Hur världens största fegis lärde sig älska skräckgenren

Om någon hade försökt prata skräckspel med Andreas före hösten 2022 hade jag troligtvis börjat babbla om hur det är en typ av spel jag gärna beundrar på avstånd. Jag skulle berätta att jag absolut kan tänka mig en välgjord Youtube-genomspelning eller en karismatisk Twitch-kanal som spelar igenom valfritt läskigt speläventyr. Jag hade även sagt att jag klarar av läskiga filmer av den enkla anledningen att jag enkelt kan plocka upp närmsta kudde och gömma ansiktet under de extra rysliga delarna. Problemet är bara att när skräcken förflyttas till spelvärlden kan jag inte gömma mig länge. Slutar jag spela kommer monstret käka upp mitt ansikte och spelet tar slut. Handlingen avancerar inte av sig själv utan jag måste aktivt delta för att komma vidare. Det är väl detta mer än någonting som gör att den tre år yngre versionen av Andreas hade tvärvägrat en interaktiv resa genom skräckens värld.

LÄS MER: Våga vägra sånt du borde vilja spela

Vi spolar fram tiden till början av december samma år och jag hade motvilligt tackat ja till uppdraget att recensera The Callisto Protocol. Om namnet låter bekant men du har svårt att sätta fingret på varför du känner igen det finns det en enkel förklaring. Efter det att Dead Space-pappan Glen Schofield slagit följe med Krafton och tagit kontroll över den då nybildade studion Striking Distance började det snackas rejält om deras kommande spel. Delvis för att det skulle utspela sig i samma värld som det monsterpopulära PlayerUnknown’s Battlegrounds men kanske allra mest för att det beskrevs som en efterlängtad spirituell uppföljare till just Dead Space. Tyvärr nådde in The Callisto Protocol varken sitt kritiska eller kommersiella mål och hamnade ganska snabbt i glömska. Trots det har spelet en väldigt speciell plats i min egen spelhistoria eftersom det var här jag sakta men säkert började inse storheten i skräckspel.

Jag minns det som igår. Det var julmys deluxe i det Lennartssonska hemmet. På nedervåningen gick sambon runt och piffade till tonerna av Bing Crosby, Michael Bublé och Blake Shelton. På övervåningen satt yours truly och fruktade för sitt virtuella liv. Jag vet inte om det hade någon riktigt inverkan men där och då kändes det betryggande att känna av den där hemtrevliga och trygga miljön från nedervåningen medan jag tog mig igenom sparsamt upplysta korridorer. Det bildades någon märklig kontrast mellan skräcken och kärleken som gjorde att jag egentligen inte hade några större problem med att fortsätta. Faktum är att jag verkligen gillade det.

Julen kom och gick och i slutet av januari 2023 tog jag mitt första självständiga kliv in i skräckspelens värld. Utan några som helst yttre faktorer öppnade jag plånboken och klickade hem remaken av 2008 års Dead Space. Under spelhösten året innan hade allt snack handlat om hur Schofields nya spel skulle banka skiten ur Electronic Arts och Motive Studios tappra försök till att piffa till Dead Space. Oj så fel vi alla hade. ”Nya” Dead Space lanserades den 27 januari 2023 ackompanjerad av lysande recensioner och samma dag trillade ett exemplar ner i min egna brevlåda. Nu var jag redan världsvan och härdad av rymdskräcken i The Callisto Protocol och kunde glida igenom Isaac Clarkes lysande berättelse och njöt av varje sekund. Blandningen mellan skräck, science fiction och en hint av organiserad religion var fullkomligt delikat. Nu var jag fast och började aktivt leta efter nästa skräck-rush.

Även om The Callisto Protocol inte var någon remake doftade det rejält av Dead Space som dessutom fick sig en riktig nyversion någon månad senare. Just av denna anledningen började jag fundera på om det kanske till och med fanns några andra remake-behandlingar där ute som kunde släppa in mig i ännu en skräckspelserie. Kanske en viss japansk spelserie med så många delar att de till slut fått börja gömma siffran i spelets undertitel. Men först måste vi prata om författaren Alan Wake.

