5 minuter lästid

”Såklart! Det borde jag ha kunnat lista ut!”

Det finns få saker som är mer irriterande för en spelintresserad än att, efter att ha kollat upp en pussellösning eller spelstrategi, utbrista något i stil med ovanstående. Tinningarna må vara gnuggade råa och håret kanske ligger i testar på golvet, men svaret som stirrar dig i vitögat får dig ändå att slå dig för pannan.

Vi har alla varit där. Okej, kanske inte alla, men väldigt många av oss. Eller i alla fall jag. Efter att ha suttit i minuter, timmar och kanske till och med dagar och nött samma problem gång på gång utan att vara ens lite närmare lösningen är det inte konstigt att tålamodet så småningom sviker och internet konsulteras.

Hur mycket jag än vill lita till min egen förmåga och erfarenhet – inte minst när det rör sig om pusselspel av peka-klicka-varianten – finns det alltid en sak som lockar där ute i cyberrymden: en detaljerad, noggrant skriven walkthrough. För ibland kan ett problem, en bana, ett uppdrag eller en annan typ av spelmekaniskt hinder slå lås på tankeverksamheten och fullkomligt få min spelupplevelse att gå i stå. Trots att jag bara genom att tänka tanken känner mig lite smutsig börjar jag undra om det inte är dags att ge upp och leta reda på lösningen i en walkthrough.

Eftersom walkthrough är ett substantiv jag inte förmår böja på svenska kommer jag för enkelhetens skull fortsättningsvis referera till det som guide.

 

Mitt förhållande till guider är minst sagt problematiskt och har utvecklats till ett slags hatkärlek. Jag vill egentligen inte alls behöva använda dem, men jag känner likväl att de konstant finns där någonstans och kallar på mig. Jag har fenomenet guide att tacka för mycket, samtidigt som jag önskar att det aldrig funnits. Kör jag fast i ett spel kommer det, hur jag än väljer att göra, alltid finnas en rutten eftersmak kvar: antingen skam över att ha dukat under för guidens frestelse, eller bitterhet över att ha tvingats lämna ett bra spel oavklarat.

LÄS MER: Jag har förlorat intresset för svåra spel

Jag tror att skammen och skulden för mig är en kvarleva från en svunnen era när tid inte var ett problem. Det gick alldeles utmärkt att sitta och polera geniknölarna över en och samma pussellösning i dagar – kanske till och med veckor. Fritid fanns nämligen i överflöd och behövde sällan lämna plats åt vardagssysslor eller andra ansvarsfulla åtaganden. De tillgängliga spelen var heller inte särskilt många, vilket fick det att kännas extra fult att ”ge upp” och fuska.

Trots att det kanske främst är pusselspel eller peka-klicka-spel som tenderar innehålla den typ av klurigheter vars lösning ofta undgår mig, är det långt ifrån de enda genrerna där jag gett vika och konsulterat facit. Problemet återkommer även i turordningsbaserade rollspel och realtidsstrategi, såväl som plattformare och förstapersonskjutare. Heroes of Might and Magic, Starcraft, Super Meat Boy, Monkey Island, Half-Life, och Broken Sword är bara några av de serier där jag i större utsträckning använt mig av guider.

 

I princip samtliga ovan nämnda titlar ligger mig varmt om hjärtat även fast de har gjort mig både frustrerad och modfälld. Det brukar nämligen uppstå något av en dragkamp inom mig när svårighetsgraden – eller kanske snare klurigheten – blir för hög. För när ett spel blir så pass komplicerat att det behövs en guide börjar jag snabbt tappa tålamodet och blir aningen less på spelet. Men eftersom jag har brytt mig om spelet tillräckligt mycket för att börja överväga ohederliga medel känner jag samtidigt att jag vill slutföra det jag påbörjat. Skulle det däremot visa sig att spelet fortfarande är för svårt eller ologiskt även efter konsulterandet av en guide dör mitt intresse nästan omedelbart. Då är det i mitt tycke inte längre en fråga om bristfällig kapacitet från min sida, utan om rentav dålig speldesign.

LÄS MER OM DENNA TYP AV FRUSTRATION: När Mario och kompani inte spelar efter sina egna regler

Det lite smått ironiska i sammanhanget är att det aldrig har varit frågan om någon yttre part som gett mig skuldkänslor för att jag använt mig av en guide. Det är helt och hållet mitt eget patos som stipulerar de regler jag hela tiden kämpar för att följa. I ärlighetens namn tror jag till och med att det finns gott om flitiga användare av guider som kanske inte alls känner samma drivkraft som jag; de vill bara spela igenom spelet i fråga. Kanske lockas de mer av berättelse än spelmekanik. Kanske söker de en visual novel-upplevelse snarare än ett mer konventionellt spel. Kanske vill de bara kunna hävda att de faktiskt har spelat igenom ett visst spel (vilket de ju kan göra utan förbehåll –  fusk eller ej).

Hur det än faller sig för dessa människor – och även för dig som läser det här, som kanske inte kunde bry dig mindre om huruvida det är fusk eller inte att använda sig av en guide – vill jag ändå slå ett slag för en webbsida som genom åren lugnat mitt lätt skamsna fuskarsinne. Jag har tidigare lyft fram Universal Hint System här på sajten och skulle vilja göra det igen, för jag önskar verkligen att fler ska få ta del av det.

På denna briljanta webbplats fann jag i tidiga tonår ett fullgott alternativ till den konventionella guiden. Precis som dess namn antyder förser sidan spelaren med ledtrådar istället för instruktioner. Guider talar i princip aldrig om hur en ska tänka, utan är i praktiken mer som manualer med anvisningar i stil med ”klicka här”, ”gå dit” eller ”prata med x”. UHS är istället utformad som ett register över ett spels olika pussel eller generella svårigheter, där läsaren får hjälp att styra tankarna i rätt riktning genom ledtrådar som successivt blir mer specifika. Läsaren får alltså själv välja hur mycket handhållning hen vill ha. Ett klart bättre alternativ till guiden för den som vill bibehålla åtminstone delvis av sin stolthet.

För att göra ett försök att knyta ihop mitt utdragna gnäll kan jag säga såhär: jag vill verkligen inte behöva fuska, men jag vill heller inte stå där med brallorna nere och nästan ha klarat av ett i övrigt underhållande spel. Om det finns något som är värre än att känna sig trögtänkt och dum är det att snava precis innan mållinjen. Då är det bara att svälja stoltheten, gilla läget och inse att jag inte hade precis allt som krävdes för just det här spelet. Som tur är kan jag i de flesta fall sätta min lit till det lite mindre onda av två onda ting: sidan som litar på att jag kan klara allt, bara jag får rätt verktyg.