3 minuter lästid

Då var det återigen dags för ett försök om omvandla en populär licens till det interaktiva mediet. Jag vet egentligen inte mycket alls om fenomenet som fått namnet G.I. Joe. Jag vet att begreppet actionfigur har sin begynnelse i licensen, och att det gjordes en något undermålig film för några år sedan där den briljanta Alan Silvestri stod för musiken. Trots min tveksamma förförståelse om de färgglada karaktärerna vågar jag dock påstå att G.I. Joe: Operation Blackout knappast är något som ens de största fansen hade drömt om.

LÄS FLER RECENSIONER: Watch Dogs: Legion

Det krävs ingen expert för att förstå att tjusningen med de många hjältarna och skurkarna inom G.I. Joe respektive Cobra är deras spridda personligheter. Tyvärr lyckas inte Operation Blackout förmedla vad som skiljer Cobra Commander från hans många undersåtar. De största fansen kommer såklart se skillnad, men även de riskerar att bli besvikna på de enformiga striderna och monotona kontrollerna som gör att de olika karaktärerna inte känns som mycket mer än en kosmetisk förändring. Visserligen hittar vi ett par läckra differentieringar hos de olika karaktärerna i form av exempelvis animationer och specialattacker, men det räcker inte riktigt hela vägen. Hela poängen med ett licensspel är ju att det identifierar vad som sticker ut hos karaktärerna och världen de tillhör för att sedan översätta det i spelform, men där lyckas inte Operation Blackout utan känns mer som vilket actionspel som helst.

G.I. Joe: Operation Blackout tar du rollen som bägge sidorna i den eviga konflikten mellan G.I. Joe och de onda Cobra och hoppar mellan olika karaktärer under spelets gång. Hela äventyret är spelbart i co-op, vilket innebär att jag alltid får välja mellan två karaktärer inför varje uppdrag. De spelbara karaktärerna har olika styrkor och svagheter i form av till exempel bättre sköld eller mer slagkraftiga vapen, men väl ute på slagfältet har jag svårt att märka någon större skillnad i min spelstil. Den genomgående spel-loopen består av att skjuta ner fientliga robotar, trycka på knappar, vänta på att någon dator arbetar i bakgrunden och samtidigt skjuta ner ännu fler robotar. Spelet äger rum i tredjeperson där bandesignen antyder att spelet ska vara någon mild variant av en cover-shooter, men avsaknaden av tillfredsställande ”limma fast karaktären bakom skydd”-mekanik gör att jag knappast gömmer mig bakom alla lådor och tunnor som det kanske var tänkt. Det hela känns nästan som en väldigt billig kopia av Gears of War.

BÄTTRE ACTIONSPEL: Gears 5

Spelets grafik har potential att förhöja spelupplevelsen, så därför är det trist att själva spelandet inte bjuder upp till någon vidare dans. Jag får vibbar från gamla tecknade TV-serier som blandas med läckra handmålade stillbilder som förmedlar vad som händer mellan uppdragen. Här lyckas faktiskt spelet att bitvis sälja in mig på den överdrivna ondskan och mäktiga patriotismen som karaktärerna ska gestalta, men så fort jag kommer ut i spelvärlden igen är vi tillbaka i den enformiga action-loopen. Till och med när de mer kända karaktärerna dyker upp som diverse boss-strider känns det bara som ännu en fiende i mängden fast med betydligt längre livmätare.

G.I. Joe: Operation Blackout hade ett gyllene läge att grotta ner sig i alla färgsprakande karaktärer och verkligen lista ut hur de bäst hade kunnat ta form i spelens värld. Det hade haft potential att inte minst tilltala de många G.I. Joe-entusiasterna runtom i världen, men också oss som aldrig riktigt förstått grejen med de många hjältarna och skurkarna. Istället får vi en generisk tredjepersonskjutare som visserligen kan roa under rätt omständigheter, men som också positionerar sig långt ner i en redan välbefolkad genre. Ett bra licensspel bör använda allt och lite till från den påhittade världen, Operation Blackout känns mer som ett mediokert actionspel med ett tunt lager av G.I. Joe-färg.