När jag berättade om min storslagna, något övermodiga plan för spelåret 2023 nämnde jag mitt projekt att spendera en hel månad i höst med att bara ge mig på spel i spelserier som jag aldrig har spelat förut. Men redan under de första dagarna på året kände jag att jag bara måste doppa tårna i detta projekt. Som Spike sade i sitt första avsnitt i Buffy – The Vampire Slayer: ”What can I say? I couldn’t wait.”

Planen med en hel månad i höst med bara nya spelserier ligger kvar, men jag hoppas även att under årets övriga månader ge mig på två-tre spelserier som jag aldrig har gjort mig bekantskap med förut. Jag har under januari roat mig med att ge mig på tre för mig nya spelserier, nämligen Ys, Steamworld och Assassin’s Creed!

Ys VIII: Lacrimosa of Dana (Playstation 4)

Det första nya spelet jag gav mig på i år var Ys VIII: Lacrimosa of Dana. Det var en form av impulsköp, för jag fick för mig att köpa på mig alla spel som de japanska rollspelsrävarna i Falcom släppt till Playstation 4. Jag visste verkligen ingenting av den här serien innan, mer än att det verkar som om alla spelen i serien är fristående från varandra. Jag gillade verkligen företagets flaggskepp The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, även om det var ett väldigt underligt spel, om man nu ens kan kalla det för ett spel. Snarare än att vara ett klassiskt rollspel, var det en hundra timmar lång visual novel med 30 timmar dungeon crawling och minispel insprängda för lite omväxling. Ys VIII är något helt annat. Det är ett spel långt upp över öronen, med väldigt mycket faktiskt spelande.

LÄS ÄVEN: Spelen som krossade Martins JRPG-fördomar

I början av spelet är man en av besättningen på ett skepp på havet. Man får i uppdrag att hålla ett öga på skeppets passagerare som har ett fest, vilket är ett rätt ovanligt, och spännande sätt, att inleda ett spel på. Ett skeppsbrott senare och man vaknar upp på en öde ö, som har en märklig legend bakom sig. Eller man tror att man är ensam på ön, men det visar sig snart att så väl besättningen som passagerarna från skeppet förmodligen har överlevt, men att dessa är spridda över ön, och förmodligen har svårt att kunna överleva på egen hand. Det är nämligen en massa märkliga, väldiga monster överallt också. Så nu gäller det att utforska ön, hitta alla de andra överlevande, besegra monstren, och börja bygga den by där alla kan samlas för att kunna överleva innan ni hittar ett sätt att ta er från den mystiska ön.

Det är inte någon riktig öppen värld, men det känns som en öppen värld, vilket är en del av spelets magi. Det som händer i början av spelet är onekligen både linjärt och ytterst genomtänkt, men samtidigt så uppfattar man det, såväl storymässigt som spelmässigt, att man har massor av frihet. Striderna är actionfyllda och lagom kaotiska i alla fall, och det är en massa skönt pysslande med det ena och det andra, från fiskande till uppgraderande av förmågor. Grafiken är tekniskt sätt rätt enkel, men designen är fantastisk och det är väldigt bra karaktärer. Och naturen och natthimlen är gudomlig. Det är ovanligt med ett modernt spel där grafiken är rätt ”enkel” – då det säkerligen inte haft spelvärldens högsta budget – men ändå sitter man och häpnar över hur vackert allting är.

Det enda negativa med spelet, än så länge, är laddningstiderna. Det är inte långa, de är bokstavligt talat bara en sekund långa, men de kommer varje gång man byter skärm. Och det finns ingen snygg animation som döljer dem, som låt säga dörrarna i Resident Evil gör, utan det är precis som om spelet fryser till i en sekund när man kommer till ett nytt ställe, vilket är ganska irriterande. Jag gissar att man slipper detta om man spelar på Playstation 5? I övrigt är spelet kalas!

Steamworld Quest: Hand of Gilgamech (PC, Steam)

Steamworld är inte bara en spelserie, men en hel värld, en värld inom vilken många olika genrer, och serier, får plats. Jag har länge velat spela Steamworld Quest: Hand of Gilgamech med tanke på att jag fått en stort sug efter kortsspels-äventyr efter det gudomliga Slay the Spire, men det har aldrig blivit av. I och med att det senaste spelet i serien Steamworld Build, en city-builder i denna fantasyvärld, utannonserades under januari, så fick jag äntligen tummen ur och gav mig på Steamworld Quest: Hand of Gilgamech.

Visst, det var kul, om än inte i klass i med Slay the Spire. Du vandrar omkring mellan olika skärmar, lite som i ett lättsamt rollspel som Dragon Crown Pro, men när det blir strid är det kortspel som gäller. Där spelar du ut offensiva och defensiva kort och helar dig själv, precis som man förväntar sig. Mellan striderna blir det inte bara mycket snack mellan dina gruppmedlemmar, det blir också en hel del pillande, sorterande och uppgraderande av din kortlek. Det som framförallt slår mig är hur genomtänkt allt är, såväl spelmässigt, designmässigt som när det kommer till spelets världsbygge. Spelet är byggt på en stabil stomme av ”high concept” som man kanske inte hittar så ofta i indiespel – spel som snarare försöker vara udda och märkliga för att skapa uppmärksamhet – men oftare i storspel, inte minst spel byggda på en licens. Precis allt i spelet är designat för att locka in spelare i spelet, så väl nya som gamla. Personernas design, storyn och replikerna kan kanske kategoriseras som ”knasiga” – första bossen är till exempel en söt liten fågel inne i en väldig magisk, människorustning – men det är precis den typ av humor och design som du förväntar dig av en äventyrsberättelse från ett independent-förlag inom de tecknade serierna värld. En stil som även Marvel har börjat köra med i vissa av sina serier på senare år, till exempel Spider-Gwen.

