Etikettarkiv: Celeste

Måste ett spel vara utmanande?

Jag fick Mario + Rabbids: Kingdom Battle av min syster i födelsedagspresent, och trots att det var nästan ett år efter att spelet släpptes fick jag ändå spelets förhandsbokningsbonus: ett par kraftfulla pixel-vapen till alla hjältarna. Yes, vad kul, bättre vapen än vad de vanliga dödliga får, jättebra! Men när jag började spela märkte jag snart att det var något som var fel på spelet. Spelet var inte alls så roligt som det borde vara. Vad var det som inte stämde? 

Fortsätt läsa Måste ett spel vara utmanande?

Martins spelvecka – Martin blir sur på TV-spel

Slutet i Celeste blev en stor besvikelse

Jag har aldrig kämpat i ett spel som jag kämpat i Celeste. Varje skärm är en mördande utmaning. Jag gråtit blod, svett och tårar. Jag har dött och dött och dött, men ständigt kämpat mig vidare uppåt. Jag har naglat mig fast i bergets klippor, jag har samlat min vilja, jag har kämpat mig vidare, bit för bit för bit. Jag har inte gett upp. Jag har inte ens funderat på att ge upp. Jag och Madeline ska bara upp till toppen av berget till varje pris. Det här är ett spel som jag ska klara! Jag ska göra det till slut!

Och jag gjorde det till slut. Jag nådde verkligen toppen och eftertexterna rullade. Men all den stoltheten som jag kände i den stunden, och det var massor av stolthet måste jag säga, överskuggades av det som hände efteråt. Med råge.

Efter eftertexternas slut blev det nämligen dags för ännu en bana. Inget konstigt med det. Jag var rätt beredd på det. Man förväntar sig trots allt åtta banor av ett plattformspel, så att sluta på bana sju var lite udda. Problemet var bara att en liten bit in på bana 8 finns en dörr. Som är stängd. Och som inte går att få upp.

Men jag ger inte upp. Har jag inte gett upp tidigare ska jag inte upp nu heller. Så istället för att luta mig tillbaka och njuta av att äntligen ha klarat spelet, så spenderar jag en halvtimme med att försöka öppna en dörr som inte vill öppna sig. Jag får veta att jag måste återvända i mina fotspår för att kunna öppna dörren, så jag finkammar inledningen av banan och prövar verkligen precis allt för att aktivera de fyra hjärtan som finns på dörren och öppna den, men inget fungerar.

Först efter en halvtimme inser jag den kalla sanningen. Att återvända i mina fotspår innebär att återvända till banorna tidigare i spelet. Och hitta fyra hjärtan som ligger gömda någonstans på de banor jag redan kämpat mig igenom.

Vad i helvete spelet, vad är det här? Om Celeste var ett lätt spel vore det en annan sak. Då hade att återvända till tidigare banor och hitta gömda hjärtan varit helt okej. Men Celeste är ett toksvårt spel. I Captain Toad: Treasure Tracker måste man återvända till gamla banor för att samla diamanter för att låsa upp bonusbanorna. Det är också helt okej, för i det spelet vet jag var de flesta diamanterna, även om jag inte vet hur jag ska ta mig till dem. Men jag har ingen aning om vart dessa hjärtan finns gömda i Celeste. Det tog mig 15 timmar att kämpa mig igenom spelet. Under dessa 15 timmar såg jag inte röken av något hjärta. På vissa skärmar satt jag fast i uppåt 20-25 minuter innan jag tog mig vidare. Det skulle kunna ta mig 50 timmar eller 100 timmar att hitta alla hjärtan, med tanke på vilken utmaning varje skärm i spelet är. Kanske hittar jag dem aldrig.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Var det inte nog att jag klarade spelet? Varför är det här det första som händer när jag äntligen nådde mitt mål? Jag köper idén att ”spelet är svårt för att leva med mental ohälsa är svårt”, men vad betyder det här? Vad är budskapet i det här? Tycker du inte att jag var duktig nog? Är min bedrift inget värt? Spelet förklarade tydligt redan på första banan att samla jordgubbar var helt frivilligt och inget man behövde göra, så varför slår spelet plötsligt till i slutet och kräver att jag skulle ha samlat fyra hjärtan som jag aldrig visste om existerade?

Om sista banan hade dykt upp först när man hittat nog många hjärtan hade jag kunnat köpa det, men inte att man låser upp banan, men sedan inte får spela den. Vilken värdelös form av speldesign. Jag blev inte förbannad. Men jag blev väldigt ledsen. Så här ledsen har jag aldrig blivit av ett spel förut.

Jag menar, jag skulle kunna slå på spelets inbyggda fusksystem Assist Mode och göra mig odödlig, och sedan kolla en guide på Youtube för att se på vilka ställen de fyra skatterna ligger gömda, så att jag äntligen får spela den sista banan. Men jag har liksom inte kämpat i 15 timmar utan att söka hjälp en enda gång, för att börja fuska så fort sluttexterna rullat förbi.

Med tanke på hur gripande berättelsen i spelet är, och hur otroligt utmanande spelet är, var jag beredd att spelets slut skulle kunna få mig att gråta. Men inte på det här sättet.

Mer partyskoj i ARMS

Förra veckan testade jag Party Crash i ARMS för första gången, men då hann jag bara med en kvart innan det var dags att avsluta. Så jag inledde den här veckan med ytterligare två timmar av partyskoj i ARMS innan det tidsbegränsade eventet var över.

Det är verkligen kul att spela ARMS online. Det gör inget när man förlorar, utan man har roligt i alla fall. Jag älskar fightingspel, men de flesta fightingspel kan få dig att må ganska dåligt om du är dålig på dem. Men när man spelar ARMS så gör det inget hur bra eller dålig man är. Det känns förstås alltid bäst att vinna, men man mår riktigt bra när man förlorar också, för det roliga är att bara få spela.

En stor del av anledningen till den starka sköna känslan är den intressanta onlinelobbyn, som är full av liv och energi. Onlinelobbyn andas att det här är på lek och det är inte allvar. Det var många år sedan jag lekte på en skolgård eller på gården mellan husen, men det är minnen från den tiden som kommer tillbaka när man spelar ARMS. Att Nintendo är bra på att skapa skojiga spel och bygga upp en skön stämning visste vi förstås redan, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hur ARMS är uppbyggt för att skapa en så trivsam och härlig stämning som möjligt.

Lämnar garaget i Rock Band 3

Jag lämnade hela 100%-på-sång-på-Expert-grejen den här veckan. Jag började bli trött på att bara få 98% och 99% hela tiden. Istället fokuserade jag på att få nya fans till mitt band, så jag inte skulle behöva tillhöra ett garageband längre.

Som jag tidigare skrivit om är upplevelsen i Rock Band 3 mycket bättre än den var i tvåan. Det är väldigt coolt och väldigt rätt att man i början av spelet är ett lokalt garageband och att man sedan ska kämpa sig upp genom musikvärlden genom att slutföra uppdrag i spelet. Ett enkelt och självklart upplägg som verkligen levererar. Och det får mig också att vilja spela med alla olika instrument, för att locka maximalt med fans till mitt band.

Den här veckan gav vi oss ut på vår första turné. Då vi bara hade råd med tunnelbana kom vi inte så långt, men samtliga tre spelningar blev succéer, speciellt den sista när vi bara körde 90-talslåtar. Oasis är något av min specialitet i spelet trots allt. Så nu har vi fått råd en skåpbil och har lämnat garagelivet bakom oss! Nu kan vi alltså ge oss ut på vår första riktiga turné. Varning på vägarna – här kommer Subway Doves!

När det ska mumlas eller skrikas i slutet av låtarna i Rock Band 3

Jag vet inte hur många låtar som jag tagit 100% på all riktig sång, bara för att i slutet av låten så ska sångaren skrika en massa ”oh yeah” eller ”mmm mmm mmm” eller något liknande och det är ju alldeles omöjligt att gissa hur det ska låta eller minnas hur det var från förra spelningen. Och istället slutar man på 99%. Tidigare har jag alltid gillat när sångaren avslutar en låt med att skrika vilt, men nu önskar jag verkligen att hen lät bli!

Den achievement som gör mig sur i Rock Band 3

Jakten på alla achievements i Rock Band 3 tog snabbt slut. Och då var det inte insikten att jag aldrig kommer att klara alla låtar i spelet på Expert som slog mig. Nej, en achievements i spelet kräver att man loggar in i spelets hemsida. Det låter ju jätteenkelt, förutom att de gjorde om hemsidan 2014, så att man inte kan logga in där längre. Tack så mycket!

Att achievements inte längre går att ta för att onlineservrar stängs är något vi får leva med. Onlineservrar kan inte vara öppna hur länge som helst när folk slutar spela spelet och går vidare till annat. Men varför skapar man en sådan här dum achievement? Och kan de inte bara ändra på achievementen så att den går att ta på något annat sätt, som Blizzard gjorde i Overwatch? Eller göra så att alla spelare automatiskt får den? Det är ingen stor förlust för mig, då jag ändå inte förväntade mig att ta alla achievements i det här spelet, men ändå ett sorgligt exempel på #spelnonsens.

En lysande och ointressant story i The Last of Us

Rent berättarmässigt kan The Last of Us vara det mest välskrivna och välberättade story som jag upplevt i ett spel. Det finns bara ett problem. Det fångar mig inte känslomässigt. Jag brydde mig mer om Toad och Toadette i Captain Toad: Treasure Tracker än jag bryr mig om Joel och Ellie och alla de andra i det här spelet.

Jag kan inte komma ifrån att storyn, hur otroligt välberättad den än är, är fullständigt ointressant för mig. Jag känner ingen sympati för Joel och inte mycket till sympati för Ellie heller. Och än mindre känner jag någon sympati för någon annan i världen. Så deras plan att rädda världen känns rätt poänglös när det inte finns någon i världen som jag bryr sig om ska räddas.

Jag förstår att alla i spelet lever i en fruktansvärd situation, så det är alldeles logiskt att alla beter sig som svin och mest tänker på sig själva. För att kunna överleva. Men det gör också att det känns som det är strunt det samma hur det går för dem.

På dåligt humör i Super Smash Bros Ultimate

Direkt efter att jag klarade Celeste återvände jag till Super Smash Bros Ultimate igen. Det var dock märkligt att spela det spelet när jag var på så dåligt humör. Alla glada karaktärer som hoppar omkring på skärmen och alla starka färger som exploderar, och där sitter jag och är sur och deppad efter det som hände i Celeste.

Men dåliga humör går ju alltid över, och Super Smash Bros Ultimate fångade mig snart igen. Inte minst sedan jag låste upp en viss World Warrior i kampanjen-

Ryu är min nya favorit i Super Smash Bros Ultimate

Jag brukar inte spela med Ryu i Street Fighter. Jag tycker inte han är särskilt kul, vare sig spelmässigt eller designmässigt, men i Super Smash Bros Ultimate fann vi direkt varandra.

Ryu har en fantastisk snurrspark som röjer rakt genom dataspelarna och han har en mäktig uppercut som drar rakt genom fiender som befinner sig på våningen ovanför eller som befinner sig i luften.

Super Smash Bros Ultimate är verkligen minst tre spel i samma spel. Ett spel där man slåss mot de vanliga datamotståndarna. Ett spel där man slåss mot de svåra datamotståndarna. Och ett spel där man spelar mot verkliga människor online eller lokalt. En karaktär som fungerar i ett av dessa spel fungerar inte nödvändigtvis i de andra.

Vissa karaktärer är mycket bättre att bekämpa enkla datamotståndare med än andra. Kirby, Bayonetta, Link, Samus och Ryu är mina favoriter än så länge när det gäller att besegra hjärndöda datamotståndare. Och förutom att låsa upp Ryu den här veckan så lyckades jag även låsa upp Samus i kampanjen. Har bara hunnit spela ett par matcher med henne i kampanjen, men hon är riktigt rolig att spela med. Det är vissa, lite slöare fiender som hon passar riktigt bra att regna missiler mot.

De små detaljerna som har betydelse i Super Smash Bros Ultimate. Som att när man spelar arkadläget med Ryu så fungerar det inte riktigt som det gör med de andra karaktärerna…

Det svåra valet i Super Smash Bros Ultimate

När man spelat igenom hela Mass Effect-trilogin, så tror man att man är van med att göra svåra val, men vad tusen ska man göra när Cammy och Amy Rose kommer upp på samma gång på Spirit Board?!

Till slut så valde jag ändå att försöka fånga Cammy, men jag blev så nervös att jag helt klantade till det och så var hon borta. Sedan dök som tur var Amy upp för en andra gång, men det gick åt skogen igen, för jag fick möta en Inkling med en jätteklubba som fullständigt dödade mig tre gånger i rad. Snacka om att bli deppad!

