Vi på Player1 älskar vi de flesta genrer och former av spel, men några spelserier håller vi förstås mer kära än andra. Martin listar de fem spelserier som han brinner lite extra för.

Street Fighter

Är man usel på fightingspel har man en lite annan infallsvinkel på fightingspel än ett fightingproffs. Först och främst ska det vara lätt att få något att hända i ringen; det ska vara coola karaktärer så man har något intressant att titta på medan man åker på stryk; och det ska vara lätt att hitta matcher online, helst mot spelare som är lika usla som en själv.

Alla dessa punkter passar in på Street Fighter. Precis som Tekken är kungen av 3D-fighting, och Super Smash Bros är kungen av maskot-fighting, så är Street Fighter kungen av 2D-fighting. Jag älskar alla dessa tre spel, men tack vare de bästa karaktärerna i spelvärlden, hur enkla vissa av karaktärerna är att hantera, hur underhållande spelen är att titta på som e-sport, och hela min historia med spelen, är Street Fighter ändå min favorit.

Lägg till att bokförlaget och konstkollektivet UDON varje år släpper mängder av utmärkta Street Fighter-serier och konstböcker med motiv från spelen så är det extra härligt att vara just ett Street Fighter-fan.

Splatoon

Jag älskar färgglada spel och jag älskar lagbaserade online-skjutare, så det här spelet är som handen i handsken för mig. Med otroligt intensiva online-matcher och massor av spännande vapen är det svårt att tröttna på spelet. Det finns alltid mer att lära sig, nya taktiker och fler finesser på banorna att bemästra.

Lägg också till en helt fantastisk bakgrundshistoria där hela mänskligheten är utrotad och endast en katt har lyckas överleva genom att resa i tiden, och Splatoon är en speciell upplevelse som inte riktigt liknar något annat.

Ja, utom möjligtvis Overwatch då. Den här platsen skulle lika gärna kunnat tas av Overwatch. Det är också en lagbaserad online-skjutare med underbar, färgglad design, en fantastisk uppsättning karaktärer och galet heta matcher. Men Salmon Run – det magiska co-op läget för fyra personer i Splatoon 2 – fäller avgörandet. Men det kommande Overwatch 2 ska också innehålla ett co-op-läge, så när det spelet släpps får vi se om Splatoon fortfarande är herre på täppan. Och bara tanken på vad Splatoon 3, som kommer nästa år, kan komma att bjuda på för nyheter och överraskningar får mig att skaka av förväntan!

Forza Horizon

Frihet är ett knepigt inslag i spel. Inte sällan blir det alldeles för lite av varan, men det kan bli för mycket av den också. Till och med så mycket att man står handfallen inför vart man ska ta vägen och vad man ska göra. Den öppna spelvärlden i Forza Horizon-spelen bjuder alltid på massor att göra, utan att man blir överväldigad, och det mesta man kan göra är storslaget underhållande.

Forza Horizon-spelen låter dig få en så lätt eller svår utmaning som du själv önskar. Och man känner sig aldrig som en fuskare när man sänker svårighetsgraden, utan snarare som att man är på jakt efter precis rätt utmaning. Oavsett vilken nivå du spelar på så belönar dig också spelen hela tiden med en absurd mängd nya bilar, pengar och andra belöningar.

Forza Horizon-spelen har en helt galen uppsättning tävlingar, spelsätt, bilar, banor och utmaningar att välja mellan, så det känns som att försöka dricka en ocean om man försöker ge sig på att göra allt. Forza Horizon passar lika bra för femton minuters spelande som för fem timmar. Och det är lätt att de 15 minuterna verkligen blir till timmar, för en lika inbjudande och välkomnande spelserie som Forza Horizon känner jag inte till. Om du är trött och mår lite dåligt kan en timme Forza Horizon vara precis vad läkaren ordinerar.

Persona

Här skulle jag förstås kunna skriva om den fantastiska musiken, som är lika svängig och intensiv som den är underlig. Eller den makalösa designen, som är lika slående och träffande som underlig. Eller den utmärkta storyn och det lika förstklassiga berättandet, som är underligt ibland, men mestadels helt på pricken. Men Persona-seriens största styrka är hur den skildrar en grupp tonåringar som är som tonåringar är mest.

Det finns något väldigt avslappnande med Persona-spelen, en självsäkerhet som är i högsta grad förtjänad. En självsäkerhet som skaver mot dina karaktärers osäkerhet. Ungdomar som inte riktigt vet vilka de är eller vart de är på väg. Tyngda och förvirrade av alla – verkliga som inbillade – krav från samhället, familjen, skolan och vännerna. Nej, det är inte lätt att vara ung i det moderna samhället.

Men man kan alltid skjuta sig själv i huvudet, frammana en persona och lära sig lite mera om sig själv. Kanske är det okej att vara bög, eller robot, eller popstjärna, eller bara kåt i största allmänhet. I vilket fall kommer dina vänner alltid att stödja dig oavsett vilken väg du tar.

Halo

Här kan vi snacka om ett förhållande som har haft sina toppar och dalar. Från svindlande höjdpunkter som Halo: Combat Evolved och Halo Reach, till besvikelser som Halo 3, och alldeles utmärkta men lite lättglömda spel som Halo 4, till spel som jag inte ens har spelat som Halo 5. Min kärlek till Halo är dock intakt.

Visst är det oroande med alla rapporter om att saker och ting inte verkar stå rätt till hos 343 Industries under deras arbete med kommande Halo Infinite, men jag är säker på att min kärlek till spelserien kommer att överleva det här också. Jag är en person som i stort sett undviker all form av nostalgi, och när en filmserie eller bokserie som jag följt i många år tappar kvalitet överger jag den snabbt. Men Halo är så inristat i mitt hjärta att jag inte vet vad spelskaparna ska göra för att ta död på min kärlek.

På något sätt vill jag alltid vara kvar i det där ögonblicket när jag vandrar omkring på en okänd Halo-ring för första gången och det är ondskefulla rymdvarelser överallt omkring mig, Cortana tjatar på i örat på mig, och mystiska, uråldriga hemligheter väntar bortom varje hörn. Ja, jag älskade till och med varenda sekund av den enformiga, köttiga vandringen i The Library i Halo: Combat Evolved: jag är hjälplöst förlorad.

Vilka är dina fem favoritspelserier?