Allting började i oktober 2002. Som vanligt ögnade jag igenom Östersunds-Posten vid frukostbordet när jag fick syn på en intervju med Petter Hegevall (som då fortfarande hette Engelin). Jag var ytligt bekant med honom genom gemensamma vänner, och jag stannade nyfiket på sidan för att se varför han blev intervjuad. Anledningen var att han skulle starta en ny tidning. En ny rikstäckande tidning här i Östersund – en tidning kallad Gamereactor. Jag hade spelat mycket på min Atari ST som liten, men sedan lämnat TV-spelandet bakom mig. Under de senaste åren hade jag bara spelat NHL-spelen med min vän Daniel, men det var mer för att jag hade ett brinnande intresse för ishockey än att jag hade något intresse för TV-spel. Och nu var även den tiden över. Men något så ovanligt som en rikstäckande tidning som skapades här i lilla Östersund! Jag var tvungen att kolla upp det här. Jag tänkte på mina egna författardrömmar som fortfarande låg i träda. Så Petter (och Jonas Mäki som jag också var ytligt bekant med) hade i alla fall lyckats bli publicerade, även om det bara var en gratistidning.

Minnet är så tydligt. Det har ristat sig fast i mig. Jag satt vid matbordet och fikade när jag öppnade första numret av Gamereactor för första gången. Jag kan fortfarande återkalla känslorna av häpenhet och fascination; upplevelsen av hur en port till en helt ny värld öppnade sig. Det var bara en färggrann tidning om TV-spel, men det var något som slumrat alldeles för länge som vaknade djupt inne i mig. Det var ett hungrigt monster som reste sig upp i sin fulla längd. Det vara bara en artikel om Unreal Championship, en recension av Colin McRae Rally 3, men jag var omtumlad och förvirrad. Jag gläntade in genom dörren till denna nya värld, men jag visste inte alls vad jag skulle göra där inne.

Då var det något som kopplade i mitt huvud. I faktarutan intill intervjun i Östersunds-Posten hade Petter nämnt sina tre favoritspel. Två av dem hade jag ingen koppling till, men… Det där Nights into Dreams, var det inte det som min vän Mårten snackade om med jämna mellanrum? Ja, det var det där märkliga spelet han alltid brukade prata om, utan att jag orkade lyssna. Jag hade hittat den första pusselbiten till ett stort och spännande mysterium, och samma kväll knackade jag på hos Mårten.

Min vän blev minst sagt förvånad när jag, efter alla dess år av ointresse, plötsligt började prata om Nights into Dreams, men han var naturligtvis mer än villig att koppla in sin Sega Saturn i TV:n och visa upp spelet för mig. Den eftermiddagen hade en helt ny värld öppnat sig för mig och nu klev jag rakt in i den.

Egentligen är det, minst sagt, drömlika Nights into Dreams en helt galen introduktion till spelens värld, eller var det just därför det träffade mig så hårt? Här var ett spel som andades ren frihet, det var att lätta från marken, som om allting var möjligt. Jag fattade aldrig vad som hände i spelet, eller vad det var meningen att man skulle göra egentligen, men det spelade mindre roll; jag var berusad efteråt.

Här borde den här historien förstås ha tagit fart på allvar, men istället hände ingenting på flera månader. Jag fortsatte att plocka på mig ett exemplar av Gamereactor på Videoteket varje månad (Förutom det tredje numret som jag missade, då låg jag sjuk i en hel månad. Och då jag inte visste vilken dag tidningen skulle komma så kunde jag inte skicka mina föräldrar att plocka upp ett exemplar heller, för tidningen försvann nämligen snabbt från videobutiken.). Men inget av numren gav mig samma rus som det första. Dörren till den magiska världen höll långsamt på att stängas igen.

Men så är det februari 2003 och jag vandrar in på Barnens Hus. Där står en Gamecube i en spelställning, och på skärmen ser jag en märklig syn. Det är Metroid Prime. Vi befinner oss på rymdstationen i början av spelet. När jag testar att spela händer egentligen inte mycket i spelet. Allt jag gör är att vandra omkring på en öde rymdstation och se mig omkring. Men känslan, musiken, stämningen. Mina händer skakar. Jag är tagen.

Jag inser direkt att jag måste köpa en Gamecube. Jag måste för första gången i mitt liv köpa en spelkonsol. Jag måste ha det här spelet. Problemet var bara – förutom min ständiga brist på pengar – att Metroid Prime släpptes först i slutet av mars, det vill säga nästa månad. Hur kunde de göra så här och reta mig på det här viset? När jag kom hem insåg jag att jag måste spela, och jag måste spela nu!