Men strax därefter lyckades jag låsa upp Toadette i kampanjen, så då blev jag lycklig igen!

Toadette driver en cool utforskarliga som skickar ut dina spirits i djungelns hemliga tempel för att leta skatter. Hur coolt som helst.

Sedan fick jag, tro det eller ej, en tredje chans på Amy Rose på Spirit Board och nu tog jag den! Den här gången gjorde jag det som jag alltid gör när inget annat fungerar: valde Kirby och spammade falla-som-en-sten-i-huvudet-på-motståndaren attacken tills den är knockad.

Sedan inleddes det en tidsbegränsade specialfirandet för kvinnliga hjältar i spelet och jag lyckades vinna den för händelsen exklusiva och härligt kontroversiella Peachette!

Plötsligt händer allt på samma gång!

Spelar in spel i Warhammer: Vermintide 2, Mass Effect 2 och Mass Effect 3

Efter arton timmar i Warhammer: Vermintide 2 börjar jag känna mig redo att skriva en recension av spelet. Jag har en slags regel att jag ska spela tjugo timmar av ett onlinespel innan jag skriver en recension. Det kan bli lite mer, det kan bli lite mindre, men efter tjugo timmar brukar man ha en rätt bra uppfattning vad det har att bjuda på. En bra sak med onlinespel är att när man ska spela in gameplay till en Youtube-recension är det bara att dra igång en match och spela in. Svårare är det inte.

När man spelar in till ett single-player spel kan det vara betydligt knepigare, vilket det visar sig när jag även spelade in till mina redan skrivna recensioner av Mass Effect 2 och 3 i veckan. När jag spelar in till ett single-player spel så brukar jag bara spela in den första timmen för att inte bjuda på en massa spoilers i mina recensioner. Ett problem är dock att första timmen av ett spel brukar vara fylld av tutorials som inte gör sig så bra i en videorecension.

Dessutom måste jag spela utan undertexter, då dessa också stör upplevelsen när man ser en recension på Youtube. Så jag får sitta och ha svårt att hänga med när alla personerna pratar med varandra. Det är egentligen inget problem när jag redan spelat spelat och har en bra hum och vilka mina order är, men det är ändå aningen förvirrande.

Det viktigaste är förstås att jag inte gör något helt korkat, som att springa vilse eller försöka ta mig till en plattform som det inte går att ta sig till. Man kan förstås redigera bort alla dumheter, men jag försöker att få till så långa sammanhängande sekvenser som möjligt, så att det inte ska bli så lätt för min kompis som klipper videorna att redigera dem som möjligt.

Spelar Minecraft för första gången!

I och med att Minecraft fyllde tio år för inte länge sedan så kom också spelet äntligen på rea till Playstation 4. Jag har aldrig varit intresserad av den här typen av spel utan tydligt mål där man ”får göra vad man vill” förut. Att bygga och gräva och crafta saker har inte heller varit min melodi. Men om du har följt den här bloggserien så har du märkt att Terraria till stor del har omvänt mig och den här veckan var det till slut dags att testa spelet som startade allt: Minecraft.

LÄS ÄVEN: Minecraft bygger en ny generation av spelare

Det första jag kunde konstatera var att spelet var väldigt, väldigt likt Terraria (eller snarare att Terraria är väldigt likt Minecraft förstås). Den tredimensionella världen förvirrade mig i början. När jag skulle placera ut block så satte jag dem på fel ställe och det var lite rörigt att navigera i världen, men efter en timme så började jag att vänja mig.

Tiden bara flög i väg och på två timmar hann jag bara bygga ett litet stenhus. Men jag mötte en ko, ett får, två hönor och en elak spindel. Och det fullständigt regnade in trophies. I The Last of Us tog det tolv timmar innan jag fick min första Trophy men på de två första timmarna i Minecraft fick jag ihop sju trophies och jag tror mina vänner (som spelat ett antal tusen timmar Minecraft innan) drog ihop minst dubbelt så många. Vissa perioder var det bokstavligt talat svårt för mig att spela för alla trophies hamnade på min fyrkant av skärmen, så jag hann inte sa vad jag skulle göra innan nästa trophy dök upp och störde sikten. Inte så härligt när man möter ett monster…

Veckans köp

Det är kul med oväntade bonusar! Jag skulle beställa två nya Funko Pops som precis hade släppts, men när jag kom till onlinebutiken hade de ett köp-två-få-en-tredje-på-köpet, så jag fick en tredje Funko Pop helt gratis!

I flera månader har jag väntat på att få lägga händerna på en Brigitte. Hon är en av mina stora favoriter i Overwatch, så väl designmässigt som spelmässigt. Ett självklart tillägg till min samling över de coolaste spelhjältarna någonsin. Dessutom är hon den första ”svenska” Funko Pop jag skaffat. Hur många svenska Funko Pops finns det egentligen?

Här är min samling över de allra coolaste spelhjältarna. Den börjar bli allt mer komplett. Men Emily från Dishonored 2 saknas till exempel fortfarande.

Apropå coola spelhjältar – en Jessie måste jag förstås också ha. Det märks att Funko bara blir bättre och bättre på att skapa sina Pops för den här ser helt makalös ut. Jessie är en av mina favorithjältar överhuvudtaget. Hon är spelbar i framför allt det ljuvliga Toy Story 3: The Video Game och de skojiga Disney Infinity-spelen.

Sally är det nog få som förknippar med tv-spel. Men hon hade en framträdande roll i The Nightmare Before Christmas: Oogie’s Revenge från 2005. Tyvärr fick det spelets risiga betyg att jag har inte vågat spela det, i fall det skulle förstöra min upplevelse av den fantastiska filmen.

Nästa avsnitt

Som jag skrev redan förra veckan är det här det sista avsnittet av Martins Spelvecka för den här gången.  Nästa avsnitt av Martins Spelvecka kommer förmodligen någon gång i september. Nästa vecka kommer allting på sajten att handla om E3. Den här veckan hoppas jag dock att jag ska återvända till Overwatch. Jag började ju spela det för nästan exakt ett år sedan, när spelet fyllde två år. Så nu när spelet firar att det fyller tre år så är det väl bra läge att åter ge sig in i striderna? (Jag slutade att spela det i höstas när Mercy nerfades ännu en gång. Apropå ”Martin blir sur på TV-spel.”)

Redan om två veckor kommer jag att avtäcka mitt nya bloggprojekt som kommer att rulla på istället för Martins Spelvecka under sommaren. Vi ses då!

Martins spelvecka – Det hårda datatestet

Äntligen en ny dator!

Om du har följt den här bloggserien de senaste månaderna känner du säkert till den rätt snåriga följetongen som har varit mitt försök att köpa en ny gaming- laptop. På grund av jobbrelaterade anledningar behöver jag två datorer, och när en av dem (som var en ultrabook och inte en gaming-laptop) slutade att fungera, så det var dags att köpa en ny dator. Men att det skulle vara så svårt att hitta en gaming-laptop som jag gillade!

Det främsta problemet är att alla nuvarande modeller av gaming-laptops verkar satsa på att vara lövtunna men ha fläktar som låter som trasiga gamla dammsugare. Min gaming-laptop nummer 1 är tjock av bara helvete men har i princip helt tysta fläktar vilket jag verkligen uppskattar. När det var dags att köpa gaming-laptop nummer 2 nu i våras så var således min första tanke att helt enkelt köpa samma modell som den gamla. Tyvärr såldes inte den modellen längre, och jag lyckades inte hitta den begagnat heller.

Jag gjorde det näst bästa. Jag köpte tillverkarnas nuvarande modell som hade i princip samma specs som min gaming-laptop nummer 1. Med tanke på att denna modell var ett år nyare så trodde jag att den skulle var precis som den jag redan hade, fast en liten aning bättre. Det var den inte. Visserligen var den bara hälften så tjock som min gamla fast det var samma specs, men den var inte tyst utan den lät, just det, som en trasig gammal dammsugare så fort jag drog igång Forza Horizon 4. Detta kunde jag dock leva med. Vad som var omöjligt att acceptera var dock att alla spelen antingen gick i slow-motion eller saknade ljud. Det var bara att skicka tillbaka datorn.

Men nu fick jag äntligen erbjudandet att köpa en två år gammal dator som är tjock av bara tusan, men som har tysta fläktar. Trots att det är ett lite kraftfullare grafikkort i min gaming-laptop nummer 2 än i min gamla gaming-laptop nummer 1 har jag bara hört fläktarna ibland, och då har de ett sådant mjukt och härligt ljud att det rent av är skönt och rogivande att höra dem. Jag kan förstå varför människor som bär sina datorer omkring en massa vill att de ska vara så lätta och tunna som möjligt, det är självklart, men vem traskar omkring med en gaming-laptop i ryggsäcken på stan varje dag? Min nya dator ska mestadels stå på samma ställe, så hellre tyst än smal tycker jag.

Datorn konkurrerar ut Rock Band 3 och The Last of Us

gaming-laptopJag inledde veckan med lite Rock Band 3 och The Last of Us, men sedan dök datorn upp och tog över all uppmärksamheten. Med tanke på hur lite jag spelade av de båda spelen finns det inte så mycket att säga om dem den här veckan.

I Rock Band 3 fortsatte jag min kamp att sjunga till mig 100% på Expert på Bad Religions Sorrow. Jag gick tillbaka ner till Hard och där satte jag 100% varenda gång, men när jag återvände upp på Expert så blev det bara 98% eller 99% istället. Och det är samma två ställen som jag sluddrar på fortfarande.

gaming-laptopEtt problem med att sjunga i Rock Band är att på alla svåra ställen är det en fördel att sjunga mera än vad grafiken visar. Det vill säga att istället för att ha en liten paus mellan vissa ord, som man vanligtvis sjunger, så låter man alla orden gå in i varandra så man drar iväg en ton precis hela tiden. Detta låter väldigt konstigt när man lyssnar igenom inspelningen i efterhand. Så ska man spela in när man sjunger kan det vara bättre att sjunga in på Hard…

gaming-laptopThe Last of Us fortsätter att underhålla och fascinera. Som jag skrev redan förra veckan måste vara det spel som jag spelat, som det inte stått Nintendo på, som är mest välgjort. Varje liten detalj är så fin och så trovärdig. Berättelsen är långt ifrån originell, men det gör ingenting när allt som händer så härligt gestaltat.

Jag har dock svårt att se hur det skulle kunna vara tidernas bästa spel, eller inte ens ta sig in på min topp 10. För min del saknas det någon slags X-factor i spelet, något som gör det till en personlig favorit. Även om jag är sugen på spelet när jag inte spelar det, så saknar jag riktigt minnesvärda ögonblick att se tillbaka på. Men till exempel till ett riktigt bra slut på spelet skulle säkert kunna göra med spelet dit upp i toppen, så bra är det.

Testar min nya gaming-laptop

Men så kom alltså datorn till mitt hem! Och det första man gör när man köpt en ny dator, och framför allt en begagnad, är att testa den förstås. Först är det en massa nyttaprogram som ska installeras och lösenord och produktkoder som ska knappas in och drivrutiner som ska uppdateras. Men framför allt ska spelen laddas ner och testas förstås!

Vanligtvis spelar jag spel för att det är kul. Eller för att det är en spännande story. Recenserar man ett spel måste man ibland spela fast man egentligen inte vill spela just det spelet. Och när man recenserar på Youtube måste man gå tillbaka spela in passande gameplay till recensionen. Och då vill man gärna få till så coola saker som möjligt.

Ändå kändes det ovant att spela bara för att kolla att datorn fungerar. De här dagarna var jag egentligen mest sugen på att fortsätta med Rock Band 3 och The Last of Us, så det kändes lite konstigt att dra igång Warhammer: Vermintide 2, Disney Infinity 3.0, och Forza Horizon 3 istället, men man måste göra det som måste göras. Det tuffa testet av min nya dator hade inletts!

Dagen när allting gick fel i Warhammer: Vermintide 2

Jag vet inte om det var för att jag mest tänkte på hur datorn betedde sig och hela tiden hade i tankeen att kolla så att allt fungerade som det skulle medan jag spelade, men den första dagen med datorn gick inte mycket rätt i mitt spelande. Jag hade en sådan där dag i Warhammer: Vermintide 2 där jag egentligen inte spelade dåligt alls, men då absolut ingenting fungerade.

Höjdpunkten, eller lågvattenmärket kanske snarare, hände i en match där allting naturligtvis hade gått jättebra upp till den punkten, och jag kände mig trygg med min insats. Plötsligt sätter dvärgen i mitt lag iväg åt helt fel håll. Då det absolut inte är någon bra idé att en spelare drar iväg på egen hand i Vermintide 2 – man ska åtminstone vara två tillsammans – hängde jag på dvärgen för att se vart tusan hen var på väg.

