Det är egentligen ganska ironiskt. Om någon hade frågat mig för sisådär 15 år sen om jag skulle vilja testa en spelserie där en spelar som advokat hade jag förmodligen, på mitt hopplöst pretentiösa tonårsmanér, bara fnyst till svar. Vid 22 års ålder fick jag av en händelse låna ett exemplar av Phoenix Wright: Ace Attorney – Justice For All och resten är historia. I skrivande stund är jag 32 år gammal, äger samtliga spel i serien och har spelat igenom många av dem mer än en gång. Jag skulle inte tacka nej till möjligheten att få träffa mitt femtonåriga jag och ge honom en örfil samt en uppmaning att skärpa sig, för om jag hade haft samma snäva syn på spel idag hade jag aldrig stiftat bekantskap med den här underbara spelserien.

Ace Attorney-serien har under sin 20 år långa livslängd lyckats bibehålla ett visual novel-koncept som är mer underhållande än att bara trycka förbi dialog. Låt gå för att de här spelen målar upp extremt löjeväckande rättegångssystem med bevismaterial som presenteras först halvvägs igenom själva rättegångarna, vittnen som hålls hemliga och vittnesmål som ändras oftare än Trump twittrar. Samtliga delar i serien är fulla av karikatyrer och parodiskt stereotypa karaktärer som på sant anime-manér spelar över konstant. Poliserna är klantiga klåpare och övertrumfas ständigt av advokaterna vad gäller brottsplatsundersökning. Men någonstans i all den här röran finns både hjärta och seriositet. Suspension of disbelief är nyckeln i dessa spel – och jag älskar det!

The Great Ace Attorney Chronicles är rent krasst inte en ny del i serien, utan en sammanslagning av de tidigare (i väst osläppta) titlarna The Great Ace Attorney Adventures och The Great Ace Attorney 2: Resolve. Dock har det funnits fan-översättningar att ladda ner till sina japanska 3DS-exemplar om en känt ett trängande behov av mer rättegångsdramatik. Jag skulle ljuga om jag sade att jag själv inte har hovrat med muspekaren över köpknappen ett par gånger. Men nu har vi äntligen fått dessa titlar i en officiell release med både engelska undertexter och engelskt tal i mellansekvenserna. För nog vore det ett antiklimax att höra vår protagonist skrika ”Objection!” på ett språk vi inte förstår?

FLER RECENSIONER: New Pokémon Snap

Det första kapitlet i Adventures tar oss tillbaka till Japan i slutet av 1800-talet, drygt hundra år innan Phoenix Wright och Miles Edgeworth började skipa rättvisa i ett fiktivt USA. Rättsystemet är här i sin linda. Slutledning och vetenskap för att föra ett resonemang är nymodigheter och eftersom vi har backat över hundra år finns det till exempel inget som heter fingeravtryck eller blodanalys. Här genomförs heller inte obduktioner, utan istället ett slags okulärbesiktning som kallas post-mortem-undersökning.

Vår gröne juristjunior tillika protagonist i detta spel heter Ryunosuke Naruhodo, en engelskstuderande på Imperial Yumei University. Och det vore ju inte Ace Attorney utan en helt befängd premiss, så spelet inleds med att Ryu anklagas för mord. Kazuma Asogi, Ryus turligt nog juridikstuderande bäste vän, ska föra hans talan i rätten. Men på grund av invecklad byråkrati blir Ryu övertalad av en universitetsprofessor att försvara sig själv, med Kazuma som enbart assisterande ombud. Mordoffret heter John H. Wilson, en engelsman som besökt universitetet. Han har enligt uppgifter blivit skjuten till döds på en restaurang och en servitör har sett Ryu stå över honom med pistol i hand.

