5 minuter lästid

Äntligen hände det. Jag gjorde det. Efter sju år klarade jag äntligen Pikmin 3. Wii U-versionen har sen länge legat tyst och ouppklarad, och det är synd då jag verkligen tycker om Pikmin för både sin värld och sitt unika spelupplägg. Men det som gjorde det hela extra speciellt denna gång var att jag gjorde det tillsammans med min bästa vän tillika sambo och livskamrat.

Jag har under en längre tid velat spela något ihop med henne. Missförstå mig inte, Nathalie är själv till viss del en spelare men hon föredrar rollspel och stillsamma spel som The Sim’s, Animal Crossing samt dialog- och pusselbaserade äventyrsspel. Spel som ställer krav på tempo och reflexer stressar henne. Vi spelar absolut spel tillsammans men det är mer av ett samarbete i ett enspelarspel där man tar beslut och löser uppgifter ihop snarare än att vi håller i varsin handkontroll. Med Pikmin 3 Deluxe blev det ändring på det.

Äventyrets tre hjältar från Koppai: Charlie, Brittany och Alph.

Jag hade mina misstankar att Pikmin med sin intressanta balans av realtidsstrategi och pusslande kunde bjuda på ett tempo som fungerade för henne. Pikmin kräver fortfarande viss spelvana men inte överdrivet mycket sådan. Då är det välkommet att Nintendo gjort lite schyssta quality of life-justeringar som gör kontrollen mindre frustrerande och att juice-systemet är otroligt förlåtande. Det är oerhört svårt att få slut på sina matreserver och dessutom kan en dagscykel på planeten vara mycket mer generös när det kommer till speltid än tidigare. Det var precis vad som behövdes för vårt spelande. Fast trots detta var upplevelsen inte helt friktionsfri. Skälet är dock inte spelet utan den mänskliga faktorn: jag och Nathalie.

HUR DET LÄT FÖRE JAG BÖRJAT SPELA MED NATHALIE: Hand i hand i Pikmin 3 Deluxe

Co-op handlar i mångt och mycket om kommunikation och ibland vill involverade parter olika saker. Ibland är man inte överens om vad som bör prioriteras: en frukt, pikmin-plantering, en viktig strid eller brobyggen. Det finns många val och det är som upplagt för bristande kommunikation, frustration och arga blickar. Jag skall erkänna att det ibland var skönt att bara utforska på egen hand och stundtals enbart uppdatera varandra om upptäckter. De gånger som det blev hektiskt på spelskärmen blev det även hätskt i soffan när två järnviljor ville göra olika saker.

Nathalie tog oftast hand om Pikmin-tillväxt och frukthämtning medan hon lämnade större fiender åt mig då stressiga situationer som sagt får henne fullständigt lam- eller panikslagen. Det finns stunder då jag tyckte denna handlingförlamning gick lite väl långt men jag hade också inga problem att sköta kampbiten av spelet. Det är i grunden inget svårt spel. Det är chill som tusan.

Co-op är i denna version av spelet möjlig genom en delad skärm. Faktum är att spelet sköter splitscreen fullkomligt lysande. Jag kan inte påstå att jag upptäckte några märkbara spelförstörande slowdowns p.g.a. delad skärm. Man kan utan några som helst problem strosa runt på egna håll och rekognosera innan det är dags att unisont utforma en plan att införskaffa de frukter som är extra svårnådda och som kräver samarbete. Den tekniska aspekten får här toppbetyg.

LÄS OM ORIGINALSPELET: Blind lojalitet i Pikmin

Det faktum att man styr tre karaktärer kan stöka till det ibland. Svårare pussel involverar oftast att man behöver kasta omkring sina kumpaner över luftgap och då kan det uppstå lite förvirring. Sen skall vi inte heller glömma bort att Pikmin 3 innehåller en mild form av metroidvania-inslag då man i spelet kan upptäcka områden och frukter som initialt inte är tillgängliga förrän man senare i spelet återvänder med nya pikmins med nya förmågor. Det är faktiskt ett väldigt kul element men det kan inledningsvis också vara frustrerande om det inte framgår tydligt nog att ett område är ”låst” vilket leder till ett slöseri av tid.

En tidig bossstrid.

Starkast beröm förtjänar dock Pikmin 3 Deluxe för hur det slutade lite oväntat tidigt och nästan abrupt. Låt mig förklara. Jag var nämligen inte redo att lämna PNF-404 ännu. Och något av mina största klagomål kring spel idag är hur de “overstays it’s welcome”. Då är det uppfriskande med ett spel som gör motsatsen. Det här är ett spel som faktiskt gör att jag vill fortsätta spela efter storyn slutat. Det hade däremot gärna fått varna mig om den s.k. “point of no return” då jag hellre hade rest runt planeten för att leta upp frukt och lösa pussel innan vi var redo att ta oss an den sista utmaningen. Men som sagt, Pikmin 3 Deluxe fick mig efter sluttexterna att sukta efter mer, en känsla som är sällsynt för mig i dagens spel då de flesta är för långa, utdragna eller fyllda med onödig utfyllnad. Pikmin är ett så unikt koncept, och med blygsamma tre spel på nära 20 år har jag inte fått nog av serien och dess upplägg på långa vägar.

Då är det tur att det finns gott om sidolägen att testa. För stunden håller jag och Nathalie på att blåsa igenom det arkad-aktiga sidouppdraget Olimars Assignment där man på tid skall samla frukter och guld för att sen bli dömd efter sin förmåga att hitta och ta hem allt inom utsatt tid. Vid det här laget var både jag och Nathalie ärrade fruktletare så även om tidsbegränsningar helt tog död på den tidigare chilla stämningen så fann vi även detta läge roande nu när vi bägge två utan problem kunde arbeta på eget håll och kommunicera tillräckligt tydligt för att dirigera om varandra vid behov.

Jag är inte 100 procent säker att jag och min sambo lärt oss alla läxor som finns att lära sig om stillsam, tydlig och framförallt lugn kommunikation efter denna spelsession. Men trots detta är det fortfarande en av de bästa spelupplevelser jag haft med henne, då vi för första gången på riktigt verkligen steg in i en och samma spelvärld med varsin handkontroll i näven och gjorde det bästa av situationen. 

Såhär i efterhand hade jag kanske i förväg glorifierat upplevelsen hur jag hand i hand med min älskade skulle utforska en lummig skogsvärld med pikmins hack i häl. Det skulle bli en underbar och mysig stund fylld med pussel och söta varelser. Vad jag fick var inte riktigt lika utopiskt utan något som mer påminde om en ansträngande terapi- och-parövning i kommunikation, förståelse och frustration.

Vi hade dock i slutändan verkligen kul ihop, men på ett annorlunda och framförallt mer naturligt vis, på ett sånt där vis som helt vanliga människor har och inte uppdiktade perfekta sagoväsen. Men trots att kärleken dagligen sattes på prov kom vi alltid ur prövningen starkare och mer förstående, och det om något har sitt värde när man blickar tillbaka på upplevelsen vi delade.

Spelupplevelser liksom relationer är väldigt sällan friktionslösa och Pikmin 3 blev inget undantag. Pikmin 3 Deluxe är inte magiskt nog att rubba på mänskliga instinkter och sudda ut våra jobbiga eller fula sidor men det är ett fantastiskt spel att uppleva tillsammans med en vän, vare sig det är en vän som du på din höjd kramar när ni ses eller som du kysser dagligen i spelsoffan.