Dvärgen sprang som en galning åt en helt tokig riktning, och då det inte fanns någon röstchatt där jag kunde fråga dvärgen vad tusan det var som hänt, så var det bara att hänga på och se vart det här skulle leda. Plötsligt försvinner dvärgen i tomma luften. Nej, det var ingen disconnect, för spelaren var fortfarande kvar i listan och en bot hade ändå tagit över hens plats om hen kopplat ur. Nej, dvärgen var plötsligt bara helt borta och i nästa ögonblick inser jag att jag är helt ensam, långt borta från de andra tre i matchen.

LÄS ÄVEN: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Och i nästa ögonblick dyker förstås en miniboss upp. Som visar sig vara omöjlig att döda. Alltså bokstavligt talat. I vanliga fall skulle jag ha sänkt den med tre-fyra pilar, men den här gången räcker inte ens fyrtio pilar på den. Den tar hela min livmätare, jag helar i panik, och den tar min andra livmätare också och jag är död. Då det inte finns någon medspelare i närheten som kan återuppväcka mig finns det inget annat att göra än att vänta på att spawna igen och bli räddad.

De andra tre spelarna får det plötsligt tuffare när deras fjärde lagkamrat av okänd anledning sprungit rakt ut i ödemarken och dött för sig själv. En av dem blir dödad, men de andra två visar tåga och lyckas ta sig till platsen där jag ligger fångad.

Nu blir det dock märkligt på allvar. De räddar den tredje spelaren, men de räddar aldrig mig. Om det är för att de är förbannade på mig, eller om det är en bugg som hindrar dem vet jag inte, men jag gissar att det är det sistnämnda, för en av mina lagkamrater springer runt, runt där jag ligger, och försöker inte hen, något opassande, visa upp sina nya dansmoves, så måste hen verkligen vara ute efter att försöka rädda mig. Men jag blir aldrig räddad, och de andra tre dör, och sedan är allt över.

Vissa dagar är det bara att ge upp och göra något annat.

Avslappning och stress i Forza Horizon 3

För att testa min dator, speciellt då det hade ett lite kraftfullare grafikkort än den förra, ville jag förstås dra igång det mest grafikkrävande spelet jag hade, men jag måste komma till insikt att jag inte hade något spel som, vad jag visste i alla fall, krävde speciellt mycket av min dator. Men Forza Horizon 3 på högsta inställningarna borde väl få datorn att kämpa lite i alla fall? Så jag drog igång det.

Forza Horizon 3 är ibland världens mest avslappnande spel och ibland är det världens mest stressande spel. Vissa sessioner drar man bara runt mållöst i spelvärlden och njuter som man gör när man är på semester. Andra sessioner blir man alldeles överväldigad av allt som finns att göra i spelvärlden, och man vill göra precis allting samtidigt på en gång, och man blir alldeles stressad av att inte kunna hinna med allt.

Forza Horizon 3 är inget spel för bara en timmes spelande. När man väl kommit in i spelet befinner sig man verkligen i spelvärlden. Det finns så mycket bilar att pyssla med, fans att locka till sin sida och nya platser att upptäcka, att det är ett spel som man vill spendera många timmar i.

Jag bryr mig egentligen inte om att spelet är så likt Forza Horizon 4. Upplägget att spela Forza Horizon 4 en gång till, fast i ett nytt land med alla hemligheter okända och upptäckter oupptäckta är himmelriket för mig.

Floder av fanfavoriter i Disney Infinity 3.0

Efter bara tre timmar med Disney Infinity 3.0 är det svårt att säga något bestämt, för – likt Forza Horizon 3 – har spelet har galet mycket innehåll som man fullständigt dränks av, men rent spelmässigt är det inte direkt det roligaste spelet jag spelat i år. Än så länge har alla uppdragen varit tv-spelsuppdrag enligt mall 1.0. Inte dåligt, men väldigt vanligt. Men nästan hela poängen med spelet är alla de spelbara karaktärerna från Disney, Marvel och Star Wars som man kan byta mellan precis när som helst. Spelet måste slå något slags rekord i antalet spelbara karaktärer, i alla fall om man räknar karaktärer som de flesta spelare känner igen.

Tyvärr är figurerna väldigt små i Toy Box kampanjen, vilket gör att man inte se så stor skillnad på Vanellope och Darth Vader egentligen. Som tur var är de mycket större i Toy Box läget, så här kan man verkligen känna att man spelar som den figur som man har valt.

Spelet påminner onekligen om Avalanche Softworks tidigare spel Toy Story 3: The Video Game, det är till stor del som en otroligt större version av det ljuvliga spelet. Men jag måste säga att jag föredrar Toy Story 3 än så länge, just för att det spelet är mer enhetligt, och mer överskådligt. Men så tog det spelet slut redan efter sju-åtta timmar, medan Disney Infinity 3.0 förmodligen kommer att hålla mycket, mycket längre. Så vi får se vilket spel som vinner till sist…

Slutligen sista banan i Celeste?

Till sist tog jag mig förbi den supersvåra passagen som jag hade fastnat på förra gången, precis som man alltid tar sig förbi de supersvåra passagerna i det här spelet, även om man måste dö åttio gånger för att ta sig dit. Och sedan kommer man till nästa supersvåra passage…

Ofta visar sig de supersvåra passagerna inte alls vara så svåra, utan det är helt enkelt jag som inte fattat vad jag ska göra.  Oftast är det jag som inte fattat hur någon ny funktion i spelet fungerar, till exempel hur förutsättningarna för dash-funktionen har förändras under de nya omständigheterna som den nya banan bjuder på. Efter sjuttio dödsfall tänker jag att jag ska kolla på Youtube vad lösningen är, men jag har hållit ut varje gång.

Och nu verkar det som om jag faktiskt kommit till den sista banan. Man vet ju aldrig med spel, det kan ju bli bonusbanor eller något annat, men spelet viftar onekligen med en stor skylt att ”Det här är sista banan!” Tretton timmar har det tagit mig jag att ta mig hit. På vissa banor måste jag ha dött flera gånger än jag dött i samtliga andra spel jag spelat under 2019 tillsammans. Jag gissar att det finns de som klarat spelet på betydligt kortare tid, men jag är glad och stolt över det som jag har utfört. Och än resan mot bergets topp långt ifrån över.

Svettas som en gris i ARMS

ARMS är kanske inte det bästa spelet att spela i sommarhetta, för efter bara en timme med spelet dryper jag av svett. Fightingspel brukar inte vara en genre där det är roligt att spela på låg svårighetsgrad, då utmaning är en avgörande aspekt av vad som får genren att fungera. Men ARMS är ett fightingspel som är roligt att spela även på låg svårighetsgrad, för det är roligt bara att hoppa omkring och dasha och slänga ut sina långa armar.

Den där jäkla Min Min i ARMS

På låg svårighetsgrad är ARMS förstås ganska enkelt. Som sig bör. Det finns dock ett undantag: Min Min. Denna hiskeliga fighter är toksvår att besegra även på låg svårighetsgrad. Medan jag kanske förlorar en match mot någon annan fighter, så tar jag den alltid i returen, så förlorade jag minst tio matcher i rad på Min Min den här veckan. Eländet hoppar omkring som en galning och dashar som en superhjälte, och är helt omöjlig att få tag på.

Och hon har tur också! I sex ronder (ja, jag räknade dem) så höll jag på att vinna, bara för att falla på målsnöret varje gång för att Min Min fick en hälsoboost rakt i ansiktet och kunde vända på steken. Fy!

Men på den elfte matchen, eller om det var den tolfte, så lyckades jag till slut besegra henne. Jag var så slut att jag inte ens fick ur mig något segervrål. Jag bara sjönk ihop i fåtöljen.

Första partyt i ARMS

Precis när det var dags att avsluta ARMS-spelande för den här veckan så drog Party Crash igång. Party Crash är spelets motsvarighet till Splatoon 2s Splatfest, det vill säga en tidsbegränsad onlinespecial som händer någon helg då och då, fast med ett helt annat upplägg och helt andra regler än i Splatoon 2 förstås.

Det här var första gången jag gav mig ut online i ARMS, men jag måste ju testa och se vad som skulle hända. Det som hände var att jag hamnade i en lobby med ett tiotal andra spelare och vi delades snabbt in i olika matcher med varandra. Först fick jag spela en vanlig en mot en match. Sedan blev det en två mot två match. Och till sist blev det en match tre spelare mot en boss.

Man får välja vilken kämpe som helst, men två kämpar är utvalda under varje Party Crash. Den här gången var det Ninjara och Mechanica. Spelar man med dessa får man fler belöningar under specialhelgen, och de flesta spelade som dessa båda förstås.

Sedan disconnectade spelet mig och det var lika bra för att det var dags att avsluta veckans ARMS-spelade. Men jag hade väldigt kul under den här intensiva kvarten, och är sugen på att spela mera Party Crash i ARMS. Jag gillade att det inte var så mycket fokus på vem som vann och förlorade, utan att det mer handlade om att ha roligt tillsammans. Och att spelet lyckades hitta ett gäng spelare som är lika risiga som jag på spelet, som jag fick spela mot, blev jag väldigt imponerad av.

Veritabelt kaos i WWE 2K19

gaming-laptopDet händer mycket i wrestlingvärlden just nu. Den här helgen har uppstickarförbundet AEW sin första föreställning Double or Nothing och förra helgen så kanske inte WWE skakade världen med sin föreställning Money in the Bank, men vi som har Bayley som vår stora favorit hade mycket att glädjas åt den helgen.

Allt detta wrestlingsnack ledde förstås till ett nytt sug efter att spela wrestlingspel, och på helgens Co-op Kaos Hos Albumpojken så gav vi oss åter in i WWE 2K19, och den här gången blev det verkligen kaos av stora mott.

Vi inledde med att spela ett par tag-team matcher om diverse bälten i spelet. ”Ibland gick det bra, ibland gick det inte alls,” som Martin Ljung sa. Att tagga in och ut visade sig vara lite för avancerat för oss, men få fort vi spelade matcher där alla fick vara i ringen samtidigt gick det bättre. Vi vann till och med en bordsmatch!

gaming-laptopDet verklig kaoset drog dock igång där vi gav oss på att spela en stegmatch med hela åtta damer i ringen samtidigt. Att ens hålla reda på vem man var och vem som var i närheten visade sig vara underbart förvirrat. Åtta wrestlare som samtidigt försöker klättra på en stege visade sig vara minst lika roligt att spela som det kan vara att titta på i verkligheten. WWE kanske helt har tappat greppet ”i verkligheten”, men som tv-spel så rockar det fortfarande.

Veckans hajp

Förra våren blev Street Fighter: The Miniature Game det första spelet som jag backade på Kickstarter. Planen var att spelet skulle släppas i mars i år, men det blev försenat, vilket inte är helt ovanligt i Kickstarter-sammanhang. Det som gjort att det dragit ut på tiden är att spelet innehåller över trettio maffiga figurer och över 1600 kort med olika teckningar som alla måste gå igenom hela Capcoms process för godkännande.

Men nu börjar korten bokstavligt talat att falla på plats, och spelet ska förhoppningsvis komma innan slutet av året. Under veckan släpptes videon ovan där Angry Joe berättar om hur de arbetat med att få fram de finaste möjliga figurerna i världen till spelet. Och blir du sugen att hoppa på och beställa ett exemplar, så har du fortfarande en liten tid chansen att backa spelet, då själva tillverkningsprocessen ännu inte dragit igång.

Nästa vecka

Jag tror inte vi behöver vinjetten ”Veckans köp” den här veckan, utan vi går direkt på ”Nästa vecka”. Nästa vecka blir faktiskt den sista veckan av ”Martins Spelvecka” innan sommaruppehållet. Nej, ingen panik, under sommaren kommer ”Martins Spelvecka” att ersättas av en annan bloggserie som säkerligen kommer att bli lika spännande!

Först kommer vi alla på Player1 att fokusera på E3, men veckan efter E3 kommer jag att bjuda på all information om mitt ännu hemliga sommarprojekt. Något att se fram emot, och se fram emot sista avsnittet för den här gången av ”Martins Spelvecka” nästa vecka. Nästa veckan hoppas jag inte blir lika splittrad, med lika många spel. Jag tänkte inleda veckan med att spela mer Party Crash i ARMS, innan det eventet är över. Sedan hoppas jag att jag kan godkänna datorn så att jag kan spela riktigt mycket The Last of Us istället. Och så kommer jag att försöka klara Celeste förstås. Eller åtminstone komma en liten bit närmare målet. Vi hörs!

Martins spelvecka – Den ultimata fightingfesten?

