4 minuter lästid

Mario Kart: Double Dash!! till Gamecube. Vi är fyra vänner som möts i Baby Park. Reglerna är enkla. Nio varv, frantic items, blandade lag, och såklart, ingen barmhärtighet. “Fegis!”, “fuskare!” och “skärmtittare!” är bland det snällaste och familjevänligaste som skriks i vardagsrummet. Glädjen att ligga sist med en blixt eller en stjärna för att sen med våld ta sig till toppen är underbar, nästan så att den uppväger känslan av besvikelse när man innan mållinjen blir träffad av ett blått skal och slutar som fyra.

Det är 17 år sedan Double Dash!! släpptes och min kompis köpte det samma helg. Idag spelar vi på samma skiva som då, även om jag också har en egen skiva i min samling. För länge, länge sedan började vi vårt spelande av Mario Kart på Super Nintendo och sedan när Mario Kart 64 kom sommaren -97 blev vi lyriska över möjligheten att kunna spela fyra stycken samtidigt. Efter detta har vi även delat soffa och skärm sittandes framför Mario Kart Wii och Mario Kart 8 till Wii U.

Men trots alla dessa lysande uppföljare är det ändå Double Dash!! som är det spel i serien vi alltid återvänder till och fortfarande spelar efter alla dessa år. Vad beror det på? Detta har vi diskuterat sinsemellan vid ett antal tillfällen när vi haft våra spelsessioner.

LÄS MER: Låt Mario Kart ta täten varje generation

Till viss del beror det nog på de unika föremålen som följer med varje karaktär, vilket leder till en hel del kaotiska situationer, men framförallt beror det på att vi kör med Frantic Items som gör att man får de kraftfullare föremålen oftare.

En stor faktor är såklart även handkontrollen. Det är många som undrar hur man tänkte med Nintendo 64-kontrollen. Den ser underlig ut, man kan inte hålla den på ett vettigt sätt och många spel är som gjorda för att slita ner styrspaken. Gamecube-kontrollen har en behagligt lång sladd, möjligheten att spelas trådlöst och ligger mycket bättre i handen. Det är därför den kontrollen fortfarande är relevant idag med adapter till både Wii U och Switch, så att man fortfarande kan använda den. Det är inte bara Smash-spelare som har uppskattning för Gamecube-dosan.

Men efter mycket om och men kom vi till slut på det! När vi har spelat på vårt eget sätt i Baby Park och ännu inte känner oss redo för att gå hem, då brukar vi även spela lite Battle Mode. Här kan man se en väldigt underlig och rentav nedåtgående utveckling från spel till spel. Det första spelet på SNES kan man inte klaga alltför mycket på, då allting måste börja någonstans. Reglerna var enkla, fyra olika banor där målet var att smälla varandras ballonger.

På N64 blev vi återigen otroligt glada över att kunna spela fyra spelare samtidigt, och skulle det vara så att någon blev utslagen tidigt fick man ändå en chans att påverka utgången genom att köra runt som en gul kamikaze-bomb på hjul som kunde smälla en ballong för en annan spelare. Även här hade vi fyra olika banor att välja mellan.

Steget från Nintendo 64 till Gamecube var däremot stort, då det introducerade två nya spelsätt (Bob-Omb Blast och Shine Thief) och fler banor att välja mellan. Detta steg gjorde att vi såklart hade höga förväntningar på Wii, ”med en ny konsol kommer ju nya möjligheter”, tänkte vi.

Ord kan inte beskriva hur gravt besvikna vi blev på det Battle Mode vi gavs i Wii-spelet. Nu var man plötsligt tvungen att spela i lag och med datormotståndare. Det tog bort all glädje i att utmana varandra, då datorspelarna lade sig i alla dueller och förstörde balansen. Vissa kanske uppskattade kaoset men det var inte vad jag och mina vänner sökte efter i ett Battle Mode.

Utöver det vanliga ballongsmällandet fanns det även en Coin Battle, som var lite av en fortsättning på Shine Thief. Endast två olika sätt att spela, inget sätt att ta bort datorn och dessutom färre banor än på Gamecube, om man inte räknar med de “klassiska” banorna som hämtats tillbaka från tidigare delar i serien.

SE DENNA TRAILER: Mario Kart Live gör vardagsrummet till en körbana

Sedan kommer vi till besvikelsen som är Mario Kart 8. I alla fall var det en stor besvikelse för oss som ville ha ett underhållande Battle Mode. Nu var det inte ens separata banor, utan nu återanvände Nintendo istället helt vanliga körbanor till att jaga varandras ballonger. Charmen och hela poängen med Battle Mode är ju dess arena-upplägg. Tar man bort det så återstår bara ett skelett av vad som faktiskt var bra. I detta kunde man åtminstone stänga av CPU-spelarnas inblandning, vilket var en mild förbättring i ett hav av besvikelser.

Slutligen har vi Nintendos senaste konsol Switch. Här har man inte ens bemödat sig med att göra ett nytt spel, utan man släppte Mario Kart 8 igen, fast med DLC inkluderat och även ett par andra förbättringar tillagda. Bob-Omb Blast kom tacksamt tillbaka och nu kunde man dessutom hålla två föremål åt gången medan man kör. Men viktigast av allt var väl att Mario Kart 8 Deluxe rättade till Wii U-spelets synder och gav oss åtta unika specialdesignade arenor för Battle Mode.

Efter en minst sagt dalande utveckling av Battle Mode, så ser vi nu en liten strimma av hopp i horisonten. Det faktum att Nintendo har hämtat Bob-Omb Blast och förmågan att hålla två föremål åt gången från Gamecube, visar att det inte bara är jag och mina kompisar som saknar “den gamla goda tiden”. 

Min förhoppning är att det ska släppas ett fullgott Mario Kart till Switch, annars kommer Switch bli den första Nintendo-konsolen utan ett eget Mario Kart-original. Den stora frågan är då: Vågar man hoppas igen? Kommer Nintendo att fortsätta försöka införliva det som var bra från de äldre spelen i ett modernt format? Lärde de sig av sina passerade synder eller ska vårt behov av ett bra Battle Mode än en gång bli försummat?

Fram till dess kan ni vara säkra på att jag och mina kompisar kommer att fortsätta spela vårt älskade Mario Kart: Double Dash!! om och om igen.