På senare år har finska Remedy blivit en av mina absoluta favoritutvecklare. Dels för att de gör en väldans massa bra spel med spännande världar men också för att de skaffat sig mer och mer ägandeskap över sina spelvärldar och har därmed kunnat börja sammansvetsa dem till en och samma fängslande skådeplats. Jag minns (med lite hjälp av Xbox-appen) att jag spelade Alan Wake via bakåtkompatibilitet på Xbox One under sommaren 2014. Redan då var jag fascinerad av hur spelet lekte med konceptet att konst hade kraften att rent fysiskt påverka verkligheten. När det nästan tio år senare var dags att spela uppföljaren i en värld där Remedy dessutom hade charmat mig med 2019 års Control satt jag redo längst fram i hype-tåget.

LÄS MER: Konsten att skrämmas

Alan Wake II är och kommer säkerligen förbli ett av mina absoluta favoritspel i, och det är troligtvis min favorit inom hela skräckgenren. Spelet tar hela det här märkliga Remedy Connected Universe med allt vad det innebär och förvandlar det till ett otroligt välgjort, löjligt kreativt och beroendeframkallande kusligt stycke överlevnadsskräck. Jag älskar hur spelet delar upplevelsen mellan titelkaraktären Alan Wake och vår nya skandinaviskt besläktade hjälte Saga Anderson och hur det hela tiden får mig att gissa och spekulera kring alla narrativa trådar, både under hösten 2023 och ända fram till idag. Det finns hundra andra människor som kan förklara storheten i Alan Wake II mer detaljerat och mångfacetterat än vad jag kan (en av mina absoluta favoriter på ämnet hittar ni här), så jag låter de få talutrymmet istället.

Alan Wake II lärde mig dock en väldigt viktig läxa när det gäller skräckspel. Jag njuter som allra mest när det är själva skräcken som är utmaningen och inte några svåra bossfighter eller frustrerande fiendetyper som kräver tolv huvudskott för att fälla. Jag lärde mig att jag gillar skräckspel som allra mest när de ställs in på lättaste möjliga svårighetsgrad. Ett läskigt segment blir inte mer effektfullt för att jag dog och behövde hoppa tillbaka till senaste sparpunkten, snarare tvärtom. Det hjälper även när jag tilldelas diverse skjutvapen och en ryggsäck full med ammunition, men det är insikten om den lätta svårighetsgraden som gjorde att jag nu på allvar kunde börja checka av fler läskiga titlar.

LÄS OM HUR: Mr. X ger skräcken ett nygammalt ansikte

Nu var det dags att hoppa in i den legendariska Resident Evil-serien som vid det här laget hade blivit bortskämd med en välgjord remake efter en annan. Mellan december 2023 och februari 2024 spelade jag och sambon (som i och med Alan Wake II hade tagit klivet upp till övervåningen) igenom nyversionerna av Resident Evil 4 och därefter Resident Evil 2. Narrativt var detta kanske en tokig ordning men sett till läskighetsgraden kändes det väldigt rimligt att börja med det väldigt actionbetonade RE4. Jag älskade det från minut ett. Även om RE2 placerar sig före RE4 på min personliga topplista tack vare den isolerade känslan och den konstanta skräcken över att stöta på mannen i hatten är båda två helt lysande spelupplevelser. Hela Resident Evil-formulan i att systematiskt jobba sig igenom rum efter rum och gradvis hitta fler föremål som i sin tur släpper in mig i ännu flera rum är otroligt tillfredsställande och är något som inte minst var en stor inspiration för ovan nämnda Alan Wake II. Som en härlig korsning mellan peka-och-klicka och skräck. Nu sitter ni säkert och suckar över att jag pratar om något som hela världen känt till i snart 30 år, men ni måste komma ihåg att jag inte existerat i den här världen i mycket mer än två eller tre år.

