Snabba tankar om Super Mario Odyssey

I fredags blev jag klar med Super Mario Odyssey – Nintendos senaste plattformare med rörmokaren i huvudrollen. Med klar syftar jag på att jag spelat ut samtliga banor, men inte att jag samlat alla månar.

Spelet har fått grisigt höga betyg av världens recensenter. 10:or har delats ut på löpande band (med undantag för M3 och Gamereactor som gav det 8/10) och jag är faktiskt… kluven.

Tolka mig rätt här. Super Mario Odyssey är ett fantastiskt spel. Det är snyggt, designen är fruktansvärt läcker och det är vansinnigt roligt att använda Marios hatt för att styra de olika kungadömenas invånare. Däremot är Super Mario Odyssey inte en fullpott för undertecknad. Spelets första timmar är fantastiska, men sen kan jag personligen känna att det blir ganska repetitivt. Där Nintendo vanligtvis är världsbäst på variation – är Super Mario Odyssey hyfsat upprepande.

Hattgimmicken tappar liksom sin charm ett par timmar in och spelet är, på gott och ont, alldeles för enkelt. Jag känner att Nintendo håller spelaren lite för mycket i handen och att plattformsutmaningen därmed uteblir.

För mig är Super Mario Odyssey inte mer än en 8:a och snubblar på mållinjen för en 9:a. Vad tycker du?

Det här har hänt i spelvärlden den gångna veckan (v.45)

En vecka i spelvärlden har flutit förbi. Här är fem händelser att lägga på minnet:

Xbox One X är här

Förra året släppte Sony en upphottad version av sin Playstation 4 och denna veckan var det Microsofts tur. Xbox One X är en Xbox One i grunden och kör samma spel, men snyggare, krispigare och mer högupplöst. Nu väntar 4k-gaming för en rimlig peng (5400 kronor här i Sverige) och det ska verkligen bli spännande att se hur framtiden blir.

Xbox One X

”Ni no Kuni II” försenas (rykte)

Level 5:s hett efterlängtade uppföljare kan komma att försenas. Tanken var att spelet skulle finnas på butikshyllorna nu i januari, men enligt uppgifter på forumet Resetera blir det istället i mars. Detta baserar de på ett mail från amerikanska kedjan Best Buy som skriver att släppdatum är 9 mars. Fram tills Level 5 (eller Bandai Namco) säger något bör detta tas med en nya salt, dock.

LÄS MER: Tio år av Mass Effect

”Harry Potter Go!” blir verklighet

Nej, nu heter spelet inte så, men Niantic som utvecklat mobilspelet Pokémon Go har bekräftat att de tagit sig an ännu en populär licens – nämligen Harry Potter. Det är inte mycket vi vet om Harry Potter: Wizards Unite just nu, annat än att det ska bli väldigt påkostat. Så här skriver Niantic själva i sitt pressmeddelande:

”It will leverage the full stack of the Niantic Platform while also providing an opportunity to pioneer all new technology and gameplay mechanics”

CD Projekt Red dras med kass arbetsmiljö

Det var väl typiskt. Studion bakom The Witcher-serien har ju blivit allas våran favorit, men nu kommer en ny rapport som säger att medarbetarna inte mår särskilt bra. Youtubern YongYea spiller lite smaskig insiderinformation som baseras på två källor. Bland annat råder det ”kaotisk stämning” hos CD Projekt Red.

LÄS MER: Mario behöver en ny stil

Videon ser du nedan:

Nytt Hitman-spel är på gång

Yes! Ett nytt Hitman utvecklas tydligen just nu hos danskarna på Io. Spelet kommer att innehålla element som vi aldrig tidigare sett i ett spel i serien och så här skriver studio-höjdaren Hakan Abrak:

”I also want to take this opportunity to say a massive thank you, in advance, to everyone who supports us by purchasing the GOTY Edition or the Upgrade. Your support will directly help us to continue on our independent journey towards the next Hitman game and beyond. We’re in this together and we promise that we will channel our passion and skills to shine through in everything that comes from this studio. One last thing about our next Hitman game; I want to let you know that we’re making great progress and we have exciting new features and some franchise firsts, which we can’t wait to tell you all about. You’ll have to wait a little longer as we don’t plan to start talking about that until some point in 2018.”

