Det är omöjligt att hinna spela alla nya spel som släpps under ett år. Därför måste man prioritera och chansa på vad man tror är rätt beslut och val. Men när året är över så står vi likväl med en önskelista över spelen vi önskade att vi hann spela under året som passerade. Det här är spelen som vi av olika skäl inte hade tid, lust eller vetskapen om förrän 2020 var över men som vi hemskt gärna vill ge en chans senare i år.

När du sen läst klart vår lista lyssnar vi gärna på dig. Vilket spel kände du att du missade 2020?

Alexanders val – Umurangi Generations

I Umurangi Generations vandrar du runt i en dystopisk framtid till polisstat och tar foton på de slitna miljöerna, människorna i dem och läser samhällskritiska budskap i grafittiform. Det är en kreation av en ensam Maori-utvecklare vid namn Naphtali ”Veselekov” Faulkner. Det skapades dessutom på ynka tio månader av denna arga speldesigner som en konstnärlig respons på Australiens usla hantering av bränderna i bushen och den pågående Covid-19-pandemin. Spelet är tematiskt inspirerat av Neon Genesis Evangelion, Shin Godzilla och rent designmässigt av Jet Set Radio. Cyberpunk var också en kärninspiration men eftersom genren fortfarande enligt Faulkner vägrar att utvecklas som en reflektion av 80-talet då genren föddes och han själv ville ha något som reflekterade vår moderna tid så kategoriserar hans sin era genom att använda termen ”shitty future”.

Umurangi Generations är dessutom dedikerad till just namne generation som enligt utsago skall vara ”den sista generationen som måste se världen dö”. Faulkner skräder alltså inte med orden och har verkligen något att säga om allt från fegspel i spelindustrin till neoliberalism och fascism.

Jag fick höra talas om denna titel väldigt sent in under 2020. Tydligen hade detta nyzeeländska spel lanserats redan i våras men jag hade inte hört ett pip om det. Men mot årets slut började jag höra om det i fler och fler GOTY-konversationer och Umurangi Generations låter som något som skulle tilltala mig med sin chilla känsla, förmåga att berätta genom miljön och osminkade budskap.

Detta starkt samhällskritiska spel är nämligen i sin grund ett fotografispel. Och här snackar vi inte om att bara aktivera ett fotoläge, zooma och knäppa ett foto. Här jobbar man med en systemkamera, byter objektiv och kan göra så mycket med verktyget man har till sitt förfogande. Gameplay fokuserar sig helt kring fotograferandet men det är den tidiga 3D-grafik-världen man vandrar runt i och innehållet däri som är den verkliga stjärnan.

Umurangi Generations skall tydligen vara ett praktexempel på miljöbaserat berättande. Spelet i sig verkar inte alls ha en story även om det sker saker runtom om en själv eftersom man trots allt är en del av samhället ifråga. Ingen talar till dig direkt utan allt förklaras genom miljöerna. Det samt löftet att det finns en schyst payoff i slutet lockar mig att vilja spana in detta spel så fort jag får tillfälle, vilket jag tror blir när Switch-versionen kommer ut senare i vår. För skall jag vara den sista generationen som ser världen dö kan jag åtminstone göra det genom en kameralins.

Davids val – Hades

Roguelites är normalt sett inte en genre jag gillar eller brukar besöka. Med den strida ström av spel som fortsätter skölja över världen har jag gjort ett avtal med mig själv att inte spela spel som “inte går att klara av”. Jag vet att spel av den här typen tekniskt sett går att klara av, men det brukar ofta vara meningen att de ska klaras av flera gånger. 

Med drygt 800 timmar av The Binding of Isaac: Rebirth under bältet skulle jag väl å andra sidan vara smått hycklande om jag inte åtminstone gav Hades en chans. Det ser ju trots allt förbannat kul ut! Det har en estetik som inte helt otippat påminner om Bastion, gameplay som till viss del påminner om Diablo och en berättelse som tar avstamp i grekisk mytologi – what’s not to like?

När spelet släpptes i höstas och lovorden började hagla från allehanda kritiker kunde jag inte annat än att börja sukta efter spelet. Dock råkade vissa andra på is lagda titlar (läs: Marvel’s Spider-Man och Celeste) just då kräva min samlade uppmärksamhet, och Hades hamnade därför i periferin. Men bortglömt blev det inte!

Förhoppningen är att införskaffa det på Switch för att göra det mer lättillgängligt. Trots att jag ogärna slöspelar spel, och helst ser till att göra ordentliga framsteg vid varje spelsession, tror jag att Hades kommer göra sig utmärkt i små doser. Det skulle passa mig finfint att göra ner mytologiska väsen i soffan, sängen, på stranden eller något kollektivt färdmedel – ni fattar grejen! Världen behöver fler spel som kan spelas 10-30 minuter i stöten och som ändå kan få mig att känna att jag har åstadkommit något. Som jag har förstått det är Hades precis ett sånt spel.

Martins val – Summer In Mara

Om jag ser tillbaka på inledningen av 2020 och de spel som jag var då var mest sugen på att spela bland de spel som skulle släppas under året kan jag snabbt konstatera att jag inte spelade ett enda av dem under 2020. Halo Infinite sköts upp till 2021. Journey to the Savage Planet verkade enligt recensionerna vara precis det spel som jag drömde att det skulle vara, tills jag fick veta att studion bakom spelets köpts av Google Stadia, och tanken på att en eventuell uppföljare till spelet skulle vara exklusiv för Stadia gjorde att jag helt tappade intresset för det. Persona 5 Royal knuffades åt sidan när jag fastnade för det evighetslånga The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel och lade 126 timmar på det istället under året. Och Summer In Mara verkade enligt recensionerna inte alls leva upp till mina vilda förväntningar på det.

