3 minuter lästid

Det kan vara spännande att titta tillbaka på föregående konsolgenerationer och med historiens nyktra glasögon försöka definiera vad de faktiskt innebar för TV-spelsgenren. Som när Nintendo 64 bytte ut de pixliga plattformsspelen till 3D-världar, eller när Playstation 3 och Xbox 360 började leverera de spelgenrer vi känner igen än idag, ofta i (typ) HD-kvalitet.

Med Playstation 4 och Xbox One är det inte lika enkelt. Inte för att det inte skett några förbättringar både visuellt och i speldesign, men kanske för att steget inte har varit lika stort. Det är samma som tidigare, fast mer och större.

Kanske är det därför den här generationen har varit så upptagen med sina remasters. För att det är enkelt. Open world-genren som slog igenom i förra konsolgenerationen är fortfarande en av de mest populära, och att uppdatera lite grafik och med högre bilduppdateringar är ett enkelt sätt att få ut en ny titel på marknaden. Kan man även slå an en nostalgisk ton har man ett värdigt mellanspel tills man får ut ett nytt spel.

Det är därför vi, såhär mindre än ett halvår innan nästa generation är här, fortfarande ser remasters på gamla Playstation 3- och Xbox 360-spel. Senast i raden: Mafia 2 från Deck 13. Ett spel som i sin originalform var ett kompetent men aningen fattigt open world-spel om den italienska maffian i en kopia av New York under 40- och 50-talet.

Spelet följer den italienskättade amerikanen Vito Scaletta, från ungdomsåren med småbrott, genom hans tid som soldat under andra världskriget och sen vidare genom åren i hans försök att göra sig ett namn i den kriminella världen. Det är en episk historia som Mafia 2 försöker berätta, en som spänner över årstider och årtionden.

Här finns alla viktiga tillfällen i Vito Scalettas karriär inom den italienska maffian med, från det att han börjar med smårån till att avrätta “obekväma” personer i andra gäng. Precis som i originalet är det framför allt berättelsen och karaktärerna som skiner igenom och som står sig trots att spelet nu för tiden har tio år i ryggen. Vito är fint målad som den tuffa killen som drivs av en revanschlust över att inte bli som sin pappa, till vilket pris som helst. Något som även kontrasteras fint med hans partner in crime och barndomsvän Joe Barbaro.

Även om de stora penseldragen tagits från större verk som Gudfadern skänker karaktärerna en välbehövlig dos av trovärdighet till berättelsen, och tillsammans med varierande huvuduppdrag, som blandar fängelsebesök med klassiska maffia-shootouts, är det ett spel som engagerar från början till slut. Den är kanske inte alltid så originell eller överraskande, men det är en välskriven berättelse som är värd att uppleva såväl 2010 som i år.

Den fiktiva staden Empire Bay, modellerad efter New York, fungerar som en oerhört atmosfärisk backdrop till händelserna i berättelsen, med sina höga skyskrapor och intressanta kvarter baserade på Little Italy och Chinatown. Tyvärr är det en förhållandevis livlös stad med få människor på gatorna och ännu mindre att göra förutom huvuduppdragen. Det finns inga sidouppdrag eller händelser man kan ta del av som i de flesta andra open world-spel, vilket i slutändan reducerar spelvärlden till en bunt transportsträckor mellan huvuduppdrag.

Spelet har även ett ytterst oförlåtande checkpoint-system vilket i några fall gjorde att man var tvungen att ta sig för exakt samma transportsträcka flera gånger på rad. Empire Bay som virtuell spelplats är kriminellt (pun intended) underutnyttjad. Med bara lite mer kärlek och tid, några spännande händelser eller annorlunda mekaniker, hade staden känts mindre livlös och mer sprudlande.

Som remaster är den även helt godkänd. Både ljussättning, texturer och karaktärer har fått en rimlig om än inte fantastisk uppgradering. Däremot har det på min Playstation 4 Pro funnits ett irriterande problem med bilduppdateringen vilket gjort att spelet ofta känts långsamt och karaktärerna sega att styra. En uppdatering kom nyligen som förbättrade upplevelsen men även efter den fanns sektioner i spelet som inte flöt på så bra som man hade velat (och helt ärligt bör förvänta sig när det gäller ett tio år gammalt spel).

I höst får vi det första Mafia fast i en helt omgjord version med ny grafik och diverse tillägg som hör ett spel på 20-talet till. Även om Mafia 2 från 2020 är en mysig remaster som absolut har sin plats på hårddisken kan man undra vad en helt omgjord version hade resulterat i. Med samma engagerande berättelse och välgjorda karaktärer men med en öppen värld med nya aktiviteter.

Har du aldrig spelat Mafia 2 har du nu en så bra ingång som du någonsin kommer få. Med moderna glasögon syns bristerna i originalet tydligare, men berättelsen om den italienskättade Vito är väl värd att uppleva även i år.