I dagarna bestämde jag mig för att ge Days Gone en ny chans, och noterade då en modern speltrend som spelet saknade. Under de senaste åren har gränserna mellan mellansekvenser och spelsekvenser långsamt suddats ut och ett episkt klipp som sömlöst ger mig kontrollen över händelserna är mer norm än undantag. Jag blev därför paff när mellansekvenserna i Days Gone avslutades med en kort svart skärm innan jag fick ta kontrollen över karaktären på exakt samma plats från exakt samma kameravinkel. Det fick mig att inse hur mycket den sömlösa övergången betyder och att den förtjänar betydligt mer kärlek än vad den får.