Nästa år får vi alltså veta mer. Spännande!

Alla gaming-föräldrar älskar Nintendo Switch!

Som förälder står man i standby-läge 24/7 så länge man lever, det är ren fakta. Det är alltid något eller någon som behöver ens hjälp, stöd eller pengar. Men där i mellan så önskar även vi föräldrar möjligheten att få lite ensamtid, om det så må vara en god bok, lite musik eller att få lira ett schysst spel. Som inbiten gamer så blir det ofta det sistnämnda, men då tiden är knapp vill man ju gärna spela de senaste stortitlarna. Där börjar problemen, för trots att vi har 5 större bildskärmar fördelat på sex personer så blir det ofta jag som står utan (åtminstone tills senare delen av kvällarna).

Det är här Switchen kommer in i bilden, för nu kan man äntligen spela fullstora, icke nerdummade spel var man än är. Varje tom del av huset kan bli ens nästa gaming-näste, där man kan gömma sig från alla krav och åtminstone fly lite av stundens ansvar för hushållets väl.

Och när tystnaden åter råder, kan man nonchalant dyka upp och knycka en ledig skärm för lite ljuv upptäckarglädje i Super Mario Odyssey eller bara grotesk-dräpa demoner i Doom. Allt medan man njuter av en rejäl handkontroll och storbildsskärm. Det här är det närmaste man kommer frihet som gamer med ett gäng ungar.

Viva la revolution!

Introduktioner är aldrig fel

Ny sajt, nya äventyr! Eftersom vi på redaktionen nu har möjlighet att skapa blogginlägg så kan jag berätta om mig själv med mer än 140 tecken (eller 280 antar jag att det blir nu… Det första ni kan få veta om mig är att jag inte är ett stort fan av den nya Twitteruppdateringen).

Jag heter Pauline, och ni som tidigare läste artiklar på Eurogamer.se kanske känner igen mig därifrån. Jag studerar just nu narrativ design med inriktning mot spel (eller Game Writing som det egentligen heter men som vi helst inte vill kalla det), vilket leder till en hel del skrivande när man också räknar in denna sajt. Jag har cosplayat sedan 2012, jag jobbar en del med voice acting, och emellanåt streamar jag på Twitch – allra främst Overwatch, vilket är ett spel som jag inte lyckats slita mig ifrån ända sedan betan släpptes, hur arg jag än blir när jag spelar det.

Det är omöjligt för mig att välja ett enda favoritspel då det finns många som ligger mig varmt om hjärtat, men ett par exempel på spel jag älskar är Mass Effect, Dragon Age, The Cat Lady, Oxenfree, The Walking Dead – och många fler men jag måste hålla mig i skinnet och sluta där innan jag listar halva mitt Steambibliotek. Jag älskar däremot skräckspel, speciellt de som klassas som psykologisk skräck. Varför vet jag inte.

Utöver det så har jag blandad smak när det kommer till allt möjligt, jag tycker att tatueringar är supercoola (jag har ett antal själv och fler ska det bli), choklad är nog det godaste som finns enligt min åsikt, i framtiden vill jag köpa en bårbil bara så att jag kan göra om den till bilen i klassiska Ghostbusters, och jag är fortfarande i sjunde himlen efter att jag såg Gorillaz live för några dagar sedan.

Det ska bli superkul att få skriva för Player 1, och jag hoppas att ni som läser kommer att ha det minst lika trevligt!

(I sense a pattern.)

En skämshög av rang

Jag spelar tv-spel väldigt, väldigt långsamt. Detta har resulterat i en skämshög å det grövsta och bara på min Playstation 4 har jag MINST 15 ospelade spel. Det händer att jag sätter mig ner, startar konsolen och bläddrar igenom titel efter titel. Klumpen i magen blir bara större och större och tillslut stänger jag, slår över till Netflix och kikar på något lättsmält istället.