På förhand såg Summer In Mara ut som rena drömspelet för mig. Tanken på en korsning mellan My Time At Portia och The Legend of Zelda: The Wind Waker får det fortfarande att vattnas i munnen på mig. Att odla sina grönsaker, ge sig ut på spännande färgglada äventyr, åka båt på det vidunderliga havet och träffa massor av fantasifulla vänner låter fortfarande som ett spel som är gjort med precis min smak i åtanke. Veckorna innan spelet släpptes räknade jag bokstavligt talat dagarna till att det skulle släppas; så förväntansfull var jag!

Men varken kritiker eller spelare var särskilt imponerande. 63/100 på Metacritic och 75% positiva spelare på Steam gör inte direkt att man rusar mot köp-knappen. Vår egen David var allt annat än begeistrad när han gav spelet 4/10. Tal om meningslöst springande fram och tillbaka, massor av enformighet, förvirrande uppdrag, och krångligt och svårbegripligt spelgränssnitt hällde kallt vatten på min brinnande längtan. Jag kommer givetvis att spela Halo Infinite och Persona 5 Royal vad det lider, och jag kanske till och med ger Journey to the Savage Planet en chans i framtiden. Och jag har inte gett upp idén att spela Summer In Mara någon gång heller. Kanske hade alla recensenterna fel? Kanske har det uppdaterats och blivit mycket bättre sedan det släpptes? När jag med stora ögon tittar på spelets trailer ser det ju fortfarande ut som mina drömmars spel…

Josefins val – Spiritfarer

När Spiritfarer visades på E3 2019 blev både jag och chefredaktören Alexander helt till oss. Det såg ut att vara ett riktigt mysigt spel om livet som en jättegullig liten färjekvinna som fraktar döda själar till livet efter. Ett mysigt management-spel om döden, som det kallades. Att spela som Stella som tillsammans med sin katt Daffodil, på en båt tillsammans med en massa döda själar som vill få sina sista önskningar uppfyllda, lät ändå som det perfekta spelet i all annan misär 2020 bjöd på.

Efter att spelet släpptes under augusti 2020 låg det på min MÅSTE-spela-lista och bara väntade på att tiden skulle infinna sig för att bli spelat, men den tiden dök aldrig upp. Recensioner av andra spel, barn, jobb, och livet kom liksom i vägen, men jag kunde aldrig riktigt släppa tanken på detta urmysiga spel, vilket jag faktiskt i skrivande stund precis har köpt och håller på att ladda ner från Playstation Store. En annan anledning till att det faktiskt dröjde ända till nu var att jag inte kunde bestämma mig för om jag ville spela det på PlayStation eller på Switch. Switch är praktiskt, men skärmen blir ju lite liten, och jag vill gärna njuta av spelet på en större skärm. Dock är ju Switch mer portabel och kan spelas lite vart som helst. Ett i-landsproblem, det vet jag, men jag tror fler än jag tänker så.

Saker kommer alltid komma emellan mig och spelandet i den fasen i livet jag befinner mig i, det har jag som småbarnsförälder förstått, och det är ändå okej. Barn sover ju ibland, och då får man passa på att unna sig lite speltid. Faktum är att avkomman faktiskt sover nu, så när jag har skrivit klart detta ska jag sätta mig och starta upp Spiritfarer för första gången. Jag ser fram emot många mysiga timmars fraktande av själar, med start nu.

Andreas val – Ghostrunner

Parkour och spel är en lika självklar kombo som korv med bröd. För en person som är lika vig som ett kylskåp i verkliga livet är det dessutom en extra trevlig verklighetsflykt. Jag har fina minnen med spel som Mirror’s Edge och Assassin’s Creed där huvudkaraktären haft förmågan att flyga upp för väggar och kasta sig ut mot närliggande hustak endast med hjälp av ett par knapptryck. Spelet jag valt har på ytan definitivt fler likheter med det förstnämnda exemplet, och med en tilltalande cyber-estetik sticker det verkligen ut ur mängden. Det som skiljer Ghostrunner från andra parkour-influerade spel är den aningen brutala svårighetsgraden, vilket också är den stora anledningen till varför spelet och jag aldrig sammanfördes under 2020.

I Ghostrunner tar spelaren rollen som en otroligt smidig och katana-utrustad person vars uppdrag verkar vara att ta sig igenom olika rum utan att bli nedskjuten på vägen. Till sin hjälp har vår spöklika springare den högst användbara förmågan att stanna upp tiden en kort stund samtidigt som huvudkaraktären tillåts ändra sin position, även om springaren befinner sig mitt i luften. Detta är dock ett nödvändigt hjälpmedel för att spelaren ska kunna hitta den optimala vägen framåt.

Det här borde verkligen vara min typ av spel, men som jag skriver ovan har jag ännu inte vågat hoppa in med anledning av den till synes höga svårighetsgraden. Jag har kikat på flera streamers som i vanliga fall är rätt duktiga på spel, men som i Ghostrunner har blivit nedskjutna gång på gång. Det är dock bara en tidsfråga innan jag vågar ta klivet in i cyber-världen, jag vill bara ha ner prislappen något ifall jag skulle fastna redan under första banan.