MER OM ACE ATTORNEY: När spel tar ton: Apollo Justice: Ace Attorney

Spelets första kapitel består i vanlig ordning av en rättegång som introducerar den grundläggande spelmekaniken. Det fungerar i princip på samma sätt här som i Phoenix Wright-spelen: finkamma vittnesmål och hålla korsförhör för att peka ut motsägelser och lögner. Den omedelbara skillnaden jag stöter på gentemot tidigare spel är sekvenser där jag ska korsförhöra mer än en person åt gången. Denna aspekt är dock inte helt ny utan introducerades i spin-off-spelet Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney. Här kan personen som för tillfället inte talar råka avslöja saker med sitt kroppsspråk genom att lyssna på vad den andra säger.

En quality of life-grej i dessa spel är att en historik-logg med all dialog aldrig är mer än ett knapptryck bort. Detta är helt ovärderligt i ett spel som förlitar sig på att jag ska snappa upp felsägningar och motsägelser stup i kvarten. I de stunder det känns svårt att lista ut vilket bevismaterial eller argument jag ska lägga fram upplever jag heller inte att det är lika mycket trial and error som i de tidigare spelen. Oftast ger min kompanjon mig hjälpsamma tips mellan felgissningarna för att jag ska komma på rätt spår.

Jag ska inte avslöja några av detaljerna i handlingen men jag lyckas såklart efter sjuttioelva ofattbara vändningar att oskyldigförklara mig själv. Sen bär det av mot Storbritannien ombord på ett skepp tillsammans med Kazuma och juridikassisteten Susato Mikotoba – som blir för Ryu ungefär vad Maya Fey är för Phoenix Wright. Kazuma ska resa till London för att studera landets rättssystem, vilket sägs vara mer utvecklat och raffinerat än det japanska. Det vore för bra för att vara sant om det inte skedde ytterligare ett mord ombord på fartyget, och Ryu blir misstänkt – IGEN?!

Spelets andra kapitel är det första i hela serien jag har stött på som består enbart av utredning. Här blir jag bekant med ytterligare en detalj som förhöjer spelupplevelsen: nämligen att de föremål jag redan har undersökt och personer jag redan pratat med får en röd liten bock bredvid sig. Stjärna i boken på den.

I denna episod introduceras jag för en av den här spelsamlingens viktigaste karaktärer: Herlock Sholmes – jag vet, namnet är smärtsamt dåligt. Och precis som en kan förvänta sig av ett så billigt skämt är Herlock en pajas, en omvänd karikatyr av sin förlaga som på något sätt inte ens klarar av att knyta ihop trådarna i sina egna resonemang. Passande nog finns Ryu där för att assistera honom i de spelsegment som kallas ”course correction”. Dessa går i princip ut på att rätta Herlocks slutsatser genom att byta ut vissa nyckelord baserat på vilka föremål och personer som finns på brottsplatsen, för att på så sätt nå fram till den riktiga händelsekedjan.

Lång historia kort bestämmer sig Ryu i slutet av kapitlet för att under återstoden av resan sadla om och plugga till advokat (varför inte?). Mer än så tänker jag inte säga om händelseförloppen i första spelet, men var så säker på att det fortsätter på samma ultra-dramatiska manér, där våra karaktärer alltid lyckas återhämta sig från de mest otroliga omständigheterna. Ace Attorney-seriens signum har alltid varit absurda vändningar, den ena mer befängd än den andra. Liksom sina föregångare är även Chronicles fullt av karaktärer vars resonemang och tvivelaktiga slutledningsförmåga verkligen testar ens tålamod.

HAR NI HÄLSAT PÅ VÅR NYASTE REDAKTIONSMEDLEM: Vem är Douglas Lindberg?

