11 minuter lästid

Vi har alla varit där. Vi har stoppat in ett helt nytt eftertraktat spel eller en hyllad klassiker i konsolen… och så har vi fått en upplevelse som inte är i närheten av våra förväntningar. Det här är inte spelhistoriens 20 sämsta spel, det här är de 20 spel som gjorde mig mest besviken genom åren.

(Jag har enbart, med något enstaka undantag, tagit med spel som jag faktiskt har spelat. Spel som såg fantastiska ut på förhand, men som fick 5/10 av recensenterna och som jag skippade att köpa har inte tagits med.)

20. Beyond Good & Evil (Gamecube)

Som jag tidigare berättat var 2003 året då jag klev in i spelvärlden, så E3 2003 blev mitt allra första E3. Som du nog kan förstå var det inte alls som att följa spelmässorna nu för tiden. Glöm livestreams, glöm att kolla in trailers på Youtube minuter efter att de visats på mässan. Man fick läsa nyheter på spelsidorna och se lite lågupplösta bilder och sedan fick man vänta på att speltidningarna skulle komma nästa månad. Trailers fick man kolla på DVD:n som följde med Super Play varje sommar.

2003 var det framför allt ett spel som fångade mitt intresse: Beyond Good & Evil. Det såg ut som Zelda, fast med en cool tjej med en kamera i huvudrollen. Jag hade älskat The Legend of Zelda: The Wind Waker, som jag spelat i maj det året, och jag var alltid nyfiken på spel med en tjej i huvudrollen (vilket fortfarande var väldigt sällsynt på den här i tiden), så det här spelet kommer att bli jätteskoj, trodde jag.

Spelet släpptes till Playstation 2 i november samma år och trots fina recensioner mördades det försäljningsmässigt av de andra jul-spelen de åren, inklusive Ubisofts egen succé Prince of Persia: The Sands of Time. När spelet släpptes till Gamecube i februari 2004, till ett kraftigt reducerat pris, plockade jag upp det. Och det var… helt okej.

Det var kul att fota och det var en del rolig humor, men på det stora hela var det ett medelmåttigt spel. Det främsta problemet var att styrningen var väldigt sprattlig och struttig och helt saknade tyngd. I efterhand blev spelet en kultklassiker och är numera spel nummer ett som ska plockas fram när man listar underskattade spel. Ett typiskt 6/10-spel skulle jag säga. Med en rolig gris.

19. Okami (Gamecube)

Här har vi nästa stora stjärna inom kategorin spel-som-fick-fantastiska-betyg-men-som-spelköparna-ratade. Speltidningarna, med Super Play i spetsen, tävlade i flera år efteråt om att hålla fram det här spelet som ett bevis på hur hård och orättvis spelvärlden var och hur dumma spelköparna var, men nu för tiden verkar spelet vara i stort sett bortglömt.

Spelet såg verkligen fantastiskt ut på förhand, framför allt den målade grafiken. Och visst var grafiken helt underbar, men själva spelet visade sig inte leva upp till all hajpen. Spelet hade målats upp som originellt, spännande, vågat och nyskapande, men allt jag såg var en generisk Zelda-klon där man spelade som varg. Jag älskade sekvensen där man matar de andra djuren – det är något av det finaste jag upplevt i ett spel – men i övrigt gjorde spelet inget större intryck på mig.

6/10 igen alltså.

18. Odin Sphere (Playstation 2)

Odin Sphere är en underlig blandning av rollspel och sidoskrollande plattformsspel, och det var ett spel som jag aldrig förstod mig på. Nej, jag fattade aldrig vare sig poängen eller tjusningen med spelet. Man sprang bokstavligt talat runt, runt på poänglösa banor och åkte på stryk. Och så var det någon liten flicka som satt och läste en bok i ett bibliotek eller något. Spelet kanske inte alls var dåligt egentligen, utan det var mer ett klassiskt exempel på fel spel till fel person vid fel tillfälle. Jag kan mycket väl tänka mig att ge spelet en ny chans idag, nu när jag har skaffat mig mer erfarenhet om olika sorters spel.

Men där och då var spelet 6/10 och inget annat.

