6 minuter lästid

Vi har alla någon gång drömt om att få vara en annan person. Livet är inte alltid en dans på rosor och det kan då vara betryggande att ta sig en annan uppgift än sin egen. Spelens världar är fantastiska på det sättet då vi verkligen tillåts kliva in i rollen som någon annan. En teknologi som siktar mot att ta hela verklighetsflykten ett steg längre är VR, där vi bokstavligen dyker in med huvudet före i en annan värld. Med allt detta sagt känns Iron Man VR som världens mest klockrena idé, men medan spelet innehåller en hel del av den Marvel-magi jag älskar så stöter jag på återkommande barriärer som får mig att vilja ta av VR-glasögonen och återvända till världen utanför.

FLER SUPERHJÄLTAR: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

När jag laddar igång ett spel med titeln Iron Man VR råder det inga tvivel om vad jag bör förvänta mig: jag kommer få axla rollen som Tony Stark, i flera kretsar känd som superhjälten Iron Man. På papperet är jag redan såld. Jag älskar superhjältar, jag gillar Iron Man och jag avgudar förmågan att flyga i spel. Jag står nästan och vibrerar av förväntan när jag tar på mig mitt VR-headset och startar upp spelet.

Gamla ”one-two punch” fungerar även på högteknologiska fiender.

Mitt första intryck är lovande. Utvecklarna Camouflaj är väl medvetna om vad fansen förväntar sig och hur de kan plocka billiga poäng hos Marvel-nördarna. Musiken är härligt superhjälte-episk när jag för första gången beskådar det ikoniska gränssnittet inuti järnhjälmen och lär mig grunderna i dräktens vapen- och navigeringssystem. Kontrollerna är enkla och naturliga. Hur gör Iron Man för att flyga? Jo, han håller händerna bakom sig och trycker igång raketerna. Hur skjuter Iron Man ner ankommande fiender? Jo, han håller upp handflatan och siktar in sig på närmsta motståndare. Många VR-spel försöker implementera så naturliga kontroller som möjligt just för att spelaren ska känna sig som personen de kontrollerar, och Iron Man VR är ett klockrent exempel på detta.

När jag så småningom blivit varm i kläderna är det dags att hoppa in i spelets handling. Berättelsen i Iron Man VR är knappast något revolutionerande, med det är en fullgod superhjälte-historia med mängder av härliga referenser till det övergripande universumet. Historien börjar med att Tony Stark chockat världen genom att avsluta sitt arbete inom vapenindustrin och ska nu försöka göra världen tryggare genom andra metoder. Vi hoppar snart fram några år och finner oss själva på ett lyxigt privatplan innan Pepper stormar in i rummet och skäller ut oss för att vi visst utnämnt henne till verkställande direktör över hela Stark Industries utan att fråga henne först. Upp till den här punkten är spelets berättelse mer eller mindre ett standardutförande när det gäller Iron Man-historier. Det är ett säkert kort som snabbt och effektivt informerar oss om förutsättningarna som gäller.

Ganska snart efter detta dyker ett främmande ansikte upp på TV-skärmen framför oss. Personen hinner hävda sig vara ett spöke från Tonys förflutna innan flygplanen utsätts för luftburna angrepp och tvingar oss att inta försvarsställning. Nu har det blivit dags att lösa in fler billiga, men likväl effektiva, nördpoäng när jag ombeds hålla upp höger respektive vänster arm för att fånga upp min ankommande järndräkt. Det är ett av flera ögonblick där fantasin om att vara Iron Man verkligen infrias. När min dräkt är på plats och aktiverad vet jag precis vad jag ska göra. Behöver jag utföra handlingar jag inte fått förklarat för mig tidigare löses det lätt genom lite logiskt tänkande, för logiska och intuitiva är precis vad spelets kontroller är. Ganska snart skjuter jag högteknologiska drönare som om jag aldrig gjort något annat och känner mig ofta riktigt cool på köpet.

