Nej då, inte alls! Ni kan vara lugna. Peter Parker är inte död. Han har bara tagit semester. Men vi är inte lämnade ensamma. Hans afro-latinamerikanske, tillika spindelbitna, lärjunge Miles Morales finns här för att hålla stadens förbrytare i schack.

Ett år har gått. Det är juletid. Miles är i full färd med att lära sig jonglera privatliv och superhjältegig. Tillsammans med sin mamma Rio har han flyttat från Brooklyn in i sin mormors gamla lägenhet och bor nu i Harlem. Sen Miles anförtrodde Peter sina spindelegenskaper har denne blivit ett slags superhjältementor till honom, och de båda hjälps numera åt att stoppa brott och håller New York säkert tillsammans.

På senare tid har det dock börjat uppstå slitningar i staden till följd av motsättningarna mellan det nyetablerade energiföretaget Roxxon och den kriminella organisationen Underground, ledd av the Tinkerer. Trots den rådande situationen väljer Peter att följa med Mary Jane på semester till Europa, och som plåster på såren ger han Miles en ny, lite rejälare spindeldräkt. Miles är nu den enda Spindelmannen på Manhattan och tvingas därför helt på egen hand axla det tunga ansvar som följer med hans väldiga krafter.

Med det tidigare spelet färskt i minnet är det första som slår mig hur annorlunda Peter ser ut i Marvel’s Spider-Man: Miles Morales efter att ha fått sin beryktade Tom Holland-makeover. Resultatet är minst sagt märkligt. Det ser absolut inte dåligt ut, jag får bara svårt att ta honom på allvar med hans nya pojkutseende. Som tur är behöver jag inte titta på det särskilt länge. Miles har såklart också fått en smärre makeover och ser till skillnad från sin mentor mycket bättre ut. Det var något med hans ansiktsdrag i första spelet som inte riktigt klickade med mig men nu är ser allt mycket mer naturligt ut.

En petitess är dock att nästan samtliga karaktärers leenden är en smula onaturliga. Jag vet inte riktigt vad det är, men det kan ha att göra med att alla ser ut att ha lite för perfekta tänder. Likväl är jag säker på att det här spelet bör se ännu snyggare ut på en nästa generations konsol än vad det gör för mig. Det kanske till och med blir lite mer finpolerat på min Playstation 4:a av bara en mjukvaruuppdatering eller två.

Men nog om kosmetika, för bara några minuter in i spelet får jag återigen svinga mig fram i mitt nät mellan New Yorks skyskrapor. Det här är fortfarande så sjukt coolt och jag kunde inte känna mig mer som Spindelmannen! Det känns precis som när jag nyss gjorde detta iförd Peters trikåer, vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. Jag menar, varför ändra på ett vinnande koncept? Just den mentaliteten verkar ha genomsyrat utvecklingen av Miles Morales, för mycket av spelmekaniken har behållits från det tidigare spelet.

Bland annat är stridssystemet i princip oförändrat. Jag får med Miles – precis som med Peter –  slåss, undvika, näta, hoppa, kasta och svinga i allsköns dansanta kombinationer. Lyckas jag väva samman längre kedjor av attacker belönas jag med finishers som kan ta ner en fiende åt gången i ett enda svep.

LÄS MER OM KÄNSLAN AV ATT VARA SUPERHJÄLTE: Speciella stunder: Jag är Spider-Man

Men det visar sig snart att Miles har några talanger utöver de ”vanliga” spindelförmågorna. Först och främst får han tidigt i spelet förmågan att ladda upp bioelektrisk kraft, så kallad Venom Power. Detta ger en extra nivå till striderna där kraften används för att tillfälligt förlama mina motståndare, samt för att bryta igenom försvaret hos bland annat Underground-skurkarna som bär ett slags högteknologisk skyddsrustning.

Vemon-kraft byggs upp av att använda vanliga attacker och undvika motståndarnas anfall. Kraften kan sedan spenderas på antingen venom-attacker eller på att hela mig själv. Om jag inte tömt mätaren i striderna kan jag utnyttja dem senare medan jag nätsvingar och göra så kallade Venom jumps som ger extra höjd eller fart. De högspänniga egenskaperna används även till pussellösning genom att till exempel skjuta strömförande nätlinor mellan avkapade elledningar eller återställa ström i utslagna generatorer.

Seriöst, vem använder ens fast travel-funktionen när det innebär risken att missa sådana här vyer?

Men den kanske största skillnaden gentemot sin föregångare är Miles förmåga att bli osynlig. Denna kraft går att använda en kort stund åt gången för att förbli oupptäckt under sitt smygande. Medan osynligheten är aktiv tickar en mätare ner och fylls sedan upp igen när jag är synlig. Så länge mätaren hunnit fyllas kan jag alltså skaka av mig skurkar om jag skulle råka bli upptäckt – såvida de inte råkar vara utrustade med värmesökande-visir. Om jag attackerar som osynlig förbrukar jag extra mycket av min kraft och tappar förmågan snabbare.