17. Marvel’s Spider-Man (Playstation 4)

Jag älskar Spindelmannen och precis alla andra hyllade det här spelet – inklusive flera av mina egna redaktionsmedlemmar som inte kan sluta prata om spelet hur vi än försöker få stopp på dem – så vad kunde gå fel? Ja, trots en hel del smaskiga ingredienser blev det aldrig någon välsmakande måltid.

Först och främst: nätsvingandet i det här spelet är fantastiskt. Fullständigt jäkla fantastiskt. Och animationerna och Spiddes rörelser i striderna är otroligt mjuka och följsamma. Jag älskar också sido-uppdragen när man ska infiltrera fienders baser och spöa upp vågor av fiender. Problemet är bara att allt annat i spelet är mediokert. Ointressant story, ointressanta karaktärer, ointressanta uppdrag, repetitiva strider, repetitiva uppdrag, livlös stad. Rädda en person som blivit kidnappad och ligger i bakluckan på en bil, och rädda en person som blivit kidnappad och ligger i bakluckan på en bil, och rädda en person som blivit kidnappad och ligger i bakluckan på en bil, och…

Det viktigaste med ett spel är varken gameplay eller story, utan att spelet skapar synergieffekter genom sitt sätt att kombinera spelmoment, spelvärld och struktur (story), samt att spelet skapar centralisering, det vill säga att det placerar spelaren precis i mitten av spelupplevelsen. Marvel’s Spider-Man har fantastisk centralisering; man känner sig verkligen som Spider-Man när man svingar omkring i New York, men spelet kan vara det enda spelet jag någonsin har spelat som inte innehåller några synergieffekter överhuvudtaget.

Låt oss jämföra med Journey, för att det är det spel med starkaste synergieffekter jag någonsin har spelat. Det är lätt att argumentera för att Marvel’s Spider-Man har bättre gameplay än Journey. Det har betydligt mer varierande gameplay i alla fall. Du kan också argumentera för att Spider-Man har en bättre spelvärld än Journey. Du kan likväl argumentera för att Spider-Man har en mycket bättre story än Journey. Ändå är Journey ett mycket bättre spel. Hur är det möjligt? För att synergieffekterna i Journey skjuter rakt genom taket. Sättet spelmakarna kombinerar spelmoment, spelvärld och story i Journey skapar en helhet som är mycket, mycket större än summan av de enskilda delarna.

LÄS MER OM JOURNEY: Den långa väntans mörka baksida

I Marel’s Spider-Man finns det inte ett tillfälle där spelmomenten gör spelvärlden bättre eller spelvärlden gör storyn bättre. Det är inte så att det finns en diskrepans mellan spelmoment, spelvärld och story – de passar ihop alldeles utmärkt med varandra. Det är bara det att de aldrig gör något positivt för varandra. Och ibland, som när man för femte gången räddar ett kidnappningsoffer som ligger i bakluckan på en bil eller när man aktiverar en av de vetenskapliga stationerna som finns i staden och precis varenda en av dem genast hittar en fruktansvärd katastrof som måste avhjälpas inom trettio sekunder eller så dör hundratals människor, så kan man snarare tala om en betydande negativ synergieffekt. Det är inte så mycket att spelet har en dålig helhetsupplevelse, som att det saknas en vettig helhetsupplevelse överhuvudtaget.

Spelet är har ett antal rejält beroendeframkallande inslag som gör att jag vill fortsätta spela, och i små bitar är spelet väldigt underhållande, men som helhet, som en spelupplevelse, är det en stor besvikelse. Ett stort plus är dock att man kan låsa upp Scarlet Spider-dräkten tidigt i spelet, så att man kan svinga sig omkring i staden med stil!

6/10? 6/10 förstås.

16. Gears of War 2 (Xbox 360)

Jag gillade det första Gears of War. Det var inte alls något 10/10-spel som många ville få det till, men det var nyskapande, det var mörkt och tungt, sanslöst snyggt och det var kul att spela med min co-op-kompis Mårten på delad skärm. Så när det andra spelet kom var det självklart för oss båda att genast sätta tänderna i uppföljaren… och gud vad tråkigt vi hade det.

På ytan är det inget problem med Gears of War 2: det är snyggt, det är spektakulärt och det innehåller ännu mer variation än det första spelet. Det är bara det att spelet är fullständigt dötrist att spela. Vi härdade ut tills vi kom till någon slags jättemask som vi skulle traska igenom, men där gav vi upp.