Mindre kaos och mera underhållning i Super Smash Bros Ultimate

Man vet att ett spel är bra när man inte kan sluta att tänka på det. När jag inte spelar kommer spelet hela tiden tillbaka i mina tankar, och jag tänker igenom det som har hänt och det som jag har framför mig.

Super Smash Bros Ultimate är mitt första Smash-spel. Jag har alltid uppfattat spelen som aningen för kaosartade för min smak. Och visst blir det kaos när fyra spelare delar skärmen, men när man spelar ensam mot datorn så har man i alla fall hyfsad koll på vad som händer i striden.

Spelet har blivit omtalat för mängden innehåll och det är onekligen en otrolig massa karaktärer, banor och spelsätt som man kan ställa in som man själv vill. Spelet har samtidigt fått kritik för att man måste låsa upp nästan alla kämparna genom att spela, men jag ser det enbart som något positivt. Man hinner inte ens testa alla karaktärerna som man låser upp innan man låser upp flera, så att spelet skulle stanna av finns det ingen som helst risk för.

Visst, är man en trogen spelare av serien och vill spela med någon specifik karaktär som tar många timmar att låsa upp, så kan jag förstå att det uppfattas som trögt. Men för mig som är en nykomling så är progressionssystemet perfekt. Jag vill inte starta ett fightingspel och ha sjuttio olika karaktärer att välja mellan; det är alldeles, alldeles för många. Jag hade gärna låst upp banorna också, då hundra banor att välja mellan redan från början känns onödigt överväldigande. Men att låsa upp kämpar är förstås det viktigaste, och att ge sig in i en match med en ny kämpe, för att kanske eller kanske inte låsa upp denna är lika spännande varje gång. Man vill ju verkligen inte missa sin chans och behöva vänta på nästa!

Massor av skoj i Super Smash Bros Ultimate

Och överväldigad blir man i alla fall. På ytan innehåller Super Smash Bros Ultimate precis det man förväntar sig av ett fightingspel. Du kan spela en vanlig match mot datorn eller vänner, du kan spela arkadläget med alla fighters som du låst upp, du kan spela online och du kan spela storyläget. Det som skiljer spelet från andra fightingspel är dels hur otroligt mycket innehåll varje läge har och hur kul precis allting är.

LÄS MER: Davids favoritspel från 2018

Det är nog svårt för mig att välja vilket spel jag ska spela för dagen – det finns så fantastiska många roliga och intressanta som pockar på min uppmärksamhet – men när man ger sig in på att spela Super Smash Bros Ultimate sätts verkligen ens förmåga att fatta beslut på prov. Storyläget är så kul och så omväxlande, och det finns alltid tio olika riktningar i världen som man kan vandra och hitta nya utmaningar. Och av någon anledning vill jag verkligen klara arkadläget med precis alla kämpar jag låser upp, och låser upp nya kämpar gör man precis hela tiden. Och då måste man in i träningsläget och kolla deras specialattacker och sedan vill man ut online och piska verkliga spelare. Det finns verkligen ingen som helst brist på saker att göra i det här spelet. Och då vi inte ens nämnt spelets underbara belöningar.

Roliga belöningar i Super Smash Bros Ultimate

Precis som i ARMS är det hejdlöst skoj att samla spelets  interna belöningar. Nintendo gillar ju inte acheivements, men det här är verkligen ett spel som är gjort för att samla belöningar i. Som tur var får vi det näst bästa efter acheivements, det vill säga ett internt belöningssystem som man faktiskt bryr sig om.

Jag brukar inte fastna för sådana ”fejk-acheivements”. I Metroid Prime 3: Corruption kändes de bara besynnerliga och irriterande när de dök upp på skärmen. Men belöningarna i Super Smash Bros Ultimate är någonting jag bara måste samla. Det är samlardjävulen som slår till med full sving och fångar mig i sitt garn.

Det viktigaste i Super Smash Bros Ultimate är förstås att låsa upp alla kämparna, och därefter att ta sig genom storyläget, men att samla alla belöningarna kommer också högt upp på listan över saker man hela tiden håller ögonen på.

Häftigt storyläge i Super Smash Bros Ultimate

Story-läget i Super Smash Bros Ultimate är också ovanligt roligt för att vara ett fightingspel. Det är verkligen inte mycket till story, men det är precis så mycket story man behöver. Alla kämparna har blivit fångade av en ond kraft och du ska befria dem allihopa – då kör vi!

Introsekvensen är fantastisk och sätter stämningen något alldeles extra, och sedan vandrar man runt och låser upp nya områden i en stor värld och besegrar onda kopior av alla kämparna för att befria originalen som man sedan får kämpa som. Man samlar också på sig en hejdlös massa hjälpkaraktärer, som man kan levla upp, och som ger dig fördelar under striderna.

World of Light, som äventyrsläget heter, är fanskoj så det sjunger om det. Jag tycker dock att Hyule Warriors var ännu mer överväldigande i det här avseendet, då det spelet fokuserade på en enda spelserie. Äventyrsläget i Super Smash Bros Ultimate innehåller karaktärer från alla möjliga spel och det känns bitvis som att gå vilse i en speldatabas på nätet och trycka på randomknappen.

Det enda lilla problemet jag har än så länge med World of Light är att det kan vara lite svårt att hålla reda på vilka karaktärer jag låst upp i hela spelet och vilka jag bara har låst upp i story-läget. Alla kämparna man låst upp i äventyrsläget låses samtidigt upp i hela spelet, men kämparna som man låser upp utanför äventyrsspelet låser man inte upp i World of Light. Så ibland kan det bli lite fel när man får för sig att välja en kämpe som man faktiskt inte har. Det är en småsak verkligen, men ibland kan små saker har en stor betydelse.

Härliga smådetaljer i Super Smash Bros Ultimate

Det är detaljerna som gör det, och här regerar verkligen Super Smash Bros Ultimate. Ta en sådan sak att man kan se direkt på skärmen vilka karaktärer som man klarat arkadläget med. Det borde vara standard i alla fightingspel.

Eller ta den förbluffande mängden statistik om precis allt i spelt som de samlar. Och hur de viktigaste händelserna i spelet samlas i en överskådlig lista. Borde också vara standard i alla fightingspel.

Överhuvudtaget är det många aspekter som jag inte brukar bry mig om i spel – som att leva upp en massa hjälpkaraktärer – som jag bryr mig om i Super Smash Bros Ultimate.

Något som dock inte är en småsak är att alla kämpar har samma inputs för sina specialattacker. Efter att jag spelade Dragon Ball FighterZ vill jag verkligen gå tillbaka till förvirringen i Street Fighter-serien där (nästan) alla karaktärer har olika inputs för sina specialattacker och avslutare. När man hamnar i panik i Super Smash Bros Ultimate, och det gör man ju, så är det bara att trycka på b-knappen och dra iväg spaken i någon riktning och något händer i alla fall. Kanske inget bra, men man lyckas få iväg någon slags attack i alla fall.

Vågar mig online i Super Smash Bros Ultimate

Det pirrigaste ögonblicket i de flesta spel, och då framför allt i fightingspel, är att våga gå online för första gången. Är man inte särskilt bra på fightingspel, och dessutom bara spelat det i ett par timmar, så är det tufft att våga mäta sina krafter mot andra riktiga spelare. Man vet att man kommer att få stryk. Om och om igen. Men drömmen att få vinna en match online kör över allt annat. Så jag avslutade veckans Smash-spelande med att ge mig ut online!

Först spelade jag som Kirby och jag förlorade ett par matcher, och sedan spelade jag som Bayonetta och jag förlorade ett par matcher, men till slut vann jag äntligen en match!

Jag fick dock aldrig spela en match med fyra spelare. Spelet hade av någon underlig anledning svårt att hitta några andra spelare – det har trots allt bara sålts i fjorton miljoner exemplar. Det blev bara två spelare och en match med tre spelare. Det var något av en besvikelse. Jag är vanligtvis bättre på att hantera kaos än vad jag är i en rättvis en-mot-en match, så jag hade gärna spelat flera fyra spelar-matcher. Bättre lycka nästa vecka!

Mina favoriter i Super Smash Bros Ultimate

Men den viktigaste frågan är förstås – vilka är mina favoritfighters i spelet? Jag har visserligen inte låst upp så många karaktärer ännu, men mina favoriter än så länge är Kirby, Inkling, Zelda, Sonic och Bayonetta.

Kirby, för att han har en fantastisk attack där man landar som en sten i huvudet på motståndaren, som man ofta kan missbruka mot datorn.

Bayonetta, för att hon är den som hittills varit klart lättast att klara arkadläget med, och att hennes attacker är väldigt pedagogiska och lätta att förstå.

Sonic, för att alla hans snurrattacker är jättekul, även om jag snurrar av banan och dör i hälften av matcherna.

Inkling, för att jag älskar Splatoon, och det är så kul att göra alla de attackerna i det här spelet, även om karaktären är riktigt svår att spela med för en nybörjare.

Zelda, för att hennes teleportering är riktigt kul, och väldigt bra att använda mot datorn.

I takt med att flera karaktärer låses upp, så kommer jag att bjuda på nya favoriter!

Smyger vilse i The Last of Us

Jag blev minst sagt förvånad när jag körde fast i The Last of Us redan efter tre timmar. Jag kom till en galleria som var full av livsfarliga monster. Att strida var inget alternativ och att smyga gick inte bättre. Jag brukar vara kungen på smygarspel, men här fungerade det inte alls.

Det var en rätt ovanlig upplevelse att smyga förbi monster. I de flesta smygarspel så smyger man ju förbi människor. Jag hade svårt att riktigt förstå reglerna. Vissa monster ser mig inte, men hör mig. Och andra ser mig, men verkar inte höra mig så bra. Och när det var så mörkt var det svårt att se vad det var för monster jag hade omkring mig. Jag hade också svårt att förstå om monstren brydde sig om varandra eller inte. Ibland när jag lyckades reta upp ett monster så kom de andra monstren springande, men ibland när monstret skrek så ignorerade resten av monstrens monstrets ilska.

Dessutom verkar bara monstren bara bry sig om mig och inte mina två medföljare. Spelmässigt är det naturligtvis härligt att det är bara jag som kan klanta till mig, men storymässigt är det underligt när de bara är mig som monstren blir arga på. När Ellie plötsligt skriker till av någon anledning så hoppar jag verkligen till. Tyst, flicka!

LÄS MER: Naturens återgång i The Last of Us

Till slut så hittade jag i alla fall vägen ut ur gallerian. Det var det klassiska fenomenet att mina medföljare skulle trigga en mellansekvens på en viss plats, men de triggade inte mellansekvensen den första gången jag besökta platsen (förmodligen för att monstren som rörde sig omkring var för nära) så det tog sin tid innan jag besökte platsen igen och lyckades trigga mellansekvensen som tog oss vidare.

Vilken genre tillhör The Last of Us?

The Last of Us innehåller många smygarelement, men det vore fel att kalla det ett smygarspel. Det innehåller många överlevnadselement, som att samla förnödenheter och tillverka egna vapen och medkits, men det är för linjärt och storydrivet för att vara något renodlat överlevnadspel. Spelet innehåller mycket action, men jag skulle inte kalla det för ett actionspel. Det innehåller många skräckelement, men något skräckspel är det inte. Spelet fokuserar mycket på storyn och karaktärerna, men det känns inte helt rätt att kalla det ett storyspel.

The Last of Us innehåller lite av varje, men känns aldrig splittrat. Spelets tema så här länge kan sägas vara att ska man överleva så får man vara beredd att göra vad man behöver göra i stunden. Ibland får man smyga, ibland får man slåss, ibland får man försöka tala förstånd med andra överlevande, ibland får man bryta sig in i hus och länsa skåp och lådor på förnödenheter.

Stiliserad fotorealism i The Last of Us

Grafiken i The Last of Us är synnerligen intressant. Dels har man satsat på fotorealism, men samtidigt har man också satsat på en stiliserad design av karaktärerna. Så när man tittar på karaktärerna, och då framför allt Ellie, så är det som att titta på ett fotografi och en seriefigur på samma gång.

Gissningsvis kommer det här att göra att spelet kommer att åldras bättre grafiskt än många andra grafiktunga spel från samma tid. Att det kommer det att göra spelet högst njutbart, grafiskt sätt, även i framtiden. Det är högst njutbart just nu i alla fall.

Den levande omvärlden i The Last of Us

Det finns något av en helig graal i spelvärlden, något som betyder otroligt mycket för inlevelsen i spel, men som det av någon anledning inte pratas särskilt mycket om. Det är hur omgivningen i spelen reagerar på det du gör och hur karaktärerna reagerar på det som händer i världen runt omkring dem.

