Den här veckan fyller The Legend of Zelda: Twilight Princess 14 år. Det är troligen en av Zelda-seriens mest framemotsedda spel någonsin. Idag är vi många som älskar The Wind Waker men 2003 lät det annorlunda då Links nya tecknade utseende gjorde många spelare allt från besvikna till upprörda. Det var en riktig vågdelare på sin tid. Därför blev effekten som den blev 2004 när Nintendo på E3 avslöjade Twilight Princess i en episk och idag legendarisk trailer som fick publiken att tjuta av glädje. Det var Zelda-spelet många väntat på. Spelet som tog Zelda-universumets allvar, som var mörkt och tungt.

Nu vet vi i efterhand att det definitivt var mörkare än många tidigare spel men det var i högsta grad fortfarande ett Zelda-spel med fickor av lycka och färger. Och som med alla Zelda-spel finns det saker jag tycker om med Twilight Princess och det jag tycker mindre om. Idag tänkte jag vara lite negativ och lysa ljus på det jag alltid tyckt att Twilight Princess misslyckades med men som både The Wind Waker och efterföljande Skyward Sword lyckades utomordentligt med, nämligen hur de hanterade din relation med antagonisten genom äventyret.

Twilight Princess vill få oss att tro att det är den onda och kusliga Zant som styr allt bakom kulisserna, men efter Arbiter Ground blir man varse om att Zant tillber och får hjälp av Ganondorf som utger sig att vara en gud i Twili-folkets land. Jag har egentligen inget emot detta och serien har ju definitivt gjort liknande saker tidigare i Super Nintendo-äventyret A Link to the Past där Agahnim var Ganons alter ego.

Hursomhelst ogillar jag skarpt när spel slänger en ultimat ondska på mig som jag per automatik skall tycka illa om eller känna mig motiverad att besegra. Nu råkar detta var Ganondorf som jag i högsta grad vet vem han är och det hoppas Nintendo skall räcka. Men på samma sätt som jag inte tyckte om när Kuja miste sin sista-boss-status i Final Fantasy IX till Necron tycker jag inte om det i Twilight Princess. Bara för att något i sista minuten påstår sig vara den ultimata ondskan betyder det inte att jag känner ett spelbehov eller har utvecklat ett antagonistiskt förhållande med denna karaktär. Det är slapphänt berättande.

I spelet därpå, Skyward Sword, tog Nintendo lärdom och lyckades istället att bygga ett av de mest smarta antagonistiska förhållanden som funnits i serien. Även om jag inte direkt tyckte om Ghirahim så kan jag inte neka till att han var en påstridig nemesis. Men det mest klyftiga påhittet tillfaller relationen till andeväsendet ”Den fängslade” även senare känd som Demise som inte bara var byggd på en narrativ grund utan även en spelmekanisk sådan. Man behövde nämligen upprätthålla inseglet som höll Demises monsterskal på plats. Hela tre gånger behövde man stoppa hans flykt vilket skapade en indirekt relation med spelets sista boss samtidigt som man kunde känna omedelbarheten i hotet om denna onda kraft skulle släppas fri. Det är enligt min mening väldigt ett skickligt spelnarrativ. Skyward Sword är faktiskt otroligt underskattat på just denna punkten då det levererade en av seriens bästa historier.

LÄS MER: Speciella stunder: Öga mot öga med Ganon i Ocarina of Time

I Twilight Princess är man som sagt bekant med Ganondorf ett tag MEN man får aldrig en relation med honom som i nyss nämnda Skyward Sword eller till och med Gamecube-strapatsen The Wind Waker. I det spelet är Ganondorf också en ständigt återkommande karaktär som man retar gallfeber på eftersom man ständigt lägger näsan i blöt i hans onda planer. Det hjälper oerhört mycket att man får träffa honom upprepade gånger och att han synbart ogillar Links närvaro mer och mer. Det gör den slutgiltiga uppgörelsen så mycket mer tillfredsställande.

I Twilight Princess är Ganondorf bara ett påstått stort hot som använder Zant som en marionett, och det tycker som sagt Nintendo skulle räcka för att jag skulle bry mig. Dock hade jag i ärlighetens namn kunnat skippa Ganondorf helt och bara dedikera min existens åt att jaga rätt på Zant och ställa honom till svars för att ha kastat Hyrule in i skymningslandet och förvandlat prinsessan Midna till en smådjävul. Det fanns gott om skäl att ogilla och till och med hata Zant medan Nintendo tyckte att ”det är Ganondorf” var ett gott nog skäl att acceptera demonprinsen som spelets slutgiltiga utmaning och boss. Baserat på allt som skett under spelets gång blev det ett ganska rejält antiklimax då Zant var karaktären jag hade en antagonistiskt relation till medan Ganondorf i detta spel bara var en deus ex machina, bokstavligen.

Det var inget fel på slutstriden i sig men för mig föll det emotionellt platt att det var mot en karaktär som min Link var obekant med. Det var JAG som spelare och Zelda-fan som hade en relation med Ganondorf, inte Link på skärmen. Och då är hans närvaro mest bara fan service och de många legenderna om Zelda och Hyrule förtjänar så mycket bättre än så.