Då min 7/10-recension av det första spelet hade skapat en hel del ont blod bland läsarna var jag väldigt sugen på att lägga upp en recension av uppföljaren också, men då måste jag faktiskt klara spelet. Så jag gav spelet en ny chans med min kompis Peder… och jag hade precis lika tråkigt den här gången. Vi kom till masken, och sedan var det ingen av oss båda som orkade längre.

Nej, det blev aldrig någon recension av Gears of War 2, vilket kanske var den största besvikelsen, och sedan dess har jag inte spelat ett enda Gears-spel.

6/10? Det här spelet skulle önska det var 6/10.

15. Breath of Fire III (Playstation)

Apropå min kompis Peder: han hade lite udda spelsmak; i vanliga fall höll han sig långt bort från mörka, västerländska actionspektakel i stil som Gears of War. En av hans favoritserier var Capcoms rollspelsserie Breath of Fire. Jag fattade aldrig någonting när han försökte förklara vad som var så underbart med spelen, men jag var glad att han var glad.

När Videoteket i staden sålde ut alla sin hyrspel hittade jag Breath of Fire III för en billig penning, och jag tänkte att jag skulle ge spelet en chans. Och nog fick jag en upplevelse alltid, men absolut ingen positiv sådan.

Breath of Fire III kan vara det konstigaste spelet som jag har spelat. Och då menar jag inte att det är konstigt på det sättet som Tim Burton-filmer är ”konstiga”, utan konstigt som att man inte har den blekaste aning om vad fan det är som händer i spelet. Det är inte ens skönt drogflummigt, det är bara obegripligt.

Jag tvivlar inte på att finsmakarna kan rabbla upp flera andra japanska rollspel som är ännu mer udda än det här, men här grundlades en sund skepsis för japanska rollspel hos mig som varade i många år framöver.

14. Singularity (Xbox 360)

Jag har förträngt varför jag såg fram emot FPS-spelet Singularity så mycket, men jag minns att jag var riktigt, riktigt taggad på att spela det. När jag hittade spelet för 99 kronor i en fyndlåda inte långt efter dess premiär var det bara att slå till.

Tyvärr visade det sig att spelet saknade undertexter och dessutom hade en riktigt risig ljudmix. Så jag jag fattade aldrig vem jag var, vad jag skulle göra, eller någonting annat av det som hände. Å andra sidan är det sista gången jag köpt ett nytt spel som saknar undertexter, så det är något slags positivt historiskt ljus att betrakta spelet genom.

Singularity är det enda spelet någonsin som jag gett 1/10 i en recension, även om jag sansade mig och aldrig tryckte på publicera-knappen.

13. The Darkness (Xbox 360)

The Darkness är ännu ett sådant här 6/10-spel som fick spelpressen att gå i taket av lycka. Och i det här fallet så är det ändå lätt att se varför. Spelet innehåller många spännande och nyskapande inslag, en story som drar iväg åt fascinerade håll som man aldrig kan förvänta sig, och en mörk och tung stämning som är väldigt tilltalade. Framför allt den hajpande sekvensen när man tittar på TV med sin flickvän var verkligen omstörtande när man upplevde den första gången.

Problemet med spelet var bara att för varje gripande, nyskapande och omskakande inslag så slog spelet till med en jobbig bugg eller heltokigt designval. Buggar som kanske inte hade spelat så stor roll alls i ett annat actionspel, blev ett jätteproblem i ett spel som hade som utgångspunkt att det ska få oss att glömma att vi spelar ett spel och helt dras in i spelupplevelsen. Det blir svårt att ta det seriösa och gripande i spelet på allvar när kropparna från de skurkar som jag dödat fortfarande ligger kvar ute på gatan när jag kommer dit flera dagar senare och kvinnan jag räddade fortfarande står kvar på exakt samma ställe och stirrar tomt ut i luften.

Här har vi ett spel som verkligen skulle behöva en remake! Här finns potentialen till något alldeles fantastiskt, bara någon tog sig tid att rensa bort alla de där förbaskade inslagen som förstörde allt.

