Någon en bit bort ropar på mig. Jag springer dit. Personen verkar angelägen att prata med mig så jag inleder ett samtal för att höra vad hen har på hjärtat. Självklart har den här personen, i likhet med många andra jag tidigare har stött på, svårt att komma till kritan. Det är en massa inledande kallprat innan hen går på pudelns kärna. Medan jag inväntar det väsentliga bestämmer jag mig för att ta tillfället i akt och insupa miljöerna. Jag vänder mig om och blickar ut över-

Men vad nu!? Plötsligt hör jag inte längre personen jag nyss pratade med. Hastigt vänder jag mig tillbaka och för att se vart hen har tagit vägen. Karaktären visar sig stå kvar på exakt samma ställe till synes oberörd och dennes monolog tonar snabbt in igen. Jag slår mig för pannan och placerar mig så att min karaktärs vänstersida är vänd mot personen för att tålmodigt vänta ut detta ensidiga samtal. ”Just det”, tänker jag. ”Det var ju den grejen också.”

Vid det här laget har jag säkerligen tappat mer än hälften av er, så låt mig förklara. Jag har sen födseln en hörselnedsättning på mitt högra öra. Jag kan fortfarande höra vissa frekvenser med det örat men i praktiken är det i princip bara mitt vänsteröra som är användbart.

LÄS MER: Hur jag vill läsa i spel

I mitt dagliga liv innebär det inga större anpassningar mer än att jag på promenader gärna går på höger sida om mina vänner; att jag sätter mig vid bordsändar i större sammanhang för att på så vis ha samtliga i sällskapet på rätt sida; eller att jag i bullriga miljöer får be personer jag pratar med att upprepa sig två-tre gånger. Visst, det kan många gånger vara krångligt, men ofta är det någorlunda lättlöst.

I spel däremot är mitt handikapp något mer märkbart – framför allt om jag använder hörlurar. Då kan situationer i likhet med mitt inledande exempel uppstå. Om jag tillåts dra en parallell till musiklyssning har min hörselnedsättning i dessa sammanhang varit upphov till stor förvirring. Det rör sig egentligen om det enkla faktum att musikproducenter har en viss förkärlek för att panorera gitarrer till att höras i enbart höger kanal. Det är bara att sätta igång valfri låt av Beatles, Red Hot Chili Peppers eller Queen och lyssna själv. Många gånger har detta resulterat i att jag börjat fundera på vart gitarren tagit vägen för att efter någon halvminut vända på lurarna och utbrista ”Ah, där har vi den!”.

Här kommer vi alltså till kärnan av mitt dilemma. Hörsel funkar liksom inte på så vis att bara för att ena örat är vänt bort från en särskild ljudkälla så tas inget ljud upp av det örat. Det går till exempel alldeles utmärkt för mig att lyssna till en person som pratar på min högra sida, förutsatt att det på min vänstra sida inte råkar ligga en byggarbetsplats, fullproppad skolmatsal samt en replokal för ett lokalt thrash metal-band. Detta verkar dock inte spelutvecklare – eller för den delen inte heller musikproducenter – ha förstått. De tycks istället tro att öronen bara tar upp ljud från sin respektive riktning.

MER OM LJUD I SPEL: När minnen räknas i ljud – Ocarina of Time

Ironiskt nog blir de anpassningar jag tvingas göra i spel ändå ungefär desamma som i verkliga livet, d.v.s. att jag får placera mig själv (eller karaktären jag styr) på så vis att dennes ”bra” öra är vänt mot den aktuella ljudkällan. Det blir dock en smula mer enformigt än i vanliga fall. Eftersom icke spelbara karaktärer alltsomoftast står stadigt fastlimmade på ett enda ställe har en som spelare inte mycket annat val än att hålla sig i närheten när det vankas långa dialoger. Om det dessutom är som i mitt fall får även jag helt enkelt stå fastlimmad och lyssna klart medan jag stirrar på vad som än råkar finnas i mitt synfält just då. Inte jättestimulerande, men jag skattar mig ändå lycklig.

Spel är fantastiskt på så sätt att mången nörd – mig själv inräknad – finner eskapism och en form av trygghet i dem. I spelens värld kan vi nämligen lämna många av våra begränsningar och handikapp och tillåta oss att bli någon annan för en stund. En önskan som dock bromsas något av spelens lite skeva ljudbild, åtminstone för mig personligen. Självklart är min egen åkomma väldigt, väldigt liten i jämförelse med de som till exempel är helt döva. Dessa lär ju möta avsevärt färre anpassningar i spelmediet gentemot sina behov än vad jag gör. Men det jag försöker säga är att jag i oturen ändå har haft väldigt tur eftersom mitt problem är ganska lättlöst.

SPEL DÄR DU INTE FÅR MISSA MUSIKEN: Klart du hinner spela Florence

Min livslånga erfarenhet av ensidigt stereoljud har så småningom lett till att jag i så många av mina mediamaskiner som möjligt har aktiverat monoljudfunktionen. Resultatet blir att allt ljud låter exakt likadant i båda öronen och eventuella panoreringar är som bortblåsta. Huruvida detta frångår spelskaparnas ursprungliga vision struntar jag fullständigt i – jag vill bara kunna höra musik och dialog på ett vettigt sätt. Det bör dock tilläggas att det är först för bara några år sedan som jag överhuvudtaget fick nys om denna funktion. Över hälften av mitt medvetna liv har jag alltså fått slava under spelens skeva ljudbilder. Nu är det slut med det!

Jag känner mig hursomhelst oerhört tacksam för den lott jag har tilldelats. Ett defekt öra till och jag hade kanske gått miste om en väldigt stor del av det som gör spel så fantastiskt som det är. De flesta spel går att spela alldeles utmärkt utan ljud, men i många fall försvinner en stor del av deras styrka om den audiella dimensionen helt plockas bort. Om inte spelutvecklare ens kan förstå ett så litet problem som mitt, hur ska de då kunna förstå och anpassa sina upplevelser efter alla andra med någon form av fysiskt hinder?

Min förhoppning är att tekniken i framtiden ska ha nått så långt att alla, oavsett funktionsvariation, ska kunna få liknande upplevelser av samma spel. Sannolikt kommer vi nog aldrig dit, men vore det inte härligt? Tänk om vi alla så småningom kunde sitta och gnälla på internet om såna småsaker som att ljudet bara hörs från ena luren.