Medan musiken i spelen känns tidsenlig och därav lite charmig i sitt sammanhang saknar jag den medryckande och stämningshöjande musiken från de tidigare titlarna. Jag får aldrig riktigt känslan av att ha trängt in ett vittne i ett hörn, och jag saknar det litegrann. Också grafiken känns mindre som hur jag helst vill ha det. Dessa titlar såväl som de senaste två huvuddelarna i serien har gått mer åt 3D-hållet både vad gäller karaktärsmodeller och miljöer. Trots att det erbjuder större möjligheter i utredningsbitarna och ens inventory ser det i mina ögon väldigt plastigt och uttryckslöst ut. Många karaktärsanimationer blir dessutom onödigt långa och saktar därför ner dialogerna som i vanliga fall redan är utdragna till max. Jag inser bara några minuter in i Adventures hur mycket bättre spelens tidiga, handritade utseende passar serien.

Ace Attorney har dock alltid varit bra på att introducera nya spelelement i varje ny titel för att ge antingen rättegångarna eller utredningarna en rolig och spännande uppfräschning. I den här samlingens första del har vi dels tidigare nämnda course correction av Herlocks resonemang samt segmenten där en får korsförhöra flera personer samtidigt (som ju tekniskt sett är ett nytt inslag för huvudserien).

MER MUSIK FRÅN ACE ATTORNEY-SPELEN: Veckans spelmelodi: Phoenix Wright: Ace Attorney – Cornered

Men den kanske allra största förändringen är den jury som närvarar vid varje rättegång i den engelska domstolen. Den består alltid av sex stycken av Londons medborgare. Dessa ger sina individuella domar och advokaternas uppgift är att få över samtliga på sin sida. När alla avlagt sin röst är det dags för domaren att ge en slutgiltig dom. Skulle samtliga bedöma den tilltalade som skyldig finns det en möjlighet att enligt dåvarande brittisk rättspraxis utföra en så kallad ”summation examination”. Här får jag likt korsförhören fråga ut jurymedlemmarna om på vilka grunder de fattat sitt beslut. Poängen är sen att vända deras argument mot varandra för att få dem att ändra sin ståndpunkt.

Resolve, det andra spelet i denna samling, fungerar som en mycket mer regelrätt uppföljare än tidigare delar i serien. Det bygger helt enkelt vidare på storyn från första spelet, med få nya tillskott till spelmekaniken. Handlingen tar vid ungefär ett halvår efter första spelet och här får jag faktiskt spela ett helt kapitel som Susato. Tyvärr vågade inte Capcom gå hela vägen och att låta en kvinnlig karaktär ta täten i ett helt spel, för lika säkert som ett fabricerat bevisföremål i domstolen är jag tillbaka i Ryus skor i nästa kapitel.

Det lilla spelmekaniska tillägg som gjorts i denna uppföljare är möjligheten att söka efter hudavtryck. Detta görs i samband med undersökning av brottsplatser, då Ryu och Susato använder kemisk indikatorvätska framställd av Herlock som gör hudavtryck synliga med hjälp av ultravioletta glasögon.

Utöver de båda fullängdsspelen bjuder Chronicles också på lite extramaterial i form av småepisoder kallade ”escapades”. Dessa är ungefär 5-10 minuter långa och innehåller egentligen bara utsmyckning kring de respektive kapitlen i huvudspelen. Det bjuds inte på några egentliga spelmoment; det hela består i mångt och mycket av mellansekvenser med dialog som i mitt tycke inte tillför särskilt mycket.

Jag har full förståelse för att det här inte är allas kopp te. Det krävs som sagt mycket av spelaren för att ha överseende med alla osannolika vändningar. Trots att The Great Ace Attorney Chronicles innehåller två titlar fullvärdiga seriens namn skulle jag inte rekommendera nya spelare att hoppa in här. De båda spelen håller en jämn nivå vad gäller story och spelmekanik men träffar åtminstone inte mig riktigt lika rätt som spelen om Phoenix Wright. Den som däremot testat de tidigare titlarna och känner sig sugen på mer bör definitivt ta sig an även dessa. För det finns ändå något lätt beroendeframkallande i den tillfredsställelse en får av att med ett överentusiastiskt ”Objection!” presentera fällande bevis och höra musiken tystna tvärt.