Överlag känns Miles rörelsemönster väldigt flängigt och fladdrigt, både i strid och vid nätsvingande. Detta är en detalj jag uppskattar väldigt mycket eftersom det tydligt visar på att han ännu inte har förfinat sina färdigheter på samma sätt som sin förebild.

Bland de övriga nytillskotten hittar vi självfallet nya dräkter att låsa upp, och jag är säker på att var och en har någon form av koppling till de många olika serietidningarna och TV-serierna. Vi har dessutom ett nytt färdighetsträd, här med de tre specialiseringsgrenarna strid, venom-attacker och kamoflage.

Det finns även en handfull förmågor som inte går att låsa upp med färdighetspoäng. Dessa införskaffas istället genom att ta sig an utmaningar i form av simulationer som Peter har lämnat efter sig runtom i stan. Utmaningarna är varianter på Taskmasters diton och bygger antingen på smygande, svingande eller strid.

MER MARVEL: Marvel’s Avengers

Spindelmannen vore heller inte Spindelmannen utan sina gadgets (nej, jag tänker inte kalla dem ”manicker” eller ”mojänger”). Tyvärr finns här bara tre stycken utöver de vanliga nätskjutarna. Holo-drones frammanar holografiska bottar som pucklar på motståndare, remote mines förlamar, och gravity well-bomber suger åt sig alla fiender inom en viss radie. Naturligtvis kan jag också forska fram modifikationer till både visir och dräkt. Dessa kan till exempel vara att jag kan se fiender genom väggar eller ta mindre skada från slag och sparkar.

Miles kompis Ganke är det här spelets motsvarighet till poliskommissarie Yuri Watanabe och håller ständigt kontakt med Miles under de olika uppdragen. Men istället för att lyssna av polisradionätet använder Miles en app som Ganke designat till den nya dräkten, och som han passande nog kallar ”Friendly Neighbourhood Spider-Man app”. I appen kan stadens invånare skicka personliga hjälpförfrågningar direkt till Spindelmannen samt meddela om pågående brott. De flesta uppdrag finns i appen redan från start och kan således betas av när andan faller på.

En aspekt som jag gillade med första spelet, och som jag gillar även med Miles Morales, är att striderna faktiskt är utmanande. Självklart beror det på vilken svårighetsgrad en spelar på, men på normal måste åtminstone jag vara närvarande i varje strid. Det händer med jämna mellanrum att jag dör om jag till exempel är för offensiv eller tankspridd. Då kan det vara dags att tänka om och pröva en annan taktik genom att variera mitt attackmönster eller fokusera på att undvika.

En detalj jag reagerar på i detta spel är att de otaliga skurkar som flockar New Yorks gator och undre värld inte längre bara består av män. Pinsamt nog tänkte jag inte alls under min genomspelning av första spelet på att samtliga kriminella var snoppbärare.

VAD SOM GJORDE DET FÖRSTA SPELET SÅ BRA: De fem bästa sakerna med Marvel’s Spider-Man

I övrigt är Miles Morales precis vad jag förväntade mig. Jag kryper igenom ventilationstrummor, smyger mig på skurkar, stoppar biljakter och samlar pluppar på kartan. Bland plupparna finns Underground-gömmor, fiendebaser att slå ut, ljudmixar att sampla och tidskapslar som Miles tillsammans med en kompis har gömt runtom i stan. Vissa av dessa belönar mig med tech parts och activity tokens som används för att låsa upp dräkter, dräktmoddar och gadgets. Det största minuset med det som finns att ta sig an i ”det stora äpplet” är dock att det är mycket färre av allting än vad jag hade velat ha.

Det är väldigt intressant att följa Miles, en karaktär jag inte alls är särskilt bekant med sen tidigare, och med honom djupdyka ännu mer i den till synes bottenlösa pool som är Spindelmannens historia. Även om berättelsen i sig hittills inte bjudit på några direkta överraskningar eller rafflande vändningar är den fortfarande välskriven, roande och spännande, och jag vill ha mer av det.

Miles Morales är till för dem som inte alls fick nog av första spelet, eller för dem som bara vill ha ett schysst superhjältespel i lite mindre skala. För det är vad som bjuds i det här spelet: mer av samma men i lite ringare omfattning. Det är en väl avvägd blandning av nytt och välbekant, allt är välputsat, utmanande och oerhört underhållande, men jag fruktar att det kommer ta slut alldeles för fort. Efter ungefär sju timmar har jag redan tagit mig igenom strax över hälften av spelet, och då har jag ändå ägnat mig åt en hel del pluppsamlande och sidouppdrag också.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag tycker mycket, mycket om det här spelet och därför känns det tråkigt att veta att det snart kommer vara slut. Jag hoppas innerligt på mer innehåll i form av snar DLC, och självklart även ytterligare fristående titlar om ännu ett par år.