Men vad jag skulle jag spela? Jag hade en ny och snabb dator, men jag hade inga spel till den. I början av 2003 fanns det inget Steam och inget supersnabbt bredband som gjorde att man kunde ladda hem ett spel på några minuter. Jag hade dock en Playstation som min kompis Tobias hade köpt till mig. När NHL 98 kom hade jag köpt spelet och sedan hade jag tillbringat nästan varenda eftermiddag hos Tobias spelandes spelet, tills han fick nog av mig och köpte en Playstation åt mig bara för att bli av med mig.

Jag tror faktiskt att Tobias hade ytterligare en baktanke med att ge mig min första konsol, mer än att få tillbaka sin TV på eftermiddagarna; han ville lura tillbaka mig till spelvärlden som han älskade men som jag hade lämnat. Av den planen blev det inget med. Jag spelade bara NHL 98 på min Playstation, tills Daniel köpte en Playstation 2 och vi spelade NHL 2001 och NHL 2002 tillsammans.

Det enda spelet jag hade till min Playstation var alltså just NHL 98, och det kändes inte så hett efter trehundra timmar i NHL 2001. Men vänta lite! Hade jag inte… hade jag inte köpt något spel på loppis någon gång? Något som någon kompis hade pratat så hett om? Ett spel som var billigt och i nyskick så att jag inte kunnat undgå att norpa det? Jag sökte igenom bokhyllan i förrådet och visst, där fanns ett Playstation-spel! Det hette Metal Gear Solid. Jag visste ingenting om spelet – inget om vem som hade gjort det eller vad det handlade om. Mer än att någon kompis hade varit eld och lågor över det någon gång.

Nu ska jag inte göra den här texten orimligt lång genom att gå igenom precis varför Metal Gear Solid var en sådan fantastisk spelupplevelse; jag ska bara konstatera att om Nights into Dreams var en märklig introduktion till spelens värld var Metal Gear Solid en synnerligen lyckosam första resa rakt igenom den. För maken till rafflande story och uppslukande gameplay hade jag inte kunnat förvänta mig.

Jag älskade mitt första möte med Metal Gear Solid den kvällen, men det var en sak som inte riktigt stämde, eller det var någonting som saknades, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Nej, i februari 2003 fanns det inget Steam och det fanns inget Spotify heller. Men jag hade något som var nästan lika bra som Spotify och det var Jämtlands Läns Bibliotek (numera Östersunds Bibliotek). Där fick man låna fem CD-skivor i sju dagar, och det var inga gamla album med Jokkmokks-Jokke som det bjöds på. Biblioteket hade någon fantastisk person anställd som alltid tog in de bästa av de nyaste skivorna, så allt man ville lyssna på fanns tillgängligt nästan från dag ett (om ingen annan hann låna skivan först förstås). Trots mitt fanatiska Spotify-lyssnande idag, så tror jag faktiskt att jag på den tiden lyssnade ännu mer på ny musik än vad jag gör nu.

Den veckan hade jag – bland annat – lånat Ed Harcourts nyutkomna From Every Sphere. Och när jag stoppade in den i stereon började den klassiska glödlampan lysa ovanför mitt huvud. From Every Sphere har ett speciellt sound; den käre Ed bjuder på sin egen pianobaserade singer-songwriter pop någonstans i landet mellan Coldplay och Nick Cave. Det är ödsligt och kargt som en öde storstad på natten, men samtidigt finns det en skör skönhet och värme i musiken. Det jag insåg var att det var soundet av Metal Gear Solid jag hörde. Den sorgliga, vackra och dramatiska känslan i spelet och känslan i musiken var närmast den samma.

Så medan musiken ljöd ifrån stereon drog jag igång Metal Gear Solid, drog ner ljudet på TV:n, och började spela. Den kommande veckan spelade jag Metal Gear Solid varje kväll, med From Every Sphere på repeat på stereon varenda gång. Det var första, och fortfarande enda gången, som jag bytt ut musiken i ett spel på det sättet (förutom spel där det är meningen att man ska lägga in sin egen musik, som Burnout 3: Takedown och Euro Truck Simulator 2).

I min värld har Metal Gear Solid och Ed Harcourt blivit så tätt förknippade med varandra att det är omöjligt att skilja dem åt. Jag älskade det spelet, men ingen av uppföljarna har riktigt fallit mig i smaken. Kanske är det just frånvaron av Ed Harcourts röst och musik som gör att det inte riktigt stämmer? Men jag räddade flickan den veckan och klarade Metal Gear Solid, och min längtan efter mera spel i februari 2003 var långt ifrån stillad.

Så vad hände då med Metroid Prime? Jo, månaden efteråt så köpte jag verkligen för första gången en konsol, i form av en svart Gamecube med Metroid Prime i paketet. Men det är en annan historia för en annan gång.