Kan för mycket spel ge ångest? Jag skulle nästan skriva under på det. Att ha flera titlar, som är över 20 timmar styck, är inte hållbart. Och därför har jag avlagt ett löfte – innan jag köper något mer spel, eller en ny konsol, ska högen betas av. Om det så tar mig ett år.

Har du en skämshög som kväver dig?

Välkommen till Player 1!

Det här är inte bara mitt första blogginlägg på Player 1, det är också vår presentationstext. Att kalla stunden för nervös är därför en smärre underdrift.

”Vad är det här för sajt då?”, tänker du kanske.

Player 1 grundades officiellt i somras av veteraner inom spelmedia. Vi är ett litet gäng, med personligheter från Eurogamer.se och POW, som helt enkelt kände att vi vill göra något roligt tillsammans. Vårt mål spikades till att skapa en ”mysig och genuin” sida där vi fick chansen att ventilera av oss. Många som skriver här på sidan, inklusive undertecknad, frilansar med andra projekt vid sidan av och Player 1 blir en slags komplettering, kalla det samlingspunkt, för åsikter, heta debatter och kanske även lite trams.

Vi kommer att publicera recensioner, listor, ha små teman, blogga, reflektera. Lättsmält underhållning kommer blandas med djupdykande analyser till en början i alla fall. Därefter kommer vi så småningom att bredda vårt utbud med annat. Vi har massvis av idéer och antagligen något du kommer att gilla.

Materialet på sidan är en blandning av nytt och texter vi skrivit innan, på andra ställen. Jag hoppas du gillar paketeringen och följer oss på vår resa. Gilla oss gärna på Facebook och följ oss på Twitter.

För att göra en presentation kort; Välkommen till Player 1!

 

Vem är Alexander Cederholm?

Jag är då Alexander Cederholm och jag har varit spelkritiker i snart 17 långa år. Jag började som chefredaktör på spelsidan Nintendo on Net i 2001 som blev landets största oberoende Nintendo-site, för att sen gå grunda GAMEcore.se i 2003 som var en medelstor spelsida i 10 år innan vi lade ner. Jag har även producerat Radio Format, en av Sveriges första spelpoddar som lades ner i samband med GAMEcore. Efter lite eget bloggande rev jag även igång hemsidan POW, som fortfarande är någorlunda aktiv. Men när är jag alltså här, på nystartade Player 1, sittandes med en redaktörsroll och höga ambitioner.

Alexander Cederholm, redaktör på Player 1

Utöver detta är jag delgrundare av spelföreningen MEGA och dessutom dess ordförande sen tre år tillbaka som driver på spelkulturen och vikten av socialt spelande här nere i Malmö. Jag frilansar även lite och har hjälpt till att producera TV-spelsmusikkonserter (Joystick) med Malmö konserthus. Jag älskar att tänka och reflektera kring spel och det genomsyrar ganska mycket om vem och hur jag är i dag. Spel har onekligen haft en positiv och stark inverkan på mig och de val jag gjort i livet. Jag försöker alltid hitta nya vinklar om spel och anser mig vara en optimist när det kommer till spelkritik. Jag är en väldigt icke-snarky person. Det betyder inte att jag kan kritisera men jag kan även se tjusningen i små detaljer och sånt älskar jag att belysa. Det behövs mer positivitet. Bloggen här kommer vara en perfekt plats för mig att vädra om mindre tankar.

Inget medium fascinerar mig så mycket som elektroniska spel. Det som började som försiktig nyfikenhet gentemot arkadkabinett blev fullskalig kärlek när Super Mario Bros. tågade in i hemmen. Spelens världar eggar fantasin, industrins händelser gläder och upprör, speldesign väcker tankar och spelens dess roll i samhället engagerar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark även en halv livstid senare.

