Ingen filmälskare skulle tycka det var konstigt att en recensent sätter ett lågt betyg på en komedi för att den inte är rolig. Ingen teaterälskare tycker det är något märkligt med att en recensent sågar en pjäs som är fördomsfull och sexistisk. Ingen konstälskare tycker det är något uppseendeväckande med att en recensent skakar på huvudet och vänder ryggen åt en utställning för att dess budskap är grumligt och ogenomtänkt. Men inom spelvärlden så finns det en högljudd minoritet som anser att spelrecensioner ska vara ”objektiva”, det vill säga de ska inte innehålla några ”åsikter”. Recensenten ska inte låta sig styras av politiska konsekvenser eller personliga ideologier eller något annat ovidkommande, utan bara komma med kalla fakta.

Nu är inte denna idé riktigt lika obegriplig som den först kan verka. Drömmen om ”den objektiva recensionen” hänger ihop med en annan brinnande dröm inom spelvärlden, den om ”det rena spelet”.

Teorin är den att det en gång i tiden, tidigt 80-tal och möjligen en bit in på 90-talet, fanns massor av spel som enbart byggde på gameplay. Spel som Donkey Kong och Pac-Man hade ingen traditionell handling och berättelse och inte heller någon världsdesign – och definitivt inga politiska budskap eller personliga synvinklar. Det var ren spelmekanik, det var matematik. Och matematik, det är objektivt. Och visst, det här var en tid innan 15 minuter långa mellansekvenser, evighetslånga tutorials, omotiverade onlinelägen, season pass, hästrustningar och loot-lådor. Men spel som Donkey Kong och Pac-Man var naturligtvis inga ”rena spel” som enbart byggde på gameplay och inget annat än gameplay. De hade story och kommersiell design och känslomässig inlevelse precis som moderna spel. Det var bara det att spelen var så mycket mer primitiva på den tiden, att historien och spelvärlden i spelen inte märktes lika tydligt. Naturligtvis kan man ta fram politiska och psykologiska budskap i berättelser om italienska arbetare som försöker stoppa stora apor från att ta deras kvinnor eller en flinande galning som på ett maniskt sätt äter piller och jagas av spöken, om man så vill. Finns det en vilja så finns det ett sätt. Och den som spelat Missile Command kan aldrig påstå att äldre spel inte hade budskap.

Men det är inte bara recensionerna som ska vara ”objektiva”, man kräver att spelen ska vara ”objektiva” också. Det vill säga, det ska vara spel helt utan några politiska budskap. ”Varför vill ni trycka ner era politiska agendor i halsen på oss?! Vi vill ju bara ha kul!” Och visst, spel ska först och främst vara roliga och påklistrade politiska budskap gör ingen glad. Problemet är bara att när dessa skrikiga spelare säger att de bara vill ha spel utan politiska budskap, så menar de förstås inte att de enbart vill ha spel utan politiska budskap. Vad de menar är att de inte vill ha spel med politiska budskap som de själva inte håller med om. Ett pusselspel med en transperson som huvudkaraktär är politiskt och därför helt fel, men ett spel som handlar om en grupp amerikanska soldater som i hemlighet tar sig in i ett annat land och avrättar personer som de uppfattar som fiender till den amerikanska staten är naturligtvis inte politiskt. Det är bara kul. Pang. Pang.

Till skillnad från film och musik, och alla andra former av kultur, så är spel nämligen matematik och objektiva och det finns således en objektiv sanning om varje spel. Och den sanningen är Det Heliga Medelvärdet på Metacritic. Alla recensioner som avviker för mycket från medelvärdet, så väl uppåt som neråt, måste förlöjligas. För de förstör Den Heliga Objektiva Enda Sanningen, och det gör man inte ostraffat. Speciellt om recensenten grundar sitt betyg på att man inte gillade humorn eller att man ifrågasätter det faktum att en grupp vita, manliga, amerikanska soldater, mot alla internationella lagar, skjuter ner alla som är inte är vita, män eller amerikaner i fjärran länder eller att storyn är sexistisk, eller något annat som inte handlar om Det Heliga Matematiska Gameplay. Trots att 85 procent av AAA-spelens hjältar består av män blir det ramaskri om någon skulle bli vara svart, kvinna eller queer. Är det utanför status quo är det alltid politiskt. En agenda.

LÄS MER: Det är inte Gud som skapat Metacritic

Drömmen om det rena spelet är drömmen om en svunnen tid när spelvärlden var mycket bättre, en tid när alla spelrecensioner var objektiva och aldrig politiska och alla hade det kul. Det är precis som drömmen om Det Gamla Sverige – ett försvunnet, mycket bättre Sverige när det inte fanns någon kriminalitet eller droger, alla barn var snälla och tysta, och landet var ariskt rent och invandrarna var bara namnet på en skojig roman av Vilhelm Moberg. Detta rena land, helt utan invandring och andra skumheter, har naturligtvis aldrig existerat och det har aldrig existerat något rent spel heller, eller någon berättelse som är helt fri från politiska dimensioner. Det nostalgi som förblindar skapar konservatism. Men ibland känns det skönt att drömma sig tillbaka till en tid när man stoppade femkrona efter femkrona i arkadmaskinen och det inte fanns några mikrotransaktioner eller andra bry i världen.