7 minuter lästid

För en dryg vecka sedan berättade den kände franske spelskaparen Michel Ancel, mannen bakom bland annat Rayman och Beyond Good & Evil, att han skulle lägga handkontrollen på hyllan. Han skulle lämna spelbranschen bakom sig för att istället jobba ute i naturen, med rävar vad det verkade som. Initialt blev det förstås en tumme upp. Tråkigt att en så pass prominent och kreativ själ lämnar branschen förstås, det behövs fler sådana, men roligt givetvis att han vill omfamna sina drömmar och passioner. Det var i alla fall så jag tänkte inledningsvis.

Han ville jobba med rävar, men det var givetvis ett spel för galleriet. Eller ett rävspel, om du så vill.
Han ville jobba med rävar, men det var givetvis ett spel för galleriet. Eller ett rävspel, om du så vill.

Någonstans i mig skavde det. Det kändes som att något inte stod rätt till.
Vilket också visade sig vara fallet.

Under veckan som förflutit meddelade franska Liberation att den egentliga anledningen till att Ancel lämnade hade att göra med ett avgångskrav. Ubisoft har under lång tid legat under luppen från journalister gällande sina faktiska arbetsförhållanden. Det har rört sig om nepotism, spelutvecklare som har jobbat hårdare, och längre än alla världens kollektivavtal tillsammans tillåter och kontroverser gällande alla människor lika värde.

Med tanke på att stora delar av Ubisofts ledning inte har visat sig vara hyvens så var det knappast en överraskning när uppgifterna om Ancels verkliga uttåg kom ut. Att han var en perfektionist var kanske ingen chock, men för många kom det som en blixt från klar himmel när det stod klart att han mellan varven varit en hänsynslös och brutal ledare som ställt orimliga krav på sina medarbetare. Krav som i slutändan har lett till att spelutvecklare gått in i väggen, börjat tvivla på sig själva och sin förmåga och i värsta fall funderat på att lämna branschen för gott. Enligt uppgifter var det endast den goda relationen med Ubisofts CEO Yves Guillemot som räddade jobbet åt honom, men till sist hade de nått vägs ände. Det hade gått så långt att han i slutändan fick välja mellan att få sparken eller att få avgå med värdighet. Han valde det sistnämnda, även om media såg till att den där stoltheten bara varade i ett par dagar.

HAR DU LÄST DET SENASTE NYHETSSVEPET: Checkpoint 4.10

En helt orelaterad händelse (fast ändå inte) inträffade i sportens värld ungefär samtidigt. Att Zlatan Ibrahimovic, en av svensk fotbolls bästa spelare genom tiderna, inte varit den mest snälla killen i omklädningsrummet är inget nytt, men att han kontinuerligt mobbade, skällde ut och kritiserade lagkamrater öppet på ett sätt som gjorde att de i slutändan lämnade landslaget var desto mer färskt. Det var lustigt att den nyheten kom ut ungefär samtidigt som uppgifterna om Michel Ancel, men det fick mig också att tänka.

Kan det vara så att det är omöjligt att uppnå mästerverk utan att i själva verket vara en tyrann?

Michel Ancel och Zlatan Ibrahimovic är ingalunda de enda exemplen. Att Bill Gates och Steve Jobs inte var de mest omtyckta näringslivsledarna har många vittnat om, men också att deras närmast maniska besatthet kring att nå framgång också var det som gjorde att de nådde de höjder de ville åt. Om de hade varit mer balanserade, mer ”lagom” om du så vill, hade de troligtvis aldrig varit lika framgångsrika, det är åtminstone den historien som de själva vill dela med sig av till omvärlden. Att brinna för något innebär också att offra personer framför sig, inget får stå i vägen. Om du är på fel plats vid fel tillfälle ser de inget problem i att göra sig av med dig. Då gör du inte längre någon nytta.

I idrottens värld är det inte ovanligt att besatthet leder till såväl framgång som avsky. Varför skulle spelbranschen vara annorlunda?
I idrottens värld är det inte ovanligt att besatthet leder till såväl framgång som avsky. Varför skulle spelbranschen vara annorlunda?

En av Ibrahimovics största idoler, basketspelaren Michael Jordan, har själv ägnat en hel dokumentärserie på Netflix att inpränta det budskapet. Han sätter press på lagets ledning, ställer villkoren hur laget tas ut och sätter hierarkin helt efter sina egna regelverk. Som resultat nådde han sex pokaler i NBA-slutspelet och är allmänt sedd som den bästa basketspelaren som någonsin levt. Att flera före detta medspelare i efterhand berättat att han var ett as att jobba med förändrar inte den saken. Ett intressant ögonblick i samma dokumentärserie är när filmarna frågar Jordan om han hade ändrat på något i sitt sätt att vara om han fick göra om sin resa. Han ser oförstående ut, ungefär som att ”men då hade vi ju aldrig vunnit något?”. Det är i sig rätt talande.