Spel som jag alltid talar om med nykärt kvitter i rösten är Yoshi’s Island, Shadow of the Colossus, Heavy Rain och kusliga P.T. Andra spel som utmärkt sig genom åren för mig är Rock ’n’ Roll Racing, Final Fantasy 6 till 10, Banjo-Kazooie, Sim City, Portal-serien, Geometry Wars, Limbo, Flower, Journey, Stardew Valley, Metal Gear Solid-serien, Persona 4, Phantasy Star Online, Twisted Metal, Day of the Tentacle och Lemmings.

Jag har förälskat mig i Zelda-serien mer och mer sen Ocarina of Time, jag är alltid nyfiken på vad indieutbudet kan erbjuda varje år. Sen får jag inte glömma att nämna att jag har en förkärlek till galen arkadracing och sörjer Burnout-serien dagligen medan Mario Kart 8 Deluxe kämpar tappert för att hålla genren vid liv.

På redaktionen känner jag mig just nu lite som en outsider ur det avseendet att jag kommer från ett annat håll än resten av gänget som till stor del jobbat ihop tidigare på sidor som Eurogamer och IGN. Jag är hursomhelst jättespänd på vad jag kan skapa tillsammans med det här nya glada gänget jag fått lära känna och bara komma lära känna mer.

Jag ser fram emot vad Player 1 kan bli och jag hoppas du som läser detta vill följa oss och min även min egen färd på den här sidan. Det skall även tilläggas att jag alltid skriver för att jag vill skapa diskussion så jag hoppas ni vill hålla flera sådana med mig i framtiden.

Förresten, du hittar mig på @Dogma_ på Twitter. Hit me up. Vi höres!

Mario + Rabbids: Kingdom Battle

Det är stundtals lätt att tro att man råkat gå vilse och hamnat i en återutgivning av Banjo-Kazooie när man vandrar igenom Sherbet Desert. I denna hybridvärld där sand och snö alternerar friskt påminner musikspåren mig om de jag hörde i Gobi’s Valley och Freezeezy Peak under 1998. Grant Kirkhope har ett utmärkande sound och när han getts nycklarna till Super Mario-universumet uppstår ljuv harmoni. Mario + Rabbids: Kingdom Battle bjuder på ett av årets mest solida soundtrack. Kirkhopes kärlek till bleckblåsinstrument ger gammal älskad Super Mario-musik nytt liv medan nya kompositioner tillhör några av mina favoritstycken från årets utbud av spelmusik.

Musiken är dock inte det enda som är Banko-eskt utan det är även kärleken att samla på sig otaliga prylar, bland annat möjligheten att lyssna på Kirkhopes musik i tid och otid. Ubisoft förnekar sig inte utan har späckat spelet med extramaterial, på gott och ont. Överallt i deras bildsköna Snowdrop-konstruerade landskap finns det saker att hitta och se på. Är det inte ny artwork kan det vara en skojig animation där de tokiga kaninerna hittar på dumheter. Det är ett spel som är proppfullt med detaljer.

LÄS MER: I de svarta fårens spår

Detta bisarra landskap är resultatet av en ohelig allians där destruktiva rabbids har frontalkrockat med Svampriket. Kaninfolket har i vår människovärld fått tag på ett VR-headset som kan mixa objekt, levande som död materia, vilket efter några tankevurpor leder till att rabbids regnar ner över Super Marios värld och ställer till ofog.

En av Mario + Rabbids fyra världar

Två världar kolliderar

På tal om Mario. Han har nog aldrig känts mer torr och menlös än han gör när han ställs bredvid de ytterst animerade och livfulla Ubisoft-kaninerna. Mario har alltid varit ett slags kärl, ett tomt skal där vi spelare fyller tomrummet, och det har aldrig varit mer tydligt. Tro inte för en sekund att detta är Marios show. Det är Rabbids som är detta spels force majeure. Det är deras komik och missanpassning i Svampriket som gör spelet till vad det är. Det uppstår våldsam kontrasthumor när Marios lite mesiga men snälla komik blandas ihop med Rabbids mer rappa och stundtals elaka humor. Det finns till och med utrymme för en hel del toaletthumor, något som inte är helt normalt i Marios värld.