Här får The Last of Us 10/10. Interaktionen mellan karaktärerna och interaktionen mellan karaktärerna och omvärlden är något av det bästa jag upplevt i ett spel. Så väl spelvärlden som karaktärerna som befolkar den känns mer levande än i nästan något annat spel. Här levererar spelmakarna inom alla områden för att få till den effekten. Det fantastiska manusarbetet förstås. Animationerna. Röstskådespelarna. Den trovärdiga designen av omvärlden. Fiendernas rörelser. Även om livet efter undergången borde vara ett helvete, och nog är det ett helvete för många av de inblandande, så är det ett himmelrike för oss som spelar.

Är jag för gammal för Celeste?

Efter mycket kamp, ett par skrik och blandad förtvivlan har jag äntligen klarat bana fem. Det är den med kristallen för er som har koll på spelet. Det var en riktigt tuff bana, men jag lyckades kämpa igenom den.

Men jag börjar undra – börjar jag bli för gammal för TV-spel? Problemet är att mina händer gör inte det som tanken vill att jag ska göra. Speciellt svårt är att dasha snett uppåt och sedan direkt dasha snett neråt. Det vill inte fungera alls. Jag har alltid varit dålig på TV-spel, men jag kan inte minnas att mina händer har strulat så här förut. Vad jag minns från när jag var yngre var att jag inte alltid nog snabbtänkt, men att händerna i alla fall gjorde vad jag sade åt dem att göra. Nu förstår jag varför jag är så dålig på fightingspel i alla fall. Jag behöver spel som inte kräver att man är superexakt utan att man får lite mer marginaler i kontrollen. Men ge upp i Celeste… nej, det tänker jag inte göra.

Tillbaka i Rock Band

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett gäng Rock Band låtar inför min comeback till rockstjärnelivet, och den här helgen var det äntligen dags. Dags att återvända till de stora scenerna!

Jag sjöng lite i The Beatles: Rock Band i höstas, men huvudserien har jag inte varit inne i sedan jag spelade Rock Band 2 så där 2010 någon gång. Nu stoppade jag in Rock Band 3 för första gången i min Xbox 360 för att sjunga järnet ur mig. Som jag berättat om tidigare så använder jag Rock Band-spelen framför allt till att sjunga. Jag har både gitarr och trumset, men jag använder mest mikrofonen. Därför köper jag också låtar som är roliga att sjunga, framför några andra kriterier.

Jag började med att testa några låtar med Oasis, John Lennon och Alanis Morisette som jag köpt på mig sedan sist. Sedan gick jag över till mitt paradnummer: Sorrow med Bad Religion. Det var den första låten som jag klarade att sjunga 100% på expert. Nu gick det inte så bra. Det märks att det var några år sedan sist, om man säger så… Texten visade sig jag mig fortfarande kunna, men tonerna halkade både hit och hit innan de träffade rätt.

Rock Band är inga spel som jag lägger tio timmar i veckan på direkt, men jag tänker stoppa in någon timme här av Rock Band 3 de kommande veckorna. Jag sätter ett högt värde på att kunna sjunga mina favoritlåtar, och jag tänker inte ge mig förrän jag når de där hundra procenten igen…

Äntligen 20000 gamerscore!

Efter min första session med Rock Band 3 så insåg jag att jag var uppe i 19994 gamerscore. Jag försökte hitta en achievement i spelet som skulle vara lätt att ta, så jag skulle ta mig över gränsen, men jag såg ingen. Så jag tänkte att ”det får jag fixa nästa gång”. Men i väntan på att alla skulle anlända till helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken så körde vi ytterligare ett par låtar. Plötsligt rasslande ”Tambourine Master” in och jag hade passerat gränsen!

Kaos i Towerfall Ascension

Allt Celeste-spelande de senaste veckorna hade gjort mig sugen på Towerfall Ascension igen. Så på den här helgen så återvände vi till spelet som satte ”kaos” i Co-op Kaos Hos Albumpojken. Jag tänkte att det skulle passa att recensera Towerfall samtidigt som jag recensera Celeste, så dels behövde jag fräscha upp mitt minne av spelet och dels behövde jag ett par timmars gameplay för Youtube-recensionen.

Vi spelade både versus och co-op och det var väldigt kul. Det blev många skratt, skrik och panikartade order till varandra i co-op. Precis som förra gången tog vi oss till sista bossen i Dark World expansionen och precis som förra gången tog det tvärstopp där. Den verkar helt enkelt omöjlig att besegra. Det går hyggligt bra tills den nästan har slut på kraft, men då dår den alldeles bullet hell banans och den dödar oss på två sekunder. Om du har lyckas besegrat den, så ge mig gärna ett råd!

Nästa vecka

Nästa vecka förväntar jag mig att det, precis som den här veckan, mest blir Super Smash Bros Ultimate. Men även The Last of Us och Warhammer: Vermintide 2 borde det bli. Och så lite Rock Band 3 ska det väl också bli? Jag är sugen att hitta tillbaka till den rätta rockrösten igen!

Martins spelvecka – Vem vill spela Warhammer?

Bökiga bollar i Celeste

Nu jag till sist tagit mig till värld 5 i Celeste. Värld 4 var riktigt knepig. Jag hade stora problem med dashbollarna. Dashbollarna fungerar så att när du hoppar eller dashar in i dem så flyger de iväg en liten bit i valfri riktning varpå du får en ny chans att dasha vidare. Tyvärr var inte mina händer med mig den här veckan och bollarna for alltid iväg åt fel håll, vilket i de flesta fall ledde till ett möte med spikklädda väggar. Det är verkligen tur att Celeste har så generösa checkpoints, för på något sätt tar man sig alltid vidare till sist hur man än krånglar till det i början av en ny skärm.

I den mörklagda värld 5 möts vi av en ny typ av bollar som färdas betydligt längre sträckor när man hoppar in i dem. Värld 5 har faktiskt än så länge varit vänligare mot mig än banorna innan, men det lugnet lär inte räcka länge.

Och nu har jag kommit till en dörr i mörkret som jag inte hittar nyckeln till. Var kan den rackaren finns någonstans?

Dags för en paus från Forza Horizon 4

Jag har spelat Forza Horizon 4 varje vecka sedan premiären i början av oktober. De flesta veckor har jag inte bara spelat det en dag, men flera. Jag har gjort veckoutmaningarna varje gång. Men nu har jag beslutat mig för att ta en paus från spelet. Det största problemet är en sak som jag skrev om i min senaste lägesrapport från Forza Horizon 4 förra veckan – att jag står alldeles still på online-rankingen. När det inte finns någon rimlig möjlighet att ranka upp eller någon överhängade risk att levla ner, så försvinner mycket av spänningen i ett rankat onlineläge.

Dessutom kommer snart den andra expansionen att avtäckas (den ska släppas under första halvan av 2019) och jag vill bli hungrig igen innan dess. Det kommer säkert att bli mycket mer Forza Horizon 4 senare i år, men nu är det dags att testa lite andra spel.

Filar på mina stategier i Total War: Warhammer

Den här veckan spelade jag Total War: Warhammer för första gången. Det är första gången jag spelar ett Total War-spel och första gången jag spelar ett Warhammer-spel. Jag är allt annat än bra på strategispel, men det beror mest på att jag knappt har spelat några. Mellan 2003 och 2017 spelade jag aldrig på PC utan bara på konsol, så det är inte konstigt att det blivit så lite av den här genren. Men trots att jag spelat så lite av genren, så känner jag igen väl igen mig i spelet. Man värvar soldater, vandrar omkring med trupper på kartan, samlar in skatt, reser byggnader i ständerna och ger sig in i fältslag förstås. Spelet påminner rätt mycket om Civilization Revolution som jag älskar.

Warhammer är från början ett figurspel. Jag och mina kompisar försökte få igång ett Warhammer-spelande i flera år när vi var i tonåren, men vi lyckades aldrig. Reglerna var lite för komplicerade och det var lite för dyrt att köpa på sig alla plastfigurerna för att det skulle bli något. Jag var också väldigt dålig på att måla figurerna, vilket irriterade mig väldigt. Men jag har en massa plastdvärgar stående någonstans, och jag har två olika upplagor av dvärgarnas regelbok som jag aldrig lyckades ta mig igenom.

Storyn i Total War: Warhammer är egentligen beckmörk. Så gott som hela världen är i strid med varandra, av de enkla anledningen att alla är förbannade på varandra. Men den färgstarka och sköna designen gör ändå att spelet på något sätt har en positiv stämning och känsla. I början hade jag väldigt svårt att få mina trupper att röra sig på ett vettigt sätt på slagfältet, men efter ett par timmar gick det bättre. Till skillnad från plattformspel, där man vanligtvis direkt kan avgöra om spelet är bra eller inte, så krävs det ett större antal timmar med ett strategispel för att avgöra om spelet kommer räcka i längden eller inte. Men jag har haft väldigt kul med Total War: Warhammer den första veckan. Det kommer säkert att bli fler timmar framöver.

Vänskapen vinner i Mass Effect 3

Mass Effect 3 är tveklöst det svagaste spelet i trilogin, men en sak som spelet gör mycket bättre än det andra spelen i serien är interaktionen mellan dina besättningsmedlemmar. I det andra spelet så pratade de nästan aldrig med varandra och befann sig sällan ens i samma rum, men i det tredje spelet så ser de faktiskt tid att spendera lite tid tillsammans med varandra.

Dessutom är de väldigt sugna på att spendera lite kvalitetstid med dig också. De hör ständigt av sig för att ta en drink eller hänga lite i gallerian. Det är väldigt fint, men ibland får man tre eller fyra meddelanden samtidigt från olika personer som alla vill ha en privat utekväll med just dig och då blir det lite väl mycket festande och arkadspelande i gallerian med tanke på att hela galaxens öde vilar på dina axlar.

Mass Effect 3 bjuder på det bästa och sämsta av speldesign på samma gång

Det går inte att låta bli att imponeras av hur författarna tar upp och knyter ihop alla trådarna från de tidigare spelen i det tredje Mass Effect-spelet. Med tanke på alla de moraliska valen du gjorde i de två första spelen, och med tanke på att du kan inleda en romans med (nästan) vem som helst, och med tanke på att du fick välja vem du ville rekrytera i det andra spelet, och att samtliga besättningsmedlemmar dessutom kunde dö i det spelet, så är det imponerade att de överhuvudtaget lyckas få ihop en story i det tredje spelet, med tanke på alla de olika förutsättningar som olika spelare har, som författarna måste hålla koll på och balansera mot varandra.

Samtidigt finns det en baksida av alla dessa moraliska val och romanser och olika stigar från de två första spelet. När man tänker igenom saken inser man att Mass Effect 3 egentligen inte har någon story alls. Förutom en väldigt lös ramhandling drar man mest omkring och gör helt skilda uppdrag och på olika planeter stöter man på de personer man mötte i de första två spelen. Det finns ingen huvudhandling som griper tag och ingen karaktärsutveckling att tala om, förutom på ett väldigt begränsat sätt.

Som manusförfattaren imponeras jag över det arbete och den fingertoppskänsla som spelets författare visar prov på när de lyckas knyta ihop den brokiga storyväven och få den att fungera. Som spelare känner jag dock ett stort tomrum inom mig. Mass Effect 3 är mest en massa spridda händelser och en massa enformiga strider. Den där känslan av äventyr i det okända och obegripligt stora skeenden i världsrymdens historia som fanns i de två första spelen har nästan helt försvunnen i det tredje spelet. Spelet lyckas vid ett flertal tillfällen att klargöra krigets brutalitet och hemskheter, men det är i stort sätt det enda spelet lyckas med när det gäller att skapa emotionella upplevelser.

Att koppla ihop tre spel på det här sättet, där valen du gjorde i det första spelet påverkar vad som händer i det tredje spelet är fortfarande i det närmaste unikt i spelvärlden, i alla fall i spel med den här budgeten. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Mass Effect 3 hade kunnat bli så mycket större, så mycket mer känslosamt. Om inte spelmakarna gjort de val de gjorde i det första och det andra spelet…

Vågor av oknytt i Warhammer: Vermintide 2

Mer Warhammer! Efter att ha testat mitt första Warhammer-spel tog och jag testade mitt andra också. Vermintide 2 är Left 4 Dead i en klassisk fantasyvärld, med lite av designen och känslan från Dishonored inbakat som bonus. Det är alltså ett förstapersonspel för fyra spelare online där vågor av råttmonster och andra otrevliga fiender kommer emot dig och du får svinga svärdet och skjuta pilbåge som en galning för att ta död på dem alla. Varpå det kommer lite lugnare partier där det gäller att hitta ammunition och loota förstås.

Jag hade på något sätt helt missat det här spelet. Jag hade varken läst något om det eller sett någon bild från det vad jag kan minnas. Med tanke på allt jag läser om spel så gott som varje dag vet jag inte hur det har gått till, och att spelet dessutom är svenskt gör min okunskap om spelet ännu märkligare.