FLER VR-RECENSIONER: Ghost Giant

Tiden mellan uppdragen, som ofta går ut på att ta reda på vem denna spöklika fiende är samtidigt som jag förhindrar hennes försök till att befolka världen med mordiska drönare, spenderar jag i Tonys påkostade herrgård. En av spelets mest fängslande aspekter är möjligheten att uppgradera och skräddarsy min dräkt. Jag hade varit nöjd om jag bara fått möjligheten att ändra dräktens kosmetiska aspekter, men jag kan också investera i olika vapen och bestämma hur jag vill utforma min spelstil med allt från smarta missiler till mördarstrålar. När jag väl lyckas slita mig från dräkten är huset fyllt av interaktiva föremål, minispel och andra häftiga påskägg att uppleva innan jag ger mig ut på nästa uppdrag. Även ute på fältet kan den observanta, och klåfingriga, spelaren hitta en hel del guldkorn. Min personliga favorit var definitivt när jag lyckades busringa till SHIELD:s nödlinje.

Nu har jag uttryckt mig väldigt positivt om min tid i Iron Man VR även fast jag i början av texten fastställde att allt inte var guld och gröna skogar i det här äventyret. Därför har det blivit dags att plocka fram den där gröna stenen och spola tillbaka speltiden från början. Den här gången byter vi perspektiv, vi sätter oss på andra sidan bussen och tar fram det halvtomma glaset.

Visst, det är häftigt att ta på sig Iron Man-hjälmen och beskåda dräktens alla funktioner och annan digital information som dyker upp framför ögonen. Problemet är bara att texten de satt längst ut i kanterna i synfältet (som exempelvis nästa delmål för det pågående uppdraget) försvinner i periferin, och lutar jag huvudet uppåt åker den informationen åt samma håll. När jag eventuellt lyckats läsa vad jag ska göra gäller det att jag håller blicken på mina egna armar samt ankommande drönare, för resten av spelet stoltserar knappast med några högkvalitativa texturpaket. Flera av uppdragens miljöer ser verkligen ut som en fortplantning mellan Playstation 3 och Nintendo 64. På en plattform som sällan skyltar med någon imponerande grafik sticker Iron Man VR likväl ut i negativ bemärkelse. Därmed menar jag inte att hela spelet ser grafiskt föråldrat ut, men det sker tillräckligt ofta för att vara noterbart.

LÄS MER: Speciella stunder: Jag är Spider-Man

Nåja, jag gick inte och skaffade ett Iron Man-spel för att läsa uppdragsbeskrivningar eller titta på fina skyskrapor. Spelets styrka i de fartfyllda striderna och den medryckande berättelsen består även om…


… Jaha, nu hamnade jag vid en laddningsskärm igen. Så fort Iron Man VR lyckats övertala mig om att jag faktiskt är den ikoniska hjälten sparkas jag ut ur illusionen medan spelet laddar nästa bana. Jag kritiserar såklart inte laddningsskärmarnas existens i sig, men de är alldeles för många och framförallt för långa. Under några av mina spelsessioner kopplade jag till och med upp Spotify till min konsol för att kunna lyssna på en podd och därmed ha något att göra medan spelet laddade. Om ett spel tvingar mig till att hitta underhållning på annat håll är det något som inte riktigt stämmer.

Iron Man VR är en fantasi som alltför ofta påminner mig om verkligheten. I spelets bästa stunder är jag trollbunden av att få flyga runt som den karismatiske hjälten, fixa med min dräkt och ringa bussamtal till SHIELD. Därför är det hjärtskärande varje gång världen utanför knackar på i form av ogenomtänkt användargränssnitt, mastiga laddningstider och föråldrade texturer.

Iron Mans första resa in i den virtuella verkligheten är ett på många sätt lovande smakprov på vad framtiden kan tänkas innehålla. Förhoppningsvis kan vi se tillbaka på Iron Man VR som ett tappert första försök i en framgångsrik genre, men här och nu är det svårt att blunda för bristerna.