Det är dock inte bara Rabbids som är nya i Marios universum utan även genrevalet. Ubisoft har nämligen gått till Nintendo och pitchat dem ett strategirollspel i stil med Xcom och Fire Emblem. Vissa saker känns raktav knyckta från Xcom så som sköldikonerna som indikerar skydd men där Xcom kunde frustrera genom att låta dig missa ditt mål trots 80 procents träffsäkerhet skapar Mario + Rabbids en annat typ av odds. Här finns det bara 100, 50 eller 0 procent chans att träffa, och anledningen är starkt förankrad i dina val av skydd. Det känns rättvist och mindre frustrerande.

LÄS EN ANNAN RECENSION: Super Mario 3D World

En av de största skillnaderna är hur de två spelen räknar handlingar. I Xcom har du ett tydligt antal handlingar (oftast två) som du får spendera som du önskar och när en attack utförs är turen över. I Mario + Rabbids handlar saker om flöde. Man har alltid tillgång till tre typer av handlingar kategoriserade som rörelse, vapen och förmågor. Dessa får användas i vilken ordning man än önskar. Ibland kan det vara klokt att röra sig före man angriper och ibland tvärtom, detta är en flexibilitet som spelet skänker. Eftersom Marios kosmos inte följer vår världs logik tillåts nya saker inom genren så som tacklingar och förmågan att ta hjälp av sina kollegor för att göra jättehopp över spelplanen. Detta system skapar en rad nya och spännande dynamiker som används flitigt.

Hellre dödsrunor än att knuffa block

Vad Mario + Rabbids däremot inte har är ett tilltalande metaspel. Bland det bästa med Xcom är strategielementet utanför strid där man tog hand om sin bas, forskade och såg till att vara på kansliets goda sida. Det enda Mario + Rabbids bjuder på är blockflyttarpussel i vackra miljöer. I längden blir det extremt monotont men framförallt frågar jag mig varför man inte ansträngt sig för att göra blockflyttarprocessen roligare. Knuffandet hade behövt gå snabbare eller kännas mer tillfredställande.

Jag förstår att jag inte kan be om att Rabbids och Marios vänner skall dö och få minneslunder resta efter sig men det är sådana permanenta konsekvenser i Fire Emblem och Xcoms iron man-läge som skapar mervärde åt metaspelet och ger nerv. Ett mer intressant sidospel mellan dusterna hade varit önskvärt. Det är tråkigt att transporten mellan slagfälten känns just som transportsträckor än något man genuint vill göra.

Fiender med djup och bossar med charm

Då är det tur att strategibiten är betydligt bättre, riktigt bra rentav. Det är också skoj att Ubisoft skapat lite olika typer av utmaningar som går ut på att göra mer än att bara eliminera allt eller en viss andel på skärmen. Här hittar man eskortuppdrag och utmaningar som går ut på att snabbt ta sig i mål. Ibland känns utmaningarna mer som pussel och jag tycker det skapar en viss karaktär åt spelet. En särskild utmaning som involverade de maffiga Smasher-fienderna var t.ex. extra minnesvärd.

Saker börjar väldigt enkelt men redan i värld två (av spelets fyra) introduceras fler fiendetyper och framförallt börjar de tillämpa specialförmågor. I vissa fall bjuder även miljöerna i sig på hinder. Detta gör scenarion stegvis mer komplexa för att inte tala om hur varierande saker blir under vissa bosskapitel. Spelet har några riktigt bra bossstrider varav en förmodligen tillhör årets bästa bossar. De bossar som kräver att man måste göra mer än att bara ta skydd och skjuta vilt är de som är de mest minnesvärda och Mario + Rabbids har gott om den varan

Hjältar med variation och begränsningar

Detta urval av fiende-rabbids motarbetas av ett galleri av hjältar som har unika kunskapsträd och attacktyper. Här finns något för alla. Helare kan blandas med offensiva och defensiva spelartyper som bär på en rad olika vapen med intressanta räckvidder och funktioner.

