Återigen får vi backa tillbaka till julafton, denna gång år 2000. Tämligen sent i konsolens livscykel (och kanske just därför) fick jag i julklapp en grön, transparent Nintendo 64 samt en grå kassett med den anrika förstapersonsskjutaren Goldeneye 007. Det finns dokumenterat hur mitt 11-åriga jag kort efter julklappsutdelningen sitter som ett litet ljus och styr en polygonkantig Pierce Brosnan genom spelets första nivåer.

Konsolen som så var mig allt annat än obekant. Den hade ju ändå funnits i Sverige sen drygt tre år tillbaka och jag hade fått klämma och känna en hel del hemma hos flera olika kompisar. Jag var väl bekant med den treuddiga handkontrollen, färgsprakande polygongrafik och speltitlar som Super Mario 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Banjo Kazooie, Diddy Kong Racing och Lylat Wars.

Goldeneye var på intet vis ett dåligt spel när det begav sig (även om det inte alls har åldrats med värdighet), men jag hungrade snabbt efter nya titlar. Senare samma vinter följde jag med pappa till Sagoland – den största lokala leksaksbutiken i Örebro på den tiden – som troligen skulle byta någon julklapp som jag eller min lillasyster fått. Där på TV-spelshyllan fick jag syn på ett begagnat exemplar av The Legend of Zelda: Ocarina of Time komplett med kartong som tålmodigt satt och väntade på mig. Spelet hade vid det här laget funnits i butikerna ett par år och hade därmed, i likhet med själva konsolen, sjunkit till en för mina föräldrar lite mer rimlig prislapp. Så jag bad snällt, och hade kort därpå ett av världens bästa spel med mig hem.

DU HAR VÄL LÄST DE TIDIGARE SPELEN SOM FÖRLORADES: Game Boy och Super Nintendo

Detta blev så småningom det spel jag skulle komma att lägga absolut mest tid på av mina Nintendo 64-spel. Jag hade redan spenderat otaliga timmar med att se på när kompisar spelat spelet och hade därför god koll på nästan samtliga delar av det. Men nu var det mitt, bara mitt. Och jag skulle äntligen få utforska det till fullo helt på egen maskin. *pun intended*

Ett mycket tydligt minne från en av mina många genomspelningar är när jag någon gång under året som följde blev magsjuk och var hemma från skolan ett par dagar. Självklart var detta ett gediget tillfälle att (när jag inte satt lutad över toalettstolen) plöja igenom Ocarina of Time, och närmare bestämt Gerudo Valley samt Spirit Temple. Vidare minns jag också en efterföljande julafton – med största sannolikhet -01 eller -02 – efter Kalle Ankas Jul då det obligatoriska eftermiddagsumgänget med familjen för tillfället var förbi och jag plikttroget satte mig på mitt rum igen för att spela vidare i vattentemplet som jag pausat kort dessförinnan. Som säkert redan framgått spelades denna titel mycket friskt under åren som följde.

Det var ju heller inget snack om saken; även Majora’s Mask skulle jag ha, och tiggde det därför till mig inom ett år från dess release. Detta var dock mycket svårare än sin föregångare, till stor del beroende på att jag inte hade sett det spelas tidigare, samt att jag inte hade lika många vänner att rådfråga om jag skulle köra fast. Som tur var gick det allt som oftast att förlita sig på den gamla hederliga skolgårdstaktiken, så även denna mycket mörkare titel blev snart en favorit.

Det totala spelbiblioteket växte sig aldrig större för mig än dessa tre spel. Men där och då behövde jag inte mer. Jag hade gott om vänner med varsina exemplar av Super Mario 64 som jag kunde låna (och spela skiten ur) när andan föll på. Dessutom fanns ett av de mest underhållande spelen inom min bekantskapskrets: Super Smash Bros. Lite mer exakt var det en enda kille – all heder till honom – vars exemplar bytte tillfälligt boende oftare än vad han egentligen kanske tyckte var okej.

I detta kanonspel föddes för övrigt också min kärlek till Samus Aran, som sedan dess har varit min absoluta favoritkaraktär i samtliga Super Smash-spel. Det är också anledningen till att jag så småningom började doppa tårna i Metroid-serien, med Metroid Prime som allra första möte och Game Boy Advance-spelen tätt därefter.

Nu kommer vi till berättelsens kärna och själva syftet med den här essä-serien. Denna konsol minns jag nämligen precis var och hur jag gjorde mig av med. Det var på GAME ute i Marieberg Galleria utanför Örebro. Där lämnade jag mer eller mindre tveklöst in både konsolen och samtliga spel i utbyte mot Diablo II med expansionen Lord of Destruction till PC. Låt gå för att dessa kan anses vara högkvalitativa tungviktare vad gäller datorspel, men inte på något vis är de värda en hel konsol med tre tillhörande spel! Jag hatar mig själv litegrann för detta, men mest av allt föraktar jag den spelbutiksanställde som helt besinningslöst fastslog att detta – varken mer eller mindre – var ett helt rimligt byte. Jag var för bövelen bara ett barn (läs: ung tonåring)!

LÄS MER: Spelen att hålla koll på – sommarspecial

Här någonstans går ett slags brytpunkt i mitt liv. Efter detta lågvattenmärke som uttalad TV-spelsentusiast har jag aldrig sålt, gett bort eller på annat sätt skiljts från en spelkonsol. Game Boy Advance, Game Boy Advance SP, Nintendo DS Lite, Nintendo 3DS och ytterligare en Super Nintendo har kommit men inte gått. Just på grund av mina tidigare trauman har jag sen gymnasieålder varit mycket mån om att behålla samtliga konsoler och spel jag köpt på mig. Åtminstone tills jag vet med säkerhet att jag inte kommer använda mig av dem igen, någonsin. För jag ska direkt göra en pudel och erkänna att jag faktiskt har sålt en konsol ganska nyligen: min Playstation 4 Slim. Men någonstans känns det berättigat i och med att jag nu äger en Playstation 5 och har tillgång till alla mina PS4-spel via den, så en konsol med sämre prestanda är rent krasst överflödig.

Hursomhelst har jag med åren formats till en människa som vårdar sina spelrelaterade ägodelar på ett mycket mer ömsint sätt än vad jag gjort i min ungdom. De finns de personer som menar att fysiska spel alltmer går mot sin död, men så länge de fortfarande finns och frodas kommer jag göra allt jag kan för att behandla dem med den respekt de förtjänar.