Håll hårt i era facklor och högafflar, för här kommer det: Journey är inte ett fantastiskt spel.

Innan mordhot och mjältbrand börjar hagla in ska jag be att få förtydliga litegrann: Journey är inte ett fantastiskt spel – längre. Men detta beror nog troligen på tidens hårda tand snarare än spelet självt. Det är snart tio år sedan det släpptes, och många spel efter det har inspirerats av det och lånat flera av dess byggstenar.

För mindre än en vecka sen spelade jag för första gången igenom Thatgamecompanys magnus opus. Och jag tvivlar inte en sekund på att min upplevelse säkert hade varit starkare om jag spelat det när det begav sig. Som sagt har Journey på många sätt skrivit om regelboken för vad ett spel kan vara och har inspirerat mången spelutvecklare att anamma flera av dess egenskaper. För det är just där skon klämmer: jag känner inte riktigt att jag fått uppleva något nytt. Kanske har jag i andra spelsammanhang redan fått min beskärda del av storslagna vyer, sparsmakad spelmekanik, total frånvaro av dialog, eller underliggande budskap som inte skrivs på näsan. Kanske har hypen hunnit byggas upp under alldeles för lång tid. Av någon anledning blev jag hursomhelst inte lika berörd av spelet som jag väntat mig.

Journey är troligen ett av de många spel som jag hade vunnit på att inte vänta så länge med att spela. I dagens spelklimat, med spel som blir försenade gång på gång och sedan släpps ofärdiga, finns det en viss poäng i att inte hoppa på varje nytt spel direkt. I de flesta fall är det en bättre idé att låta det släppas i godan ro, patchas färdigt och få sina samtliga dlc:er tillgängliggjorda. Detta var däremot inte särskilt vanligt under 10-talets början, och jag gjorde heller inget aktivt val i att inte spela Journey när det släpptes. Jag ägde helt enkelt ingen PS3:a! Ej heller besatt jag förmågan att kunna förutse att jag nog borde göra mig besvär att spela spelet innan det tappade sin charm.

Nu står jag hursomhelst här, en tvåtimmars spelsession senare, och känner ungefär: ”Meh.” Det var två timmar jag lika gärna kunnat lägga på The Last of Us Part II. Eller på nån film jag väntat alldeles för länge med att se.

För att avsluta i en lite mer positiv anda: jag hade faktiskt en väldigt mysig stund med spelet. Visuellt är Journey mycket vackert och de partier där en liksom surfar fram över landskapen var som balsam för själen. Jag hade också turen att även så här långt efter release stöta på inte bara en utan sex stycken andra spelare på min resa. Det var på intet sätt en tråkig eller otrevlig spelsession. Men med facit i hand hade nog mitt liv varit i princip opåverkat om jag låtit spelet bero.