Själv föredrar jag oftast att min trupp består av helande och fotograferingstokiga Rabbid Peach samt tillförlitliga Luigi som agerar skarpögd prickskytt. Bägge har även radiostyrda bomber i sitt bagage som kan röja hinder på avstånd och i grupp. När Luigis precision inte passar tar jag istället in Peach då hon är en karaktär rustad med en hagelbrakare och granater som tillsammans med våldsam kraft tränger igenom även de segaste av försvarslinjer. Kombinera sen det med Marios Hero’s sight, som är detta spels overwatch-funktion, där man avbryter fiendernas angrepp med en attack så har man ett ganska komplett team. Spelets motsvarighet till overwatch är nog den förmåga som kan nyttjas mest taktiskt i spelet efter dess olika rörelsealternativ. Något som leder till väldigt häftiga och tillfredsställande slagfältslösningar.

LÄS MER OM SUPER MARIO: Mario behöver en ny stil

Mina största klagomål kring laguppställningen är att det ibland känns lite begränsat att man bara får lov att ha tre karaktärer i ett lag och missnöjet stiger när Mario är en påtvingad karaktär. Det är inte så att han är en dålig karaktär men det begränsar experimenterandet av laguppställningar. Det är sällan man vill ta bort bägge två av sina mest omtyckta kämpar bara för att experimentera. Utöver den begränsningen måste laget dessutom alltid bestå av minst en rabbid, vilket kan vara lite frustrerande. Slutligen hade jag önskat att karaktärerna hade introducerats i raskare takt. Man är väldigt omotiverad att testa karaktärer när man i princip kört igenom hela spelet när en ny dyker upp sent.

Det är tacksamt att de sfärer man tjänar genom spelet kan placeras om för att bygga om sina karaktärers skilltrees men det är beklagligt att ett spel som bjuder på sådan stor variation, många alternativ och bredd inte uppmuntrar spelaren att experimentera mer.

Ännu ett spel till Switch solida bibliotek

Trots denna klagosång tycker jag om Mario + Rabbids: Kingdom Battle, väldigt mycket faktiskt. Jag ser hur saker kunde varit bättre men det är samtidigt en av årets bästa spelupplevelser och definitivt Nintendo Switch bästa spel efter Breath of the Wild och Super Mario Odyssey i skrivande stund. För att inte tala om att Ubisoft troligen klämt fram den bästa Mario-spinoff-produkten på hur länge som helst, en prestation som är värd att belysa.

Det är ett genuint kvalitetsbygge där Ubisoft tydligt visat respekt för Mario-arvet samtidigt som de pressat gränserna hur rabbids får lov att tillämpas i Nintendos värld. Det visade sig vara en risk värd att göra för jag lämnar spelet med betydligt mer kärlek till de knäppa långörade gynnarna än jag hade när jag startade. Det var inte något jag direkt hade föreställt mig när jag fick se spelet debutera på årets E3.

BETYG: 8/10

Call of Duty: WWII

Call of Duty-serien är lite som en kebabpizza. Den smakar ungefär lika gott varje gång och man blir alltid rejält tillfredsställd, men det är inte precis gourmetmat. Årets utgåva, Call of Duty: WII, är inget undantag, för här bjuds vi på en bombastisk kampanj, ”back to basic”-multiplayer, en social hub och massor av nazistzombies. Vad som utan tvekan uppskattas, är det faktum att det åter vankas gammalt hederligt köttande a’la andra världskriget. Ett smart drag av Activision, då många börjat tröttna på framtidskrig. Dessutom ger det sköna vibbar för alla oss som älskade det gamla fina Call of Duty 2, av många ansett som ett av de bästa i serien.