Några månader senare gick jag på sommarledigt från jobbet och under några regniga veckor i juli 2024 planterade jag och sambon oss på övervåningen för att först spela igenom Resident Evil 3 från 2020 och därefter Resident Evil 7: Biohazard. Även om vi valde två spel i samma serie kunde de knappast ha varit mer olika. Det förstnämnda var en rolig och koncentrerad actionfest med några toner av skräck här och där medan det sistnämnda troligtvis är det läskigaste Resident Evil-spelet hittills. Båda två erbjöd mig möjligheten att spela på en lätt svårighetsgrad och båda spelen översvämmade mig med roliga destruktiva leksaker bara några timmar in i respektive äventyr. I ett svagt ögonblick under den inledande timmen av RE7 började jag fundera över om jag klarar av ett skräckspel som faktiskt var läskigt på riktigt, men så fort jag fick ett pickadoll i handen gick pulsen ner något och när de vanliga Resident Evil-inslagen med antika mynt och metalliserade hundhuvuden i olika färger visade sig kunde jag börja njuta av det här spelet också.

LÄS MER: Ångesten som jakten ger

Vi spolar nu fram bandet till oktober 2024 och hittar även ögonblicket då jag för första gången jag gav mig in i Silent Hill-serien. Innan dess hade jag även vågat mig igenom de gedigna The Evil Within 2 och Still Wakes the Deep, egentligen inga superspel något av dem men likväl två tillskott på min snabbt växande skräcklista. Remake-versionen av Silent Hill 2 från den aningen hackiga studion Bloober Team är dock en spelupplevelse jag kommer bära med mig länge. Medan många andra av spelen i min skräckresa förlitade sig på plötsliga händelser (i synnerhet det pop up-täta Alan Wake II) för att skrämma mig tog Silent Hill 2 en annan väg.

Sett till själva spelandet påminde det mig väldigt mycket om Resident Evil i hur jag vandrade runt för att hitta märkliga föremål som på något konstigt sätt ändå hängde ihop med varandra och visade sig vara exakt vad jag behövde för att komma vidare i berättelsen. Däremot var det väldigt sällsynt att något flög upp plötsligt för att skrämma livet ur mi. Istället byggde spelet upp en helt otrolig auditiv och visuell atmosfär som gjorde att aldrig någonsin vågade slappna av. För varje gång som ingenting hände var jag ännu mer beredd på att något skulle hända och vågade egentligen bara ta några djupa andetag under spelets mellansekvenser. När varje session med spelet var avslutad var jag mentalt dränerad och var tvungen att starta upp något sådant där tryggt och trevligt, kanske inte riktigt sådan där julmusik som hjälpte mig genom The Callisto Protocol men något med samma betryggande aura, för att kunna slappna av. Det var hemskt och jag älskade det.

LÄS MER: Speciella stunder: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

Och på den vägen är det. Nu har vi precis tagit några försiktiga steg in i hösten 2025 och min spelhöst är nu inte bara fylld med häftiga samurajer och annat betryggande pang-pang. Jag ser nu även fram mot en hel drös med skräckfyllda äventyr när jag synar lanseringslistan för resten av året. Jag ser väldigt mycket fram mot att spana i nästa Dead Space-doftande titel, den här gången från självaste Bloober Team, i form av Cronos: The New Dawn. Några veckor senare är det dags för min andra resa in i Silent Hill-världen i form av Silent Hill f. När vi sen kikar på resten av 2025 och vidare finns det ett sprillans nytt Resident Evil att se fram emot. Dessutom är jag nyfiken på spel som det ruggigt realistiska Ill, ytterligare scifi-skräck i form av Routine och såklart ännu fler Silent Hill-remakes.

På bara några få år har jag gått från att vara värsta fegisen till att aktivt söka upp skräcken i virtuella utrymmen. Det har minst sagt varit en resa som öppnat mina tidigare hårt slutna ögon. Den har bokstavligt talat öppnat en ny värld av mysigt mörker och härlig misär för undertecknad. Nu får vi se vilken oväntad genre jag kommer få upp ögonen för härnäst, eller om jag kanske till med snart vågar spela riktiga skräckspel där jag inte bara kan skjuta allt som skrämmer mig.

Det får bli en skrämmande saga för en annan dag som vi får se om den berättas med mod eller underifrån sängen där jag gömt mig.