Än så länge har jag inga egna barn, men om jag inte missförstått föräldraskap helt och hållet så händer det ibland att de små liven ber om nya leksaker. Många kanske till och med ber om nya spel då och då. Isåfall vill jag tipsa om ett litet spel vid namn Minecraft Dungeons. I en spelvärld som baserar sig på den populära blockbyggaren ombeds du ge dig ut på episka äventyr för att besegra en klyschig tyrann. Det är en snäll och förenklad men likväl tillfredsställande dungeon crawler som kan avnjutas av de allra flesta. Risken finns dock att du spelar en bra bit efter läggdags och hamnar 20 nivåer framför din avkomma morgonen därpå, men man kan inte få allt. Minecraft Dungeons är spelet du köper till dina barn i teorin men till dig själv i praktiken.

Nu låter det som om Minecraft Dungeons är ett spel för barn, och även om det passar till den målgruppen vill jag meddela att det även passar till stora barn. Däremot är det inte säkert att en spelare som är van vid genren har särskilt mycket att hämta här. Handlingen i Dungeons är egentligen inte mycket att skriva om, så vi hoppar direkt in i de farliga skogarna. Den återkommande loopen består av att utforska ett område, döda alla monster, samla på dig skatter, vapen och rustning, åka tillbaka till lägret och samla nya krafter för att sedan ge dig ut på nya äventyr. Men medan det finns några kreativa och tillfredställande system för att uppgradera och utveckla min karaktär är spelet ibland lite väl förenklat för sitt eget bästa.

Spelet bjuder på kaotiska såväl som enkla strider.

Den som är van vid genren frossar gärna i diverse effekter och bonusar för att sedan kika på en omfattande överblick av sin karaktärs många egenskaper. I Minecraft Dungeons får du dock frammana de där siffrorna på egen hand. Vissa typer av rustningar ger mig extra mycket hälsa, men det finns inget sätt att se min maxhälsa. Vapen och rustningar kan kategoriseras som vanliga och ända upp till unika, men ofta märker jag ingen större skillnad mellan de olika typerna. Jag går upp i nivå och märker hur jag konstant blir starkare, men styrkan mäts enbart i hur snabbt jag dödar fiender. Men även om progressionen är aningen blind använder spelet likväl ett intressant uppgraderingssystem varje gång jag går upp i nivå.

I många spel innebär en ny nivå att jag får välja en ytterligare färdighet eller något åt det hållet, men här tillåts jag istället förtrolla vapen och rustning. Varje nivå innebär att jag får en poäng att spendera på förtrollningar som slumpas fram till varje ny pryl jag hittar. Exempelvis kan jag ha ett svärd som tar hälsa från motståndaren och lägger till det i min egen mätare eller kanske en pilbåge som utlöser ett giftmoln vid var femte pil. Detta systemet innebär också att jag ständigt är på jakt efter ny utrustning för att se vilka effekter de bär med sig, förutom bättre skydd eller större skada såklart. Men nu tänker ni säkert att det blir ett väldigt hamstrande av dessa poäng för att de ska kunna användas på det ultimata vapnet längre fram, men tack vare den klyftiga möjligheten att ta sönder gammal utrustning och på så vis återvinna spenderade poäng kan jag testa olika förtrollningar utan att behöva tänka efter.

De olika förtrollningarna tillsammans med magiska artefakter som agerar traditionella färdigheter (återfå hälsa, frammana en blixt från himmelen, en kort sprint o.s.v.) gör att striderna ofta blir rätt underhållande. Det blir givetvis en hel del snabba knapptryckningar och frenetiskt duckande, men tillsammans med en lagom dos strategi är jag aldrig ledsen över att behöva ge mig ut i riskfyllda landskap. Däremot hade jag önskat en större andel intressanta drops ute på fältet. När jag klarat av spelet första gången låser jag visserligen upp svårighetsgrader där sällsynta föremål blir mer vanliga, men innan dess kan lootandet bli aningen tradigt.

Även de minsta texturerna kan skina fint.

Alla dungeon crawlers behöver en bra karta så varje litet hörn av den där grottan kan genomsökas efter härligheter. Och kartan i Minecraft Dungeons är faktiskt väldigt bra, tills den inte är lika rolig längre. När jag klickar fram kartan placeras den subtilt i mitten av skärmen och jag kan då smidigt se var jag är, var jag har varit och framförallt vilka områden jag ännu ej utforskat. Kartan är så behändig att jag helst har den framme hela tiden, vilket till slut gör att den hamnar i vägen när skärmen fylls av trettioelva våldsamma skelett. Trots detta är den underbar när jag letar skatter i varje litet hörn. Därför är det lite trist att jag, med undantag för några kreativa hemligheter, sällan belönas för mitt ihärdiga utforskande när många utrymmen och hålor lämnas ekande tomma.

Minecraft Dungeons funkar bra på egen hand, men den här typen av spel upplevs bäst tillsammans med andra. Majoriteten av min tid med spelet upplevde jag tillsammans med en vän via lokalt samarbete, men det är även fullt möjligt att hitta följeslagare online. Och även om jag föredrar att spela tillsammans med personer i samma rum känns det inte som om utvecklarna hos Mojang håller med mig. Bara en sådan sak som att behöva vänta på att kompisen ska sortera sina vapen eftersom vi inte kan ha två menyer uppe samtidigt känns faktiskt lite väl förlegat.

Nu låter jag sammanfattningsvis ganska negativ om min upplevelse med spelet, men jag vill ändå poängtera att det är ett väldigt trevligt spel när man ser det för vad det är. På många vis är det baby’s first dungeon crawler och erbjuder inte mycket nytt för erfarna rävar, men de rävarna får helt enkelt rikta nosarna mot andra äventyr och låta valparna roa sig i de blockfyllda farozonerna. Så när ungarna frågar efter ett nytt lir, eller när ditt inre barn bara vill mosa creepers med en enorm hammare, kom då ihåg Minecraft Dungeons.