LÄS MER: Det stora svarta hålet i Star Wars Battlefront 2

Men mycket har hänt sedan de första delarna kom ut, inte minst rent grafiskt. För även om Battlefield är mer realistiskt, har CoD-spelen en speciell charm som i det närmaste skulle kunna liknas vid semi-realistisk. Fördelen med det är att vi lättare kan förbise när ett ansikte eller en animation inte känns korrekt eller äkta.

Karaktärerna i Call of Duty: WII – en skara brokiga stereotyper

Dessutom har de verkligen lyckats skapa ett mustigt grafiskt uttryck i Call of Duty: WII som ger den rätta actionfilmskänslan. I kombination med lyckat röstskådespeleri, pampig musik och schyssta ljudeffekter, så är det svårt att inte ryckas med i historian om ett gäng unga mäns tuffa månader i slutet av andra världskriget. Huvudpersonerna är en ganska brokiga skara av stereotyper som förenklar processen för oss spelare, genom att säkerställa att vi redan från ruta ett vet vem som är vad. Trots detta lyckas historien beröra en aning, främst då vi bjuds på bra skådespelarinsatser, men även tack vare en finslipad historia med bra variation.

Call of Duty: WII

Kampanjen är uppdelat i ganska korta kapitel, där spelbara sekvenser blandas med filmsnuttar och ett väl tilltaget antal checkpoints. På sedvanligt vis kryddas det hela med Quicktime-events, där du ska föra en cirkel in i en lite större cirkel och trycka på en knapp, smyguppdrag där du får leka Sam Fischer samt svettiga uppdrag under tidspress.

MISSA INTE: recensionen av Super Mario 3D World

För att kittla spelarens nerver är din hälsa inte längre något som fylls på automatiskt i Call of Duty: WII, utan nu gäller det att ha nog med läkemedelspaket, annars dör du rätt snabbt om du är oförsiktig. Under de cirka sex timmar som det tar att spela igenom äventyret får du uppleva mängder av mäktiga strider, gastkramande kurragömmalekar, otaliga tragiska människoöden och en rejäl dos grabbig humor.

Patriotisk konst och sociala hubbar

Hur bra kampanjen än är anser ändå de flesta att huvuddelen är multiplayer, vilket märks tydligt då där finns otroligt mycket att hitta på. Nytt för i år är en social hub i form av en militärbas, där kan du och andra spelare spatsera omkring och besöka olika militära instanser som postkontor, biografer eller rekryteringen. Där finns även olika uppdrag som du kan anta mot diverse former av belöning. Det ger lite mer känsla av att ta del av något större, än det vanliga ”tryck och välj i menyer”-upplägget. Dessutom är hela denna delen väldigt fint gjord, med olika NPC:s att prata med, coola tidstypiska målningar med patriotisk konst, dueller spelarna emellan, ja till och med ett gäng arkadmaskiner med retrospel.

Call of Duty: WII

När du fått nog av att socialisera kan du snabbt och enkelt kasta dig in i någon av de olika multiplayer-lägena som erbjuds. Precis som i de tidigare spelen finns det massor av möjligheter att låsa upp vapen och skapa din egen personliga stridsmaskin, men själva striderna i sig är betydligt mindre extrema än de senaste delarna i serien bjudit på. Borta är tio meters hopp och förmågan att springa på väggar. Enbart en fördel enligt mig, för nu är det mer taktik än parkour som gäller!

Som traditionen bjuder återkommer Zombie-läget med bravur, för vad kan väl vara bättre än att förinta slemmiga nazizombier som snackar tyska?! På menyn står bland annat en hel liten ”mysig” kampanj full med galna tyska vetenskapsmän som försöker skapa en hel arme av köttätande odöda, ditt uppdrag är naturligtvis att stoppa eländet. Om det blir för litterärt finns även denna gången ett läge där du kan utrota zombier som kommer i större och dödligare vågor, ju fler du lyckas döda. Om du har vänner som också hatar zombies kan ni göra sällskap och njuta av lite kamratligt slaktande.