Vermintide 2 är verkligen spel när det är som mest spel. Här finns inga mikrotransaktioner och inga tio minuter långa mellansekvenser. Man slåss och man lootar och så slåss man igen och lootar igen. Det är fin grafik, skön design och kontrollerna fungerar som de ska – men det är definitivt ett spel som man ska spela med tre vänner. Att spela med tre randoms över nätet är inte alls dumt, men spelet är förstås gjort för att man sitta och gnabba med sina kompisar, skrika som besatt när man ligger döende och slåss med varandra om looten som finns gömd på banan. Att en random, eller än en värre en bot, lootar kistan du precis öppnat inför ögonen på dig är det förstås inte samma sak som när en vän gör det. Men jag älskar ju co-op spel för fyra spelare över nätet – spel som Left 4 Dead, Salmon Run i Splatoon 2 och onlineläget i Mass Effect 3 – så jag kommer säkert att återvända till det här. För beroendeframkallande är verkligen något det här spelet är.

Den positiva känslan i Warhammer: Vermintide 2

Warhammer: Vermintide 2 påminner mycket om onlineläget i Mass Effect 3. Man spelar med tre andra spelare online och det kommer vågor efter vågor av fiender, man får olika uppdrag under matchernas gång och man återupplivar varandra och så vidare. Förutom att Mass Effect är sci-fi och tredje person och Vermintide är fantasy och första person så är den största skillnaden att i Mass Effect 3 så befinner man sig på samma rätt avgränsade plats (som i Salmon Run i Splatoon 2), medan man i Vermintide vandrar längs en lång bana (som i Left 4 Dead).

LÄS MER: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Både Vermintide 2 och onlineläget i Mass Effect 3 är väldigt roliga, men jag undrar om jag spelmässigt inte föredrar onlineläget i Mass Effect 3. Interaktionen med de andra spelarna är viktigare där och svårighetsgraden är jämnare. Man bestraffas för sina misstag på ett rimligare sätt också. Samtidigt är jag ganska säker på att Warhammer: Vermintide 2 är spelet jag kommer att återvända till. Förklaringen är enkel: det handlar om känslan i spelet.

Och då tänker jag inte på designen av spelvärlden, men på progressionssystemet. Fatshark har verkligen fått till det med belöningarna i början av Vermintide 2. Man vill hela tiden spela en till match, och spela den bättre, för att få ännu bättre grejer. Gissningsvis är spelet inspirerat av Diablo III och dess härliga känsla i lootandet. Det är ett system som fungerar mycket bättre än det i Mass Effect 3, som bara går ut på att sälja loot boxar.

I Mass Effect 3 får man aldrig känslan av att spelmakarna vill att du ska spela vidare i deras spel. Man får bara känslan av att de tjäna pengar på dig. Att onlineläget är väldigt kul att spela verkar mest bara vara något som råkade hända när man skapade det. Om Mass Effect 3 hade haft samma progressionssystem som Vermintide 2 när det gäller hur man låser upp nya karaktärer och nya vapen så hade det varit ett fullständigt mördarspel. Nu är det bara ett väldigt kul spel som ger mig en bitter eftersmak i munnen efteråt. Att spela Mass Effect 3 online är som att titta på porr: det är kul så länge det varar men så skäms man något alldeles extra efteråt.

När man spelar Mass Effect 3 känns det som om man tagits som gisslan av spelmakarna, medan Warhammer: Vermintide 2 enbart bjuder på en varm, skön känsla av välmående. Det känns som om Fatshark har skapat spelet enbart för att jag ska ha så roligt som möjligt med det. Så även om Mass Effect 3 som spel kanske är det som är lite bättre av de båda är det Vermintide 2 som jag vill återvända till i framtiden.

Höstens hus och underjordiska oceaner i Terraria

Förra gången vi spelade Terraria försökte jag att hålla det otrevliga Face Monstret från att traska in genom dörren till det hus som jag byggde i Höstlandet, medan mina vänner fortsatte att försöka betvinga den ocean som de råkat skapa i underjorden. Den här gången kom jag på ny idé: istället för att ha dörren in till huset på bottenvåningen så installerade jag den på våning tre och gjorde ett rep hängandes från taket att klättra upp med. På så sätt kunde inte Face Monstret bara vandra in i huset.

Mina vänner försökte desperat att laka ur underjorden, men det var verkligen vatten precis överallt. Och för att ta sig till de platser dit de behövde komma för att leda bort vattnet var det bara en massa vatten i vägen. Under tiden fortsatte jag med mitt hus i Höstlandet. Det blev bara större och större för jag ville helst inte lämna det med tanke på alla monster som flög omkring utanför. I Höstlandet är det fullt av monster även på dagen och de är inte lätta att tass med. Jag betvivlar verkligen att någon av spelets personer kommer att vilja flytta in i det här helveteshålet. De flygande monstren som cirkar runt, runt huset kan inte flyga in genom dörrar i alla fall.

Nästa gång ska jag äntligen ge mig på försöka skapa en säng, så att jag kan ändra vilket hus som är mitt hem. På så sätt kan jag spawna närmare Höstlandet, som jag försöker att ta mig rakt igenom genom att bygga hus på hus genom det. Det är dock fortfarande oklart exakt vad jag måste göra för att bygga en säng, men det ryktas att jag behöver en vävstol för att väva ett täcke…

Nästa vecka

Det här veckan hade jag alltså Warhammer-tema. Vad kommer det att bli nästa vecka? Nu när nedräkningen inför E3 har börjat tänkte jag testa lite olika spel som jag inte testat tidigare inför den stora föreställningen. Dessutom ska jag satsa på att försöka spela klart Mass Effect 3 så att jag kan ge mig på Detroit: Become Human härnäst. Jag håller också på med förberedelserna inför ett speciellt spelprojekt som jag tänkte genomföra i sommar. Mer om detta inom kort!

Martins spelvecka – Upp, upp, uppför berget

Kluven till Forza Horizon 3

Jag har sällan varit så kluven inför ett spel som jag är inför Forza Horizon 4. Efter trehundra timmar i Forza Horizon 4 har jag i princip gjort allt som spelet har att bjuda på. Jag står still på onlinerankingen, och rankar varken upp eller ner, så det enda som återstår är att göra veckouppdragen och vinna de nya bilarna som läggs till varje månad. Men Forza Horizon 3 är ännu outforskad mark för mig, och det känns så avslappnande och skönt att bara åka omkring i den öppna spelvärlden och upptäcka allt det jag lärde mig att älska med Forza Horizon 4.

Men när jag spelar Forza Horizon 3 tänker jag hela tiden ”har jag inte gjort det här förut?” Ska jag verkligen låsa upp hela kartan igen? Uppgradera alla bilar, samla alla skyltar och kämpa mig igenom alla Drift Zones en gång till?

Jag förstår nu bättre de som tyckte att Forza Horizon 4 var trean en gång till, för spelen är verkligen väldigt lika varandra. Samtidigt påminnas jag hela tiden om hur trean i varje aspekt är lite, lite sämre än fyran. Menyerna är mer komplicerade, grafiken lite mindre färgrik och klar, uppdragen och progressionsystemet något mer svåröverskådliga, och så vidare.

Jag är väldigt sugen på att spendera många timmar i Forza Horizon 3, men samtidigt tänker jag att jag kanske borde lugna mig till att den oundvikliga femman kommer. Dessutom kommer snart den andra expansionen till Forza Horizon 4 och då finns det nya saker att göra (och härliga achievements att samla) i det spelet igen.

Jag klarade Bayonetta!

Till sist klarade jag Bayonetta också. Spelet var en spännande upplevelse på så sätt att trots att spelet var väldigt svårt, så körde jag bara fast en enda gång. (Vilket jag berättade om i förra veckans avsnitt.) En stor del av förklaringen är spelets väldigt generösa checkpoints. Det är verkligen checkpoints precis överallt, och vissa bosstrider har flera checkpoints, där man dessutom återfår full hälsa när man startar om på en checkpoint. Det är alltså fullt möjligt att nöta och kötta sig rakt genom de flesta strider i spelet.

Jag är väldigt sugen på att spela om Bayonetta igen, och köra en gång till på ”Normal”. (”Hard” tänker jag då inte ge mig på.) Det är massor med förmågor som jag inte låst upp och det skulle vara kul att se vad jag kan göra med allt jag lärt mig av stridssystemet och combosystemet under spelets gång på de första banorna. Men innan jag gör det kommer jag med största sannolikhet att spela Bayonetta 2 först. Alla kommentarer jag läst till det spelet har sagt samma sak: att det är enklare och bättre än det första spelet. Det låter mycket, mycket intressant.

Svårigheten att betygsätta Bayonetta

Visst finns det spel med ful grafik och underbart gameplay eller spel med hemsk gameplay men med fantastisk musik, men jag vill påstå att det vanligaste i spel är att gameplay, grafik och spelvärld  är bra alla tre eller så är de dåliga alla tre. Bayonetta är dock inget sådant spel. Det här spelet är över hela skalan, så väl spelmässigt som innehållsmässigt. Låt oss betygsätta Bayonettas olika delar:

Striderna: 10/10 Att strida i Bayonetta är helt fantastiskt. Hon rör sig lätt och smidigt som rinnande vatten och combosystemet är helt underbart. Pisken, som jag tidigare skrivit om, är ett underbart vapen som jag älskar att smiska de himmelska fienderna med. Finns verkligen inget att klaga på här.

Storyn: 3/10 Jag ska verkligen inte gå närmare in på den här förvirrande och knasiga berättelsen, för då kommer den genomgången att uppta hela utrymmet i den här texten. Det är ett japanskt actionspel vi spelar, det räcker väl som sammanfattning? I Japan arbetar alla berättarmässiga proffs inom manga och anime. Den där killen som hade C- på sina uppsatser i högstadiet får skriva berättelser inom spelindustrin.

Designen: 5/10 Designen på karaktärerna är hemsk, horribel, hiskelig. Den enda riktlinjen när dessa personer designades måste vara att provocera spelaren så mycket som möjligt. Däremot gillar jag designen på fienderna väldigt mycket. De ser verkligen gudomliga ut: rena och vackra, men samtidigt starka och farliga.

De icke-stridbaserade actionsekvenserna: 4/10 Alltså, ofta har man noll koll på vad det är spelet vill att man ska göra. Ska jag springa? Hoppa? Ducka? Åt vilket håll ska jag? Vad är det som händer? Hjälp!

Quick-Time Events: 1/10 QTEs är ju dåliga i alla spel, men Bayonetta tar något slags rekord i uselhet. De flesta QTE är helt omöjliga att klara på första försöket, då fönstret för att trycka in knappen är kortare än vad det tar att avläsa instruktionen för knapptrycken på skärmen. Det är sällan man klarar dem på andra försöket heller. Dessutom tror man alltid att man har klarat det, då instruktionen för knapptrycken ligger kvar på skärmen långt efter att tiden har gått ut. Det beror förstås på att om instruktionen bara låg kvar så länge som fönstret för att trycka på knapparna är öppet så skulle ingen hinna se vad det står. Väldigt dålig speldesign.

Eftertexterna: 8/10 Ett bra slut på ett spel kan göra mycket för helhetsupplevelsen. När jag har avslutat ett spel vill jag känna att jag blivit belönad för min möda. Detta fixar Bayonetta med råge. När man klarat Bayonetta känns det att man har utfört ett stordåd och blivit belönad för det. Mycket fint!

Så vilket bli Bayonettas slutgiltiga betyg? Fortsättning följer…

Dör var femte sekund i Celeste

Förra veckan beslutade jag mig för att börja spela Celeste efter att jag hade klarat Bayonetta och så blev det också. Jag hade höga förväntningar på spelet, och redan på de första skärmarna kände jag att det här var ett spel för mig. På bild kanske det ser ut som vilket plattformsspel som helst, men det har perfekt kontroll och en fingertoppskänsla i designen som man inte alltid är van med.

Men jag körde fast nästan direkt. Jag fattade inte att man bara kunde dasha en gång per sekvens, när man hoppar från vägg till vägg; jag trodde man kunde dasha en gång per hopp. Men du kan bara dasha en gång och sedan måste du finna fast mark innan du kan dasha igen. Så jag dog säkert trettio gånger på samma ställe redan i början för att flickan vägrade att dasha.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Spelet är allt annat än enkelt och går ut på att man ska dö om och om och om igen på samma skärm, innan man tar sig vidare. Varje gång man dör får man direkt starta om på samma skärm, så ibland dör man bokstavligt talat var femte sekund. Man dör och börjar om, dör och börjar om, dör och börjar om. Nu har jag bara spelat ett par timmar än, men spelet verkar bygga på en fin balans mellan att på varje skärm lista ut vad man ska göra för att ta sig vidare, och sedan på något sätt verkligen utföra det också.