12. The Legend of Zelda: Ocarina of Time (Gamecube)

A Link To The Past var det första konsolspel jag klarade, bedriften utförd på en Super Nintendo som jag lånat av min kompis Tobias. Wind Waker var ett av de första spelen jag klarade när jag för första gången själv köpt egen konsol, en Gamecube. Till Wind Waker följde även Nintendo 64-klassikern Ocarina of Time med. Och med tanke på att jag älskade A Link To The Past och Wind Waker, så borde jag älska det här, eller hur?

Det första problemet, som jag aldrig kom över, var hur suddig och jobbig grafiken var. Här fanns varken pixelperfektionen från A Link To The Past eller den vidunderliga cel-shadingen från Wind Waker. Grafiken var så jäkla jobbig att titta på. Och det fanns inget liv alls i spelvärlden. Alla karaktärerna man mötte såg mer döda än levande ut. Det enda jag gillade var hur alla personerna man mötte i städerna stod och dansade på stället av någon anledning.

LÄS MER: Därför är Ocarina of Time tidernas mest överskattade spel

Det här är ett spel som jag mycket väl skulle uppskatta mer idag än vad jag gjorde då 2003, men där och då var det en jättebesvikelse.

11. Conflict: Denied Ops (Xbox 360)

Här kommer det första spelet på listan som jag faktiskt inte har spelat själv, och det finns en tydlig förklaring till det. Under Playstation 2-eran spelade jag och mina vänner TV-spel hos min kompis Tobias varje fredag. Vi gav oss på alla fyrspelarspel som fanns att få tag på, från Champions of Norrath till PS2 till Mario Kart: Double Dash, The Legend of Zelda: Four Swords Adventures och Final Fantasy: Chrystal Chronicles till Gamecube. (Vi skulle också spelat det hett efterlängtade X-Men Legends en månad, men Mårten som köpte spelet kunde inte hålla sig utan spelade igenom hela spelet innan fredagen. Så det blev aldrig något X-Men Legend för oss andra. Också det en stor besvikelse, fast jag tycker inte riktigt det passar för den här listan.) Fast bäst tyckte vi om de fyra Conflict-spelen till Gamecube och Xbox.

Conflict-spelen var något så udda, och så underbart, som ett militär squad-spel för fyra spelare på delad skärm. En spelare var krypskytten, en spelare var anti-tank experten, och så vidare. Spelen var aldrig jättebra designade, men det var så underbart roligt att ge sig ut på militära uppdrag tillsammans med tre vänner att det överskuggade allt annat. Conflict Vietnam var svagare än de andra spelen, inte minst då det var rätt svårt att se vad som hände i djungeln, men Conflict: Desert Strike, Conflict: Desert Strike II och Conflict: Global Storm hade vi väldigt kul med. Visst, grafiken var förstås ganska enkel när fyra synfält skulle målas upp samtidigt, men det gjorde ingenting. Och det skulle förstås ändras till nästa spel i serien till den mycket mer kraftfulla Xbox 360. Trodde vi alltså.

När Conflict: Denied Ops till slut släpptes till Xbox 360 hade det bara stöd för två spelare. Japp, den mycket mer kraftfulla Xbox 360 orkade alltså inte med vad den gamla Gamecuben hade klarat utan problem!

Man undrar hur snacket i styrelserummet gick när man beslutade att drar ner antalet spelare från fyra till två. Jag menar, hela poängen med Conflict-spelen är att man spelar fyra spelare tillsammans! Det finns ingen annan anledning att spela dem. Det är som att släppa att nytt NHL där ingen spelare har någon klubba eller ett Super Mario Odyssey 2 där man inte kan hoppa.

Självklart floppade Conflict: Denied Ops och spelserien dog i och med det. Starkt jobbat, grabbar!

Gå ingenstans, för nästa vecka kommer den spännande avslutningen av listan!

mm
Martin Eriksson

Martin kämpar hårt med att stiga på onlinerankingen i Splatoon och Street Fighter, men hittills har hans försök varit sorglustiga som bäst. Som fantasyförfattare bloggar han gärna om spelens berättelser. Försöker vara professionell när han skriver om spel, men nämner någon Persona, Mass Effect eller Portal får han något religiöst i blicken.

All author posts

Privacy Preference Center