2 minuter lästid

När Twilight Princess släpptes var det få saker som var coolare för mitt tonårsjag. Fatta, vi skulle få ett mörkt Zelda-spel. Vi hade visserligen fått ett tämligen mörkt spel i och med Majora’s Mask, men inte på samma sätt som nu. Det här spelet såg ju verkligt ut (ish) till skillnad från det nästan cartooniga utseende både Ocarina of Time och Majora’s Mask – och framförallt The Wind Waker – hade.

Dock skulle det dröja innan jag så småningom fick spelet i min ägo. Visst fick jag spela någon minut här och var hemma hos kompisar när spelet kom, men jag fick aldrig grotta ner mig ordentlig i det. Först när jag flyttat hemifrån (läs: fem år efter spelets release) och införskaffat en Mario-röd Nintendo Wii fick jag spela Twilight Princess på riktigt för första gången. Jag var fullkomligt betagen av det här spelet som förutom sin häftiga yta även utnyttjade Wii-kontrollens rörelsefunktioner, vilket fick det att kännas som om jag slogs med monster ”på riktigt”.

Jag tog mig ett par timmar in, men eftersom jag vid tillfället så smått börjat smaka på vuxenlivet (ca 20-21 år gammal) kom det andra måsten i vägen, och spelet blev liggande på is. Närmare bestämt till ett par månader efter att Skyward Sword släppts och jag hunnit krama ur i princip alla dess hemligheter under min julledighet. Inte bara fick jag via Wii-moten fäktas och skjuta pilbåge precis som i dess föregångare, dessutom gjorde det för tiden smått fantastiska Wii Motion Plus-tillägget att det kändes som om Links vapen lydde min minsta vink. Jag älskade spelet och åtnjöt det kort men intensivt.

Efter att ha upplevt ett revolutionerande äventyr i färgsprakande skrud gick jag efter en tid tillbaka till Twilight Princess för att avsluta det jag, för vad som kände som väldigt längesedan, påbörjat. Döm om min besvikelse när jag direkt slogs av hur tafatt rörelsekontrollen i detta spel var jämfört med sitt yngre syskon. Links attackmönster kändes så rudimentära och halvhjärtade med Skyward Swords tydliga åtskillnad av vertikala, diagonala och horisontella svärdshugg i minnet.

Att det var ett för serien ovanligt mörkt och rått spel var inte längre tillräckligt för att jag återigen skulle trollbindas av Twilight Princess. Jag var vuxnare nu och hade fått smaka på framtiden. Men som den trogna Zelda-anhängare jag är bet jag lydigt ihop och tog mig i maklig takt igenom spelet, trots att jag hela tiden kände att jag längtade tillbaka till Skyloft och att få sväva på gigantiska vingar högt ovan molnen. Ironiskt nog kommer troligen Twilight Princess för mig alltid vara Zelda-seriens, kanske inte svarta, men åtminstone dess mörka får.