Celeste är ett svettigt spel redan från början, och det gäller att vara skärpt och ha lite tur för att ta sig vidare. Jag tror aldrig jag har blivit så glad av att klara Värld 1 i ett spel som jag blev att klara första banan i Celeste.

Direkt när jag klarat Värld 1, så spelade jag om den. Har jag någonsin gjort det i ett spel förut? Men jag ville se om jag verkligen hade lärt mig kontrollen, om jag skulle sköta mig bättre den här gången, och att jag hade gjort som gick att göras. Celeste påminner om Bayonetta på det sättet att det är väldigt svårt, men att de generösa checkpointsen alltid gör att man på något sätt tragglar sig vidare. I alla fall än så länge.

Celeste får mig att tänka på min barndoms spel

Jag är egentligen inte någon retrospelare. Jag brukar återvända till 80-talet i spel som Salamander, Super Mario Bros och Super Mario Bros 3 ibland, men oftast spelar jag spel från de senaste tio åren. Jag är inte heller någon storspelare av indiespel. Det blir mest storbolagsproduktioner som Halo och Zelda för min del. Inget fel i det förstås, inget fel alls. Men jag känner att jag vill bredda mitt spelande och utforska spelupplevelser som jag inte vanliga fall kommer i kontakt med.

Spel som Journey och What Remains of Edith Finch har också varit starka upplevelser, som onekligen bjuder på något annat än det som Forza Horizon 4 och Street Fighter V ger. Och jag är väldigt sugen på att köpa en SNES Mini så att jag äntligen kan få spela Super Metroid.

Celeste är ett underligt och ett vanligt spel på samma gång. Man hoppar mellan plattformar och dashar förbi genom luften. Storyn är även den välbekant och annorlunda på samma gång. Jag är fortfarande bara på tredje banan, men det verkar som om Madelenes klättring uppför berget är ett sätt för henne att hantera sin psykiska ohälsa, vilket är ett tema som jag kan känna igen mig i.

LÄS MER OM CELESTE: Alexanders favoritspel från 2018

Även om jag inte kan plocka ut ett spel från min barndom som på pricken påminner om Celeste, så tänker jag på min barndoms spel hela tiden medan jag spelar. Den där starka känsla av att vilja komma vidare till nästa skärm, och där triumfen när man lyckas. Den höga svårighetsgraden och känslan av att spelet inte kommer att hjälpa mig vidare, utan hela mitt öde ligger i mina egna händer. Det enda som spelet har att erbjuda mig är rättvisa.

Det finns en extrem upptäckarglädje i Celeste. En känsla av att allt fortfarande är oupptäckt och redo att upplevas. Det är skönhet och sorg om vartannat och på samma gång. Jag är fortfarande bara i början av spelet och jag är väldigt nyfiken på vad både storyn och det spelmässiga ska ta vägen härnäst. Jag är synnerligen förtjust i spel som blandar story, spelvärld och spelmekanik på ett självklart och självsäkert sätt, och Celeste är uppenbarligen ett sådant spel.

Forza Horizon 4 är en högtidsstund varje vecka

Spela eller inte spela – det är frågan. Om jag bara fick spela ett enda spel under resten av årets skulle valet lätt falla på Forza Horizon 4. Men som jag tidigare nämnde har jag gjort allt som finns att göra  i spelet, och just nu är längtan inför den kommande andra expansionen het.

Att göra veckoutmaningarna varje vecka tar ungefär tre-fyra timmar. Det är ett par väldigt underhållande timmar, mycket av spelveckans höjdpunkt faktiskt. Men samtidigt kommer tankarna – borde jag inte lägga tiden på något annat spel? Det finns många andra onlinespel som lockar, som Splatoon 2, Overwatch och Battlefield, eller varför inte Street Fighter och Super Smash Bros, eller att testa något annat bilspel. Jag har vissa, ännu hemliga, planer för mitt spelande under sommaren, något som skulle innebära en paus från Forza Horizon 4.

Forza Horizon 4 är fortfarande min favoritspel just nu, men samma tankar kommer som när jag spelar Forza Horizon 3: jag känner att jag inte vill riskera att jag spelar mig trött på serien. Men tills vidare återvänder jag varje helg och gör alla veckouppdragen. För det är så roligt!

Alla får lida för mina val i Mass Effect 3

Jag har börjat närma mig slutet av Mass Effect 3, så här blir det spoilers! Innan jag började spela Mass Effect 3 läste jag i en recension av spelet att ”du kommer att bli chockad när du spelar över konsekvenserna av valen som du gjorde i de två första spelen.” Under de trettioåtta första timmarna i spelet så blev jag inte chockad en enda gång. Jag blev inte ens lätt överraskad. Men sedan blev jag chockad.

Veckans uppdrag var att försöka hindra Quarians och Geth från att utrota varandra. Det började bra och slutade i katastrof. Hela storyn var upplagd för att det verkligen skulle bli fred mellan de båda folkslagen till slut, men någon fred kom aldrig ut av deras vansinniga och helt onödiga krig.

Jag brukar inte kolla lösningen på internet medan jag spelar ett spel, och jag har nog inte gjort det en enda gång i Mass Effect-spelen förut, men här blev jag så överrumplad av händelseutvecklingen, att jag blev tvungen att kolla spelets wiki för att se vad som hade gått fel. Var det meningen att det skulle bli så här? Jag kunde nämligen inte se någon koppling mellan mina val i spelet och det risiga resultatet.

Det visade sig att det faktiskt gick att mäkla fred mellan Quarians och Geth, men de spelmässiga förutsättningarna var väldigt komplexa och besynnerliga. För att göra en lång historia kort så gäller det att välja rätt i ett antal dialogval i det andra spelet, för att Quarians och Geth inte skulle utrota varandra i det tredje spelet.

Att två folkslag ger sig ut för att utrota varandra för att jag valde fel i ett dialogval i det andra spelet är omtumlande och helt galet på samma gång. Det finns två stora problem här. Det första är att det, som sagt, inte fanns någon uppenbar koppling mellan valen i det andra spelet och resultatet i det tredje spelen, (för då hade jag ju inte behövt googla). Det var ingenting som man kunde lista ut, utan man måste helt enkelt läsa på wikisidan (som citerade den officiella guideboken för spelet) för att överhuvudtaget få veta om deras existens. Spelar man bara spelen så blir man, som jag, bara förvirrad av resultatet. Det andra problemet är att även om man känner till kopplingen, det vill säger läser på wikisidan eller i guideboken, så går det ju inte att minnas i efterhand varenda litet dialogval jag gjorde i det andra spelet.

En avgörande del av Mass Effect spelen är att moraliska val leder till stora konsekvenser för galaxen, men ett spel kan inte fungera som i verkligheten där vilket litet val som helst egentligen kan leda till vad som helst i framtiden. Inom romaner och film så brukar det finnas någon slags rimlig koppling mellan orsak och verkan, så att så väl huvudpersonen som tittaren förstår vilka val som ledde till vilket resultat. Och speciellt inom spel måste det finnas någon slags logik när spelmekaniken bygger på att val leder till kommande konsekvenser.

Om bara någon karaktär bara hade sagt åt mig att ”Du borde inte gjort det och det här i det andra spelet, så därför hände det här nu” hade man i alla fall fått veta varför saker och ting hände som de hände. Och sluppit googla. Eller ännu bättre, om spelet på något annat sätt hade fått mig att inse det själv att ”shit, jag borde nog inte ha gjort det där jag gjorde i andra spelet, och nu blev det så här, att jag inte tänkte på det då, allt var mitt eget fel.”

Nu var det mer: ”Vänta lite, vad var det som hände, blev ett helt folkslag utrotat plötsligt? Jaha, hoppsan? Vad hände? Okej, här kommer nästa scen – en komisk episod på en filminspelning!” Nåväl, jag blev chockad till slut i alla fall.

Veckans köp

Nu har jag äntligen köpt ARMS till Nintendo Switch! Jag älskar ju fightingspel och jag älskar Nintendos spel, och dessutom älskar jag när stora spelföretag satsar på nya spelserier istället för att bara idissla gamla serier, så jag måste ju stödja det här. Apropå fightinspel till Switchen så måste jag köpa Super Smash Bros Ultimate snart också. Kan bli massor av Nintendo-fighting i sommar alltså!

Nästa vecka

Förväntar jag mig massor av Celeste. Så länge jag inte kör fast så kommer jag nog fortsätta att klättra uppför det livsfarliga berget. Och kör jag fast har jag andra spel som väntar på att fånga min uppmärksamhet. Dessutom ska jag försöka klara Mass Effect 3, så jag får spela ett annat spel vars story och val förhoppningsvis ska skaka om mig också, nämligen Detroit: Become Human. Dessutom ska jag spela mer Forza Horizon 4, inför en kommande artikel om de senaste förändringarna i spelet. Och jag ska försöka att inte utrota något fler folkslag. Men jag lovar inget.

Alexanders favoritspel från 2018

2018 var lite av ett mellanår för mig när det kom till spel, mycket p.g.a. att 2017 var rent löjeväckande bra. Två av mina mest framemotsedda spel under fyra år släpptes rygg mot rygg, Super Mario Odyssey levererade mer än väl och jag överraskades av Mario + Rabbids, Nier Automata och Doki Doki literature Club. 

Årets utbud har varit lite mer lågmält vad gäller min personliga spelsmak. Bara två rejäla trippel A-spel hamnade på årets lista. Både God of War och Red Dead Redemption 2 lyser med sin frånvaro då jag fann de bägge för stora, utdragna och uppblåsta för sitt eget bästa. Bägge två har en välskriven historia, i synnerhet Red Dead men jag är inte intresserad av att gå igenom 60 timmars gameplay som jag finner oengagerande för att få uppleva en bra men för lång historia.

Faktum är att jag inte “snubblade” naturligt över många spel under året som gick som tilltalade mig utan jag fick “backtracka” och scanna året efter spel jag trodde kunde intressera mig men som jag missat av olika anledningar när de släpptes. Det bidrog till en väldigt intressant och spelfylld december. I år har spel till stor del hamnat på listan för de gjorde något intressant mekaniskt eller speldesign-mässigt. För även om en berättelse kan fånga mig har jag mer och mer problem att  göra samma sak med lite variation i 30-40 timmar än att få en mer fokuserad upplevelse med tydlig vision och som vet när det är dags att sluta. Det är till stor del det min lista reflekterar i år.

10. Rival Megagun

Jag skrev tidigare i år i min recension att Rival Megagun fick mig att känna mig välkommen tillbaka till shmup-genren, och bara det är värt att belöna genom att ge spelet en plats på årets lista. Men det riktiga skälet att spelet är på listan är för att det bjöd på ett av årets mest unika multiplayer-upplevelser man kunde ha insvept i ett skönt pixel-skal med medföljande chiptunes-hits. Spelet skiner som starkast om hur det erbjuder ett nytt och originellt sätt att ha multiplayer-duster i hemmet.

09. Minit

Jag gillar spel som leker med konceptet kring tid. Minit spelas i 60-sekundersstötar där hjälten dör när tiden tar slut. Det är ett Zelda-spel där man varje 60-sekunders-session försöker göra något framsteg som skapar permanent ändring i världen eller ens utbud av utrustning. Spelets största bedrift är dock hur det trots sin hektiska natur väldigt sällan upplevs som hektiskt och panikartat.

08. Forza Horizon 4

Skiftande säsonger, engelska miljöer och ett i överlag varierande paket är skälet att jag gav Horizon-serien en chans till slut. Det är ett solitt racingspel där uppdragen nästan aldrig tar slut och där körkänslan hittat en fin balans mellan realism och skumpig arkadracing. Sen finns det vissa uppdrag som verkligen gör upplevelsen till något extra. Playground har skapat en detaljerad värld där helheten styckats upp till väl fungerande och roliga individuella utmaningar. Det är ett hantverk som är värt beundran. Sen finns det också de där stunderna då man oavsett väder, vind och säsong bara vill gasa runt i en öppen värld utan lagar och konsekvenser där inget dömer en. För ibland vill man bara ha kul.

07. Iconoclasts 

Celeste och Iconclast var två spel som jag hade väldigt svårt att bestämma listordning på. Iconclast hamnar lite lägre för att det i överlag är mer traditionellt om än enormt välgjort. Berättelsen är intresseväckande, världen lockande, musiken är välgjord, och framförallt är varje enskild bosstrid inte den andra lik. Jag är otroligt imponerad om inte rentav förvånad av den grad variationen som presenteras i denna aspekt av spelet.

