hjärta inför denna yngling i industrin än att hålla sig avvaktande. Spelen som vallfärdade genom den trasiga passagen bevisade det gång på gång. Man byggde istället om dammen till en flod som under många herrans år skulle förse samhället med näring och nöje.

Playstation 2-ägare åt gott under 2001 och höll sina spelgrödor blomstrande och pigga i många år därefter. Det kan vi med stor övertygelse konstatera.