Det är nästan omöjligt att inte bli mätt och belåten efter ett sådant här skrovmål.

Smaklig strid!

BETYG: 8/10

Tio år av Mass Effect

För tio år sedan började det. Konfirmationen av att alla de möjliga miljöer och levande organismer som vi länge trott funnits där faktiskt gjorde det. Utforskandet av nya planeter, nya samhällen, och nya relationer mellan mänskligheten och andra livsformer. En chans att få leva ett liv på en plats som bokstavligt talat inte finns på denna jord. Jag talar givetvis om Mass Effect.

LÄS MER: 9Dragons, jag älskar dig

Det är ett spel som ligger mig och många andra varmt om hjärtat, vilket inte minst kan synas på mina tatueringar relaterade till spelserien. Man kan lätt konstatera att det första spelet introducerade mig till en helt ny värld – på fler nivåer än en – och det finns flera anledningar till varför jag fastnade för det som jag gjorde.

Mass EffectDen första anledningen, som förmodligen också är den mest självklara, är just flykten från vår egna planet och resan ut till universum. Vi har alltid varit omringade av alla möjliga världar och vi har alltid vetat om deras existens, men trots detta så har vi inga medel för att själva åka dit och se hur det ser ut med våra egna ögon. Genom Mass Effect så får vi smaka på hur det skulle kunna vara att interagera med de helt nya miljöer som finns därute och dess invånare. När jag för första gången steg ombord på rymdstationen Citadel och blickade ut över dess vy fick jag rysningar. Bara det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma – och spelet är smockfullt av miljöer som är minst lika tilltalande.

LÄS MER: Har du spelat… Blade Runner?

Att få uppleva de fantastiska vyerna som finns utanför vårt solsystem är inte allt som spelet bidrar med. Med en spelvärld så full av olika kulturer krävs en hel del bakgrundsinformation och story för att det ska kännas realistiskt, och det är ingenting som Mass Effect inte uppnår förväntningarna till. De karaktärer man stöter på och kan interagera stort med har sina egna bakgrunder, och detsamma gäller de olika folkslag som de tillhör och planeter de kommer ifrån. Vi får tillgång till all möjlig information om dem så som exempelvis religion, biologi, och militärhistoria – och hur tråkigt det än kan låta så görs det i spelet till något intressant, samtidigt som det verkligen kan bidra till den syn man får på olika karaktärer.

Mass EffectBland annat får man veta att den mest stridssugna utomjordingsrasen ironiskt nog kämpar för att överleva, och detta på grund av en genetisk sjukdom som påverkar deras barnafödsel. Sjukdomen spreds genom ett biovapen vilket ämnade att hindra denna ras från att vara ett hot, och när jag hörde detta kände jag inte bara medlidande för dem, utan jag förstod även deras skepticism mot andra raser. Med tanke på att detta bara är en liten bit av all den information som finns i spelet så kan man lätt påstå detta: Mass Effect må inte klassas som realistiskt, men det känns ändå verkligt just på grund av allt arbete som gått in i att skapa trovärdiga historier och djupa karaktärer.

LÄS MER: Det stora svarta hålet i Star Wars Battlefront 2

Att man kan gå och kära ner sig i utomjordingar är också en del av spelet som gör det så otroligt underhållande. Bioware har en tendens av att kunna skapa karaktärer med så pass ingående personligheter att det är svårt att inte känna något för dem, även om det man känner är hat istället för något annat. Om någon för tio år sedan hade sagt till mig att jag skulle utveckla en förälskelse för en rymdvarelse och senare ge en reporter en högerkrok rakt i ansiktet för att hon var irriterande, så hade jag förmodligen sagt att det aldrig skulle hända… Men då hade jag haft fel.

Mass Effect har varit ett underbart sätt för mig att fly från vardagen, och om jag var tvungen att välja ett spel vars universum jag skulle kunna hoppa in i och leva i, så hade jag inte tvekat en sekund.