06. Celeste

På ytan ser Celeste inte särskilt anmärkningsvärt ut. Plattformspel presenterade med pixelgrafik-estetik är inget nytt men Celeste innehåller några klyftiga spelideér kring hopp, klättrande och uthållighet. Dessa tre komponenter utgör stommen som sen med hjälp av banornas olika miljöer varieras i stor utsträckning. Det är imponerande hur mycket som utvinns ur så lite. Och det som verkligen lyfter spelet in i listan och framför Iconclast är spelets slutetapp som är en riktig smart utformad powertripp, men det är av en annan natur än hur den brukar ta sig uttryck i liknande spel då den är väl grundad i spelmekaniken, och ju mer jag tänker på det ju mer beundrar jag Celeste.

05. Onrush

Onrush må inte ha nått framgång och antänt den återupplivande gnista som arkadracing-genren behövde men det var utan tvekan ett tappert försök. Onrush vågade göra nya saker och det är sånt jag uppskattar med genrens natur. Vid sidan av Mario Kart-kloner erbjuder oftast dessa typer av spel en enorm variation av körupplevelser och Onrush gick i bräschen om hur man kan tänka om inkörda mönster. 

Allt var inte perfekt men Onrush har roat mig ända sen det släpptes. De dagar då jag bara vill ha lite röjig körning passar Onrush min smak perfekt och det är också varför det landar framför Forza Horizon 4 trots att det spelet är ett hantverksmässigt bättre spel. Ibland är man helt enkelt bara ute efter en viss känsla, och de känslan levererar Onrush.

 

Alexanders favoritspel

04. The Missing:  J.J. Macfield and the Island of Memories

Kommer någon ihåg NeverDead från Konami? Det var ett spel på förra generationens konsoler där protagonisten hade förmågan att lemlästa sig själv på olika sätt för att lösa pussel. För att komma igenom trånga passager behöver man t.ex. bli halshuggen så ens förlupna huvud kunde rulla igenom.

The Missing lägger sin spelmekaniska grund i detta upplägg men är till skillnad från actiontunga NeverDead ett fysikdrivet pusselspel, och fungerar därmed betydligt bättre med detta koncept om att skapa nya förutsättningar genom att skada sin egen kropp. För att inte tala om storyn som inte är jämförbar.

Detta är även en Swery 65-produktion vilket gör att man på förhand vet att berättelsen kommer vara fängslande eller uppseendeväckande. I The Missing bjuder han på en av sina mest tänkvärda historier för att inte tala om ett ämne som är väldigt sällsynt, och i synnerhet av japanska spelutvecklare.

Det är här spelet vinner starka poäng. Den bjöd nämligen på årets “Oj!” eller “Wow!”-upplevelse enligt mig. Det är årets twist, inte så mycket för att det twisten i sig utan snarare hur spelet presenterade det. Under ett år med få överraskningar i mina spelhistorier så lyckas The Missing med ett otroligt starkt avslut efter en långsam build up med smart användande av ett SMS:ande spelet igenom. När det dessutom stundtals är ett av årets artistiskt mest slående spel blev resan genom ön en högst minnesvärd sådan.

 

03. Spy Party

Efter många herrans år släpptes äntligen Spy Party i någon form av mer färdigt än tidigare och det gjorde att jag slutligen beslöt mig för att skaffa det och ge mig vad jag trodde skulle vara en högst säregen och unik multiplayer-upplevelse över nätet.

I Spy Party är du antingen en spion som försöker utföra sina uppdrag så diskret som möjligt i en myllrande folksamling eller är du en prickskytt med ett skott i kammaren som försöker krama avtryckaren när spionen är oförsiktig. Detta bidrar till ett enormt spänd stämning då ett misstag kan innebära slutet på en omgång.

Bägge sidorna är roliga att spela och bägge bjuder på svettiga spelsessioner. Att som spion försöka genomföra uppdrag samtidigt som man behöver röra sig i ett trovärdigt AI-mönster för att lura skytten skapar en dynamik jag inte kan påstå att jag upplevt tidigare. Skytten å andra sidan måste ha både ögon och öron spetsade för att upptäcka när saker på spelplanen förändras eller sker. Alla som tröttnat på stökig och bökig multiplayer-skjutande med kan hitta något att uppskatta i Spy Party. Det är ett online-spel för den tålmodiga och observanta spelaren.

 

02. Spider-Man

Det här spelet överraskade mig. Det var klart att jag ville spela som Spider-Man, och i synnerhet när spelet verkade vara det bästa av sitt slag på åratal. Men jag hade mina förbehåll och kände att det vågade för lite. Det fanns risker att det skulle uppföra sig som Arkham-spelen och därmed vara kompetent men inte originellt. Marvel’s Spider-Man bevisade i slutändan för mig att det ibland räcker att genomföra sitt uppdrag. Så länge man gör det praktfullt behöver man inte alltid återuppfinna hjulet.

Spider-Man lyckades remastra nätsvingandet genom New York. När vi talar om remasters eller framförallt remakes av spel talar vi ofta om hur de lyckas fånga känslan som originalet hade trots att man klart och tydligt förbättrat många aspekter. De bästa remakes är de som är i linje med dina minnen. Genom alla år har vi kritiker talat om briljansen i Spider-Man 2:s nätsvingar-mekanik. Nu kan detta spel med råge känna sig besegrat men inte utan att frammana minnet av PS2-klassikern och känslan av att vara Spider-Man.

Det är på den här punkten som spelet lyckas lika väl som sina Arkham-kusiner. Det har aldrig känts bättre att slåss som nätsvingaren. Spider-Mans smidighet gör att han passar Arkham-modellen ypperligt och ibland rentav gör det bättre än Batman-motsvarigheten. Jag får även påstå mig överraskad över hur kul jag hade när jag behärskade smygandets konst i spindelregi. Alla de prylar och pinaler man har till sitt förfogande gör att man kan skapa sig varierade sätt att komma runt eller igenom sina fiender.

Man känner sig verkligen som hjälten, både när det kommer till kompetensen som superhjälte men framförallt för spelet lägger stort fokus på Peter Parkers liv vilket gör Marvel’s Spider-Man till det mesta intima Spider-Man-spelet till dags dato. Berättelsen är genuint engagerande och framförallt välspelad och som extra grädde på moset bjuder spelet på regisserade kameraåkningar och stridskoreografi som jag inte ens sett dess like av i Marvels egna filmer. Vissa mellansekvenser är rent ögongodis och skapar ett livligt trippel-A-paket som ingen bör missa.

 

 01. Return of the Obra Dinn

2013 var ett år liksom 2018 då jag tyckte att AAA-spel som passade mig lyste med sin frånvaro men i deras ställe etablerade sig indieutvecklare istället. Det var året då vi fick The Stanley Parable, Gunpoint, Gone Home, Spelunky, Brothers och även Papers, Please, spelet där man agerade passkontrollant. Det var en makalös bedrift i hur något så enkelt som dokumenthantering gavs tyngd, påtaglighet och upphov till starka känslor.

I 2018 släppte Pope äntligen sitt första spel efter succén med Papers, Please. Denna gång axlar man rollen som försäkringsjusterare. Det låter kanske tråkigt på pappret men då är det tur att Pope är en mästare att göra just pappersarbete inte bara kul utan oerhört fascinerande och involverande.

Return of the Obra Dinn är en allt annat än vanlig historia. Det är märkligt nog att du besitter en kompass med den övernaturliga förmågan att ta dig till en individs dödsögonblick, men det blir raskt märkligare när mysteriet tätnar och dödsanledningar blir mer och mer bisarra. 60 passagerare och besättningsmän samt deras dödsorsak skall identifieras genom slutledningsförmåga, observation och klassiskt dektektivarbete. Det här är det mest imponerande exemplet jag sett på ett detektivspel som annars tenderar vara ganska linjära historier och där du allt som oftast får svaret givet till dig. Return of the Obra Dinn är väldigt svårt att “brute force:a” och därmed är det bara att vandra runt på den övergivna båten tillika i minnet på de avlidna och ta sin tid för att nå sina svar.

Redan vid den här punkten är Return of the Obra Dinn ett otroligt tilltalande spel men rejäl karaktär får det genom sin monokroma presentation. Spelet ser sådär imponerande ut på stillbilder men i rörelse är det hänförande vackert, fyllt med partiklar och estetiska detaljer som aldrig fått samma effekt med en mer realistisk look.

Det klyftiga draget att låt ett minne inledas med en konversation för att sen i dödsögonblicket klippa till en stillbild och riva igång den stämningsrika musiken är mäktigt och stundtals chockerande. Spelet ramar in vad du inledningsvis skall se men de riktiga insikterna kommer först när man börjar vrida sig och röra sig runt i den interaktiva tavlan man befinner sig. Allt är inte heller alltid vad det först verkar vara. Det är ett exceptionellt hantverk i all sin enkelhet och mitt favoritspel från 2018.

 

LÄS GÄRNA VÅRA RECENSIONER AV SPELEN I LISTAN

Rival Megagun

Forza Horizon 4

Iconoclast

Celeste

Onrush

Marvel’s Spider-Man

Celeste

Vad får man om man blandar Super Mario Bros. och Super Meat Boy med bergsklättring? En härlig mix av ett traditionellt plattformsspel kombinerat med svåra prövningar och hinder. Släng in en nypa svordomar och en djup och kraftfull historia om att slåss mot sina inre demoner så förstår du vad Celeste handlar om.

Historien i Celeste handlar om en ung kvinna, Madeline, som bestämmer sig för att klättra upp i ett berg som kallas för just Celeste. Det är ett väldigt utmanande spel, både vad beträffar spelets svårighetsgrad och spelets handling, men det är en minnesvärd upplevelse som är värd att gå igenom, det är en berättelse som många spelare kan känna igen sig i och bli berörda av.

Hursomhelst, du är på ett självupplagt uppdrag som är centrerat kring att klättra uppför Celeste. Du varnas från början att berget är en konstig plats, en plats där du kanske kommer se saker du inte är redo att se. Berget påstås visa dig vem du egentligen är. Även om äventyret börjar relativt enkelt genom små utmaningar som att hoppa över en klyfta, ta tag i en kant osv., så blir det raskt svårare för Madeline att ta sig upp för berget eftersom spelets utmaningar blir mer och mer oförlåtliga och hindren växer i antal.

LÄS FLER RECENSIONER: Battlefield V

Ni som har spelat Super Meat Boy vet hur plågsamt det spelet är kommer känna igen spelstilen i Celeste. För att lyckas hålla inne de allra värsta av svordomarna som bara väntar på att flyga ut ur din mun krävs en blandning av tålamod, fingerfärdighet och kvicktänkthet. Det är sällan orättvist svårt, men svårt nog för att jag ska dö tusen gånger om och vilja avsluta spelet en gång för alla. Men bara några timmar senare återvänder jag, fast besluten att övervinna det hinder som lett till min upprepade död. Man måste verkligen ha tålamod när man spelar Celeste och observant och skärpt för att inte upprepa samma dumma misstag om och om igen.

Madeline möter andra människor och varelser under vägen, vars egna problem uppenbarar sig i spelet som fysiska fängelser som du måste fly från eller fiender du måste besegra. Det känns väldigt bra när man hjälper en annan person, men minst lika hemsk när man förlorar och ser hur personen lider, på samma sätt som jag misslyckas med att hjälpa Madeline med hennes inre demoner och se hur den historien utspelar sig. Det känns verkligen att jag som spelare är personligt ansvarig för vår huvudkaraktärs öde som på så sätt ökar ens empati mot Madeline mer och mer. Att se henne lida är svårt att hantera, och det är omöjligt att se det hända utan att tänka på sina egna problem i verkliga livet. Det är det som gör Celeste till en sådan känslomässig och en kraftfull historia få spel lyckas med.

LÄS MER: Går Fallout 76 att rädda?

Celeste är inte bara en vacker historia utan även väldigt vackert för både för ögon och öron. Den pixliga grafiken är välbekant för dem som har spelat spel med 8- och 16-bitars grafik och färgvalet i Celeste är sköna och välvalda. Musiken är också väldigt bra och passar bra till spelets olika situationer, t.ex. hörs lugna pianoslingor när det händer väldigt lite på skärmen som snabbt kan bytas med hetsiga, elektroniska stycken beroende på hur intensiva spelets olika nivåerna är.

Så vad finns det att klaga på? I mitt fall så skulle jag lätt kunna klaga på att spelet är för svårt, efter att dött på samma hinder 300 gånger, men det är egentligen mitt eget fel att jag samlat alla dessa lik på hög, för att jag lär mig inte av mina misstag. Celeste är vackert, både presentationsmässigt och berättelsemässigt. Det är gripande och emotionellt och ett måste för alla som gillar utmanande plattformsspel. Inte illa för ett spel som handlar om att klättra ett berg.