4 minuter lästid

Spotify har gjort det lätt att vara en musikälskare. Att hänga med i det senaste är aldrig något problem. Även om det släpps tio intressanta album på en vecka hinner man lätt lyssna på dem alla. Tio album kan man till och med lyssna igenom på en dag, för man kan lyssna medan man diskar och äter och sitter på bussen och när man är ute och motionerar. Att som filmälskare gå på bio tre kvällar i veckan gräver kanske snabbt ett hål i plånboken, men tidsmässigt är det inget problem för de flesta att hänga med bland de senaste filmerna. Men att vara trendig och först med det senaste som spelälskare är en helt annan utmaning.

Efter att inte lyckats spela alla 40 timmar Watch Dogs Legion i oktober står du i november inför det hopplösa uppdraget att hinna med 65 timmar Yakuza: Like a Dragon och 80 timmar Assassin’s Creed Valhalla innan det 35 timmar långa Immortals Fenyx Rising släpps i början av december och Cyberpunk 2077 släpps en vecka senare. Även om du inte drabbas av panik av att hela tiden ligga två steg efter är risken stor att du kommer att lämna ett spår av halvt genomspelade spel bakom dig medan du desperat kastar dig mot nästa storspel som du inte heller kommer att hinna spela igenom.

Att jag nästan aldrig köper ett spel på dag ett beror inte bara på att spelen nuförtiden ofta släpps i ofärdigt skick eller att nya spel är hiskeligt dyra – två utmärkta anledningar till att aldrig köpa ett spel på dag ett för övrigt – men att köpa ett spel på dag ett är att öppna en dörr till en värld av stress. Inte bara stressen att försöka spela klart spelet innan nästa storspel – som man naturligtvis också måste börja spela på dag ett – ska släppas, men stressen av att miljontals andra spelare – vilka precis som du har Facebook och Twitter-konton – samtidigt försöker klara samma spel så snabbt som möjligt medan de sprutar ur sig en flodvåg av dåligt fotade spoilers på sociala media.

Spelvärlden är full av underligheter, men just den här fixeringen att klara spel så snabbt som möjligt är något av det jag tycker mest illa om. Bara för att jag undviker att spela nya spel och håller mig till ett par år äldre spel betyder inte att jag klarar mig utan denna plågsamma fixering, tvärtom. Jag har en hel spelhistoria full av klassiker som jag vill spela, helst idag, här nu, på en gång. Dishonored 2, Persona 4 Golden, Batman: Arkham City, Metroid Fusion och The Legend of Zelda: Twilight Princess är bara en handfull av de cirka 200 spel som jag har på min ska-spela-lista just nu. Då jag spelar kanske tjugo spel på ett år så är det lätt att se att jag aldrig någonsin kommer att hinna med att spela alla spel som jag vill spela, även om jag bara håller mig till klassiker och aldrig lägger till några nyutkomna spel, vilket jag naturligtvis också gör.

I den här desperata situationen är jag glad över mina övningar i buddhistisk meditation. Min önskan för 2021 är jag ska kunna stanna upp och lukta på blommorna då och då, istället för att kasta mig handlöst från spel till spel, för att försöka hinna med så många spel som möjligt. Men min längtan efter att stanna upp och bara njuta av spelen försvåras också av att många spel nuförtiden är uppbyggda på ett sätt som direkt uppmuntrar till stress.

Det är naturligtvis så att spelmakarna vet att den nutida spelaren är väldigt stressad och designar spelen därefter. Det är alltid tydligt vad som ska göras och vad belöningen för att göra det blir. Som ett får lotsas man vidare från den ena hagen till den andra. Samtidigt vill de inte att vi ska gå vidare till något annat spel, så vi får spel som inte bara ständigt stressar spelaren mot nästa mål men som samtidigt aldrig tar slut.

Och ja, jag vill faktiskt komma först i bilspel, jag vill rädda prinsessan, jag vill bygga klart bron till nästa spännande ö, jag vill låsa upp nya färdigheter och nya vapen och nya kläder och nya våningar på huset och nya städer och hela härligheten. Men det som skulle vara motiverande uppdrag blir lätt till en checklista som bara ska bockas av. Jag är alltid på väg till nästa uppdrag för att kunna ta mig till nästa spel där jag ska fortsätta stressa efter jag vet inte längre vad.

Jag måste ha skrivit om min ska-spela-lista minst en gång varannan vecka det senaste året. Den är alltid så lustfull när jag skriver den, så fylld av förväntningar, av förhoppningar, av nya spännande världar att besöka och nya omskakande äventyr att uppleva. Men när veckorna går och jag spelar och spelar och ändå inte tar mig ett steg längre ner på listan blir min ska-spela-lista precis som uppdrags-listan i spelet plötsligt till något som bara ska bockas av.

Det är dags att dra i nödbromsen. Det är dags att minnas att spel inte handlar om att prestera men att uppleva. Jag har varken ork eller intresse för att lägga 200 timmar om året på samma spel för att bli riktigt bra på det. Jag har heller inget intresse av att hoppa över alla sidouppdrag och alla sidoaktiviteter och alla onlinelägen i alla spel för att hinna med så många spel som möjlighet. Jag spelar inte för att vinna, eller för att hinna med så många spel som möjligt, eller för att alltid vara först med det senaste, eller bli den förste spelaren i världshistorien som tar sig genom hela backloggen.

Jag spelar för… Ja, vad spelar jag för egentligen? För att uppleva något magiskt och annorlunda kanske?