7 minuter lästid

Vi börjar med det viktigaste:

Enorm SPOILER-VARNING för The Last of Us Part II.

I den här texten tänker jag presentera och diskutera den sammantagna handlingen i spelet, vilket innebär att ni som ännu inte upplevt berättelsen bör komma tillbaka vid ett senare tillfälle. I min recension av spelet var jag bunden av rätt ordentliga restriktioner gällande vad jag fick och inte fick nämna, men nu när spelet är ute i det fria har jag möjlighet att diskutera handlingen i The Last of Us Part II på ett mer ingående sätt. Så om du, som jag, har upplevt spelet i sin helhet är det fritt fram att skrolla vidare. Om inte är du välkommen tillbaka när så är fallet.

LÄS RECENSIONEN: The Last of Us Part II

Det här är din sista varningEfter bilden nedan träder vi in i spoiler-landet. Redo? Då åker vi.

På riktigt, omfattande spoilers följer.

Hämnd är en populär huvudingrediens i de flesta typer av media. Voldemort dödade Harry Potters föräldrar, därför måste Harry nu ge sig efter den näslösa skurken. Någon bryter sig in hos John Wick och dödar hans hundvalp, ni kan inte ana vad som hände sen. Ellie blir av med sin nyfunna fadersfigur och bestämmer sig för att jaga rätt på den skyldiga. Det är snabbt, det är enkelt och det är ett effektivt sätt att få den som tittar eller spelar att direkt bli investerad i händelseförloppet. Dessutom etableras här de två polerna i berättelsen. Den ena sidan, som vi tillhör, är den goda. Det är den sidan som ofta innehåller karaktärer vi lärt känna under en längre tid och det är dem vi önskar all lycka. Sedan har vi de onda. Här hittar vi bovarna, skurkarna, tjuvarna, vad vi nu vill kalla dem. Den här sidan blir ofta en morot i berättelsen och innehåller karaktärer som bestämmer vart handlingen ska ta vägen, eftersom vår hjälte jagar dem. Ganska enkelt, eller hur? Inte i The Last of Us Part II.

I inledningen av spelet verkar handlingen vara precis så enkel som jag beskriver ovan. Vi spelar som Ellie, tjejen vi träffade för första gången 2013 via den dåvarande huvudkaraktären Joel. Ellie är tuff, rolig och karismatisk. När jag kontrollerar henne vill jag att hon ska må så bra som möjligt. Därför får jag en kniv i hjärtat när vår älskade Joel plötsligt försvinner från jordelivet. Han blir brutalt mördad framför våra ögon av en kvinna vid namn Abby, och Ellie svär där och då att hämnas honom. Så nu har vi vår hjälte, vår protagonist, och vårt uppdrag är att jaga rätt på Joels mördare, vår antagonist, och få henne att betala för sina brott.

LÄS MER: Varför jag inte köper Playstation eller Xbox Series X vid premiären

I det här läget känner jag en så stark empati för Ellie att jag är redo att göra det allra mesta för att jaga rätt på de som tog hennes plastpappa ifrån henne. Visst att hennes metoder för att få ut information och avancera genom områden är lite extrema ibland, men det är nödvändigt för att hitta den uttalade antagonisten. Dagarna rullar på och jag tar mig allt närmre platsen Abby besökte senast, men då händer något oväntat. Min gravida flickvän Dina, kompis Jessie och låtsasfarbror Tommy övertalar mig att vi borde bege oss hemåt. Dina borde inte vara här ute i sitt tillstånd och hon behöver eskorteras hem innan vi fortsätter jakten på Abby. Det enda kruxet är att Abby redan hittat oss.

Det är nu det börjar bli intressant på riktigt. Under de senaste tre speldagarna har jag spelat som Ellie med ett enda mål: hitta Joels mördare. Det spelar ingen roll att mängder med människor fått sätta livet till så länge jag vet att jag gör det bästa för mig och mina allra närmsta. Likt upplösningen av det första spelet där Joel offrar chanserna för ett eventuellt vaccin för att rädda Ellie är jag här redo att offra mängder med namnlösa personer för att hämnas Joel. Och vi som har känt de här karaktärerna i sju år är helt med på att Joels mördare måste betala, hans plötsliga död har varit vår morot i hela spelet såhär långt. Därför är det som sker nu något kontroversiellt enligt vissa, men jag är fast besluten om att det är ett av de bästa narrativa besluten jag någonsin stött på i ett spel.

Det är nu vi tar rollen som Abby. Just det, samma Abby som vi precis spenderat flera speldagar med att jaga rätt på. Vi har studerat hennes rörelser och identifierat samt mördat flera av hennes vänner. Men vi lägger ingen större vikt vid det, för vi känner varken Abby eller hennes vänner. Det enda vi vet är att de dödade en person vi älskar och därför måste de möta samma öde. När jag spelade detta skifte för första gången var jag säker på att det bara var en kort avstickare likt spelets många flashbacks, men icke. Tiden vi spenderar med Abby är mer eller mindre lika lång som tiden med Ellie, och dessutom kontrollerar vi spelets uttalade antagonist under samma tre dagar som Ellie precis upplevt innan konfrontationen med sin ärkefiende.

Även om Abby bjuder på en något annorlunda spelstil med nya vapen och färdigheter finner jag inget större nöje i att spela som henne under första timman. Jag har känt Ellie i sju år och hennes drivande känslor finns fortfarande kvar inom mig. Trots detta börjar jag sakta men säkert lära känna Abby. För en stund sedan var hon inget annat än en fokuspunkt för min ilska, nu blir hon plötsligt en människa. Jag har hela tiden varit fullt medveten om att Joel inte varit någon ängel under sin livstid och att många säkerligen vill se honom död, men de här personerna har aldrig haft något ansikte fram tills nu. För några år sedan levde Abby ett (under omständigheterna) normalt liv med pojkvän och en kärleksfull pappa, hur hamnade hon då här? Det är egentligen ganska enkelt. Ellie har varit på jakt efter hämnd under de tre senaste dagarna, Abby har jagat samma morot i fyra år.

LÄS MER: Deathloop hämtar tillbaka 15 år gamla ideér

Det kanske låter klyschigt, men det är också väldigt logiskt. Våra handlingar får konsekvenser i en större utsträckning än vad vi kan ana, och en så fruktansvärd handling som att ta ett liv får också fruktansvärda konsekvenser. När Joel röjde ner allt i sin väg för att rädda Ellie från operationen som hade kostat henne livet var det oundvikligt att några som då var namnlösa skulle behöva sätta livet till. En av dessa var chefsläkaren Jerry Anderson, även känd som Abbys pappa. Så vi har den uttalade antagonisten Abby som i början av spelet till slut hämnas sin pappa genom att avrätta Joel, och vi har Ellie som svär att hämnas, även om hon inte inser det då, i gengäld. Det är nu den största pusselbiten av alