Jag är fortfarande lite uppe i varv. Det är en närmast barnslig glädje jag känner, och jag hoppas att känslan får hålla i sig ett tag till. I lördags fick jag nämligen vara med om något fantastiskt.

Sen jag spelade Mass Effect-trilogin för första gången har jag hyst väldigt varma tankar om röstskådespelaren Jennifer Hale, den kvinnliga kommendörkapten Shepards röst. I mitt huvud finns det ingen annan som bättre kunnat gestalta den luttrade hjälten som så småningom skulle rädda galaxen en gång för alla. Som av en händelse började jag för ett par månader sedan att följa Hale på Instagram. Och så sent som i början på förra veckan utannonserades det att hon skulle delta i en direktsänd panel på sin Youtube-kanal – tillsammans med många andra!

Det som hände i lördags var alltså att jag fick bevittna en livs levande (om än digital) frågepanel med både röstskådespelare och manusförfattare från de tre första Mass Effect-spelen. Det kändes precis som att komma hem. Alla som deltog var öppenhjärtiga, ödmjuka och roliga på ett sätt jag bara hade kunnat drömma om. Det svarades på frågor, pratades om minnen, delades personliga upplevelser och (kanske mest eftertraktat) lästes repliker. Två timmar fullkomligen flög förbi och jag lämnade kontorsstolen med tidigare nämnda barnsliga glädje sprudlande inombords.

Jag fick lite liknande känsla i lördags som jag fått under alla de gånger jag har spelat Citadel-DLC:et till Mass Effect 3 och ”bondat” med mina besättningsmedlemmar i Shepards lägenhet. När jag tänker på det blir jag väldigt tacksam för hur sent jag faktiskt spelade de här spelen för första gången. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är så glad att jag upptäckte och spelade de här spelen först i vuxen ålder när jag hunnit bli så pass mogen att jag tillät mig själv att känna känslor och skapa emotionella band till fiktiva karaktärer. Jag tvivlar på att jag hade knutit lika starka band till de många olika, fantastiska personerna i spelen om jag spelat dem när det begav sig. Det var på den tiden, gott folk, då manlighet och ett känslokallt, stenhårt skal var något eftersträvansvärt för den lille tönt jag en gång var.

Med det sagt känns det nästan som skrivet i stjärnorna att Mass Effect-trilogin valde att uppenbara sig för mig i en reaback på GameStop först fyra år efter att den sista delen släpptes, och jag hunnit mogna som person. På samma sätt som jag bara råkade följa Hale på Instagram kort innan den endorfinfontän som var förra lördagkvällens frågepanel. Stort tack, universum!