Exemplen är många när framstående individer har drivit både sig själva och andra till orimlighetens rand för att nå framgång, men jag känner i princip inte till någon som haft ett balanserat förhållningssätt och nått skyarna. De finns säkerligen, men känns inte som lika vanliga. Onekligen finns det företagsledare, chefer och idrottare som har en mer harmonisk syn på livet och som ändå når resultat, men de verkar sällan få de största styckena i historieböckerna eller nå de högsta bergstopparna. De når inte riktigt lika långt.

Vad betyder då allt detta?

I en förlängning ställs vi inför några moraliska dilemman. Å ena sidan har vi fantastiska spel som vi älskar mer än livet självt, men som är skapade av personer som vi avskyr som pesten för allt de står för och gör. Å andra sidan kan vi få en verklighet där vi uppskattar människorna bakom verken, men känner att något saknas i deras konstnärlig gärning. Spontant känns det som att det inte behöver vara så svart och vitt, men om vi kan tyda något utifrån historien så krävs det något slags inre vansinne för att göra underverk. Du kan nå långt utan den där besattheten och galenskapen, men aldrig hela vägen fram.

Går det att skilja ett verk från en person? Är det möjligt att bedöma andras verk utan klara av det?
Går det att skilja ett verk från en person? Eller snarare – är det möjligt att bedöma andras verk UTAN att klara av att skilja frukt från grönsak?

För egen del känner jag att vi måste kunna skilja verk från person. Jag vet många som har svårt för Harry Potter baserat på JK Rowlings transfobiska åsikter, men där tycker jag att det är viktigt att skilja äpplen från päron. Jag kan fortfarande uppskatta hennes litterära gärning samtidigt som jag tycker att hon har vedervärdiga ståndpunkter. Det måste kunna gå att beundra Ibrahimovics idrottsprestationer i samma veva som jag ogillar hans personlighet, utan att det för den sakens skull framstår som hyckleri. Vi skall självklart lyfta denna problematik, men vi får inte hamna i ett scenario där vi anser att verk och person är samma sak. Vi skall inte bedöma deras åsikter, utan deras hantverk. Att du sedan väljer att bojkotta på grund av någons åsikt är en sak, men det gör inte hantverket mindre imponerande. Möjligtvis är det frustrerande att så moraliskt förkastliga personer har fått en sådan kreativ talang, men hur irriterade vi än är kan vi inte ändra det faktumet.

Vi måste kunna klara av att hålla fler än en boll i luften.

Michel Ancel var och är säkerligen en riktigt vidrig chef att ha att göra med, men det går inte att förneka att han gjorde strålande spel som gått till historien. Att han mot slutet troligtvis gick över en gräns är måhända okalibrerat, men det förändrar inte hans gärning i grunden. Hade han varit lite mer cynisk hade han kunnat undvika den värsta kritiken och ändå fått behålla sitt jobb samtidigt som han hade fortsatt skapa fantastiska titlar, men det får vi aldrig veta.

DE MÅ HA EN TASKIG LEDNING, MEN DE KAN VARA SCHYSSTA OCKSÅ: Ubisoft är de stora gratiskungarna

En person som jag misstänker, utan några egentliga belägg, ha varit betydligt mer kall i sina aktioner är Shigeru Miyamoto. Mannen som ler med hela ansiktet har av många framställts som en extrem perfektionist, som pressat sina medarbetare till det yttersta av vad de kan klara av. Det är talande att han forcerat kodare att skapa helt nya segment bara för att sedan radera flera månaders arbete enbart för att ”det inte kändes rätt”. Han verkar inte vara en ”asskön” chef direkt.

Samtidigt har han antagligen kommit undan med mycket eftersom han skapat några av världens största spelserier och på så vis blivit oklanderbar. Givetvis har Miyamoto varit smart och inte gått till en sådan extrem att han riskerat sin anställning, men det handlar sannerligen mer om hans cynism än att han skulle blivit en mjukis. Han kan det sociala spelet, kort och gott, mer än vad hans fnittrighet vill göra sken av. Som chef tror jag att hade haft stora samarbetssvårigheter med Miyamoto, men som spelskapare är hans meritlista oöverträffad. Utan hans besatthet av att nå perfektion hade vi säkerligen aldrig haft Super Mario 64 eller The Legend of Zelda: A Link to The Past. Hade vi velat vara utan dessa klassiker? Rättfärdigar målen medlen?

Missförstå mig rätt här.

Jag försvarar inte dessa personers gärningar eller ståndpunkter, men tycker lika fullt att det de gjort är värt att applåderas. För mig blir det inte besvärligt att kunna hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Självklart önskar jag att det var annorlunda, men all fakta pekar på att det krävs något utöver det vanliga för att nå odödlighet. Detta ”något” brukar stavas vansinne, dårskap och ren och skär besatthet. Det kan vi tycka vad vi vill om, men det är så verkligheten ser ut. Och när allt kommer omkring är jag beredd att förlåta människans otillräcklighet i utbyte mot att få uppleva storverk. Det gör mig kanske till en sämre människa, men visar också på min mänsklighet.

Hellre en skitstövel för mycket än ett bra spel för lite.