Den lilla notisen på min Playstation 5-hemskärm visar 32 spelade timmar i Obsidians senaste rollspelsäventyr. 32 speltimmar som fyllts med de där väntade avstickarna till varje liten sidoaktivitet jag springer på och ett långsamt krypande mot nästa huvuduppdrag. Ni som har lite koll på det första spelet i serien tänker säkert nu att 32 timmar är en ganska gedigen speltid som borde tagit mig en relativt stor tårtbit in i det här sci-fi-kalaset. Problemet är bara det att dessa timmar blivit broderligt uppdelade mellan tre olika karaktärer som i sin tur resulterat i att jag egentligen inte kommit någonstans. Lika mycket som att jag vandrat ute i den exotiska vildmarken på spelets startplanet har jag nämligen lagt ungefär lika mycket tid på att observera menyer och listor över alla möjliga sätt jag kan bygga mina respektive karaktärer på.

The Outer Worlds 2 är ett smått otroligt rollspel där jag verkligen kan välja att bli vilken rymdhjälte jag vill. Kruxet är bara att jag inte kan välja.

Du vet att ett spel i den genren är välgjort när du konstant stöter på saker du inte kan göra. ”Här hade du kunnat låsa upp dörren om du investerat i den här färdigheten.” ”Här hade du kunnat koka ihop den här medicinen.” ”Här hade du kunnat upptäcka den här hemliga lönnluckan.” Oavsett vilka färdigheter jag specialiserar mig i under spelets inledning stöter jag konstant på grejer jag inte klarar av. Det är på ett sätt frustrerande men det är också ett bevis på att en andra och tredje genomspelning definitivt inte kommer vara densamma, varesig om man spelar dem efter varandra eller parallellt. Visserligen är det såhär i väldigt många andra rollspel men The Outer Worlds 2 gör några smarta justeringar för att ytterligare smalna av mitt karaktärsbygge. Låt mig förklara.

LÄS ÄVEN OM DEN STRÅLANDE MUSIKEN: Veckans spelmelodi: The Outer Worlds – Hope

I ett spel som exempelvis Fallout: New Vegas, Obsidians bidrag till den postapokalyptiska spelserien från 2010, hittar vi en himla massa färdigheter som i mångt och mycket påminner om dem i The Outer Worlds 2. Jag kan levla upp skjutvapen, förmågan att övertala folk, dyrka upp lås och hacka datorer. I New Vegas får jag mellan 10 till 15 färdighetspoäng (beroende på hjältens intelligens) att använda varje gång jag levlar och kan rent teoretiskt sprida ut poängen över alla 13 färdigheter. Det är såklart inte att rekommendera eftersom maxtaket för varje färdighet här är 100 och en eller två poäng kommer knappast göra någon större skillnad, men möjligheten finns. I The Outer Worlds 2 är däremot maxtaket betydligt lägre på ynka 20 vilket gör att en endaste poäng faktiskt kan vara skillnaden mellan en avklarad eller misslyckad färdighetskontroll. Dessutom är det så att varje gång jag går upp i nivå tilldelas jag ynka två poäng att spendera hos några av spelets tolv färdigheter.

Karaktärsdrag som väljs i början av spelet kan ha vissa oväntade effekter.

Så medan jag i New Vegas kunde sprida ut mina poäng tvärs över hela fältet om jag så ville är jag tvungen att vara betydligt mer fokuserad i The Outer Worlds 2. Jag kanske vill få upp min effektivitet med skjutvapen, men jag vill ju såklart även bli bättre på att låsa upp dörrar, och övertala folk, och hacka datorer, och, och, och… Ni ser problemet.

Det här är även en stor skillnad mot hur saker och ting fungerade i första spelet. Där kunde vi se flera likheter med New Vegas i form av ett maxtak på 100 för varje färdighet (utan att ta med utökningar som kom i och med expansionerna) och ett tvåsiffrigt antal poäng att placera ut vid varje ny nivå. Dessutom var färdigheter i första Outer Worlds ihopklumpade med andra likasinnade och levlades i grupp till en viss gräns. Visserligen bjöd första spelet också på betydligt mer nischade färdigheter där bland annat speech delades upp i persuade, intimidate och lie men likväl kändes det som att det spelet gjorde det betydligt enklare för oss virrpannor som ville bli bäst på allt.

MER FRÅN OBSIDIAN: Jag kan inte sluta tänka på vad Avowed kunde ha varit

Såklart är det här inget riktigt problem. Det är exakt såhär Obsidian föreställt sig att vi ska sitta, med utslitna hårstrån i händerna konstant velande fram och tillbaka. Jag kan verkligen inte kritisera The Outer Worlds 2 bara för att jag själv är van vid att kunna bli ganska bra på det mesta ganska så fort. Faktum är att spelets alldeles underbara flaw-system där jag erbjuds personliga brister (som även kan ge mig vissa bonusar) efter diverse uppvisade beteenden redan gett mig den så kallade easily distracted-bristen. Detta innebär att jag numera får hela tre poäng varje gång jag levlar med det lilla tillägget att jag bara kan investera poäng i min lägsta nollskilda färdighet eller en färdighet jag ännu inte har några poäng i. Det är som om spelet accepterar mitt beteende men på samma gång tvingar mig att faktiskt investera i de där färdigheterna jag bara ville doppa tårna i.

Ofta krävs färdigheter i kombination med särskilda föremål eller annan information för att avancera.

Nu skulle jag kunna laserfokusera och lägga krutet på min första karaktär: en hjältinna som helt och hållet investerat poäng i mina gamla trotjänare speech och sneak. Jag skulle även kunna fortsätta resan med min andra karaktär: en tankspridd ex-professor som vill lära sig om ingenjörskap, vetenskap, ledarskap och allt annat -skap. Jag skulle också kunna gå all in på mitt tredje försök som använder sin kriminella bakgrund som en ursäkt för att förolämpa och stjäla allt hon ser.

Kanske behöver jag ta en paus och komma tillbaka om ett par månader med ännu en genial plan för den ultimata karaktären? Det enda jag vet är att jag när jag återvänder till The Outer Worlds 2 kommer det inte ta lång tid innan jag återigen pausar och funderar över vad som kunde ha varit, och det är nog egentligen det finaste betyget ett rollspel kan få.