Spider-Gwen är för övrigt en bra referens, för precis som den serien säljer på att den å enda sidan bjuder på ”Marvel, Spider-Man, en snygg blond tjej och häftiga skurkar” och å andra sidan bjuder på ”knasiga dialoger, jobbiga vardagsscener, kaos och många misslyckanden,” så bygger också det här spelet på att det är en slags blandning mellan stridsscenerna från Lord of the Rings och dialogscenerna från 90-tals-lågbudget-klassikern Clerks. (Med något slags kortspelande mitt i alltihopa också.) Den blandningen mellan fantasysmisk och långa vardagliga dialogscener är knappast ovanlig de senaste åren, vi såg den ju redan i Buffy – The Vampire Slayer i början av 00-talet, men den ligger onekligen rätt i tiden. I vilken mån spelet skapar trender eller om det följer trender kan jag inte reda ut, men spelmakarna skäms inte för att vara trendkänsliga, och är fullständigt obekymrade över att man tänker på andra verk medan man spelar. Precis som den där söta lilla fågeln i den stora rustningen så är alla inblandade, hjältar såväl som skurkar, lika coola som de är knasiga, vilket är väl hur vi vill ha det nu för tiden.

LÄS ÄVEN: Vår recension av SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech

Nej, spelmakarna har inga problem med att man tänker på andra spel medan man spelar, tvärtom uppmuntrar de det. Jag vet inte hur mycket spelmakarna studerat trenderna på Twitch när man skapade spelet, men jag får definitivt känslan av att det har skapats för att man ska se spelet på Twitch och tänka ”Oj, det här påminner om Dragon’s Crown Pro och Slay the Spire, det här måste jag köpa!” Trots att det är ett indiespel, med förmodligen en bråkdel i budget jämförelse med vad storspelen har, lyckas det kännas stort i kostymen, tack vare alla sin inspirationskällor, lite som att ett ensamt indieband inte skulle kunna fylla Ullevi, men om du samlade tio populära indieband till en gemensam konsert skulle de kanske kunna fylla hela arenan.

Efter bara 2-3 timmar är det långt ifrån dags att fälla något slutomdöme, och spelet lär bjuda på en eller två överraskningar under vägen som skakar om saker och ting, men spelet känns definitivt mer som det är gjort av en grupp välklädda och välunderrättade män i ett konferensrum snarare än en galen auteur som precis fått tag på sin första videokamera. Men med tanke på att spelet genomgående håller Nintendo-nivåer vad gällande hur genomtänkt det är och hur hög kvalitén på varje enskild del är, så gör det föga.

Assassin’s Creed Origins (PC, Ubisoft Connect)

Hur jag under femton år har valt helt andra spel att spela än ett enda Assassin’s Creed är en historia som är alldeles för lång att dra här. Men den korta versionen är att det kom alldeles för många spel i serien alldeles för snabbt för att jag skulle kunna hålla reda på dem, eller veta vilket jag skulle börja med. Vilket också är anledningen till att jag aldrig spelat något Call of Duty. Men ärligt talat, ”Origins” är ju ”Origins”, så varför inte börja med just det spelet? Det var väl därför spelet skapades för ett par år sedan, för att dra in helt nytt folk till spelserien, och här är jag.

LÄS ÄVEN: Assassin’s Creed Origins är som en varm filt

Anledningen till att Assassin’s Creed-serien har en speciell plats i min lista över spelserier jag aldrig spelar är för att det spelet som i punktlisteform ser ut som det perfekta spelet för just mig. Vi pratar medryckande berättande, lättsamma strider, lite smygande, intressanta historiska miljöer och en ramhandling med science-fiction-inslag. I princip allt stämmer in på vad jag vill ha av ett spel. När jag skrev manuset till min egen AAA-spelserie-trilogi, var jag, förutom Mass Effect-spelen och Persona-spelen, framför allt inspirerad av Assassin’s Creed-serien, trots att jag spelat en ett enda av dem! Jag hade inte ens sett en minut av dem på Youtube eller Twitch, för att undvika spoilers. Men nu är jag plötsligt i Egypten, det är före ett halvsekel före Kristus, onda politiker har dödat min son, och jag har jättekul.

Assassin’s Creed Origins är lite tredjepersons-action, lite tredjepersons-action-äventyr och lite tredjepersons-rollspel, och allting är väldigt, väldigt påkostat, genomarbetat och strömlinjeformat. Mellansekvenserna lyckas med uppdraget att vara precis som något ur en amerikansk tv-serie. I positiv bemärkelse alltså. Precis som Steamworld Quest: Hand of Gilgamech, och för all del Ys VIII: Lacrimosa of Dana också, är det här ett spel som skriker kvalitet i varenda detalj. Men det är inte bara en minutiös frånvaro av svagheter och hål, utan här finns ett antal riktigt spännande egna idéer också. Som den dunder-häftiga fågeln som man kan flyga omkring som och spana på fiender, och ett färdighetsträd som är vad färdighetsträd aldrig brukar vara, nämligen kalas. Ja, det är nästan anarkistiskt i sin uppbyggnad och alla sina tokigheter, vilket är härligt att se från ett sådant här storspel. Det kanske inte är så mycket smygande än så länge, men när man väl smyger får man Thief-vibbar, och mycket bättre blir det ju inte. Fem timmar in är det här en fullträff som jag kommer att spela mycket mer av under februari.

Vad förväntar vi oss av februari?

Jag har visserligen aldrig spelat något Harry Potter-spel, men jag avvaktar med Hogwarts Legacy så länge, och istället kommer jag att ge mig på ett par spelserier som gjort succé på Kickstarter. Plus någonting med ”skuggor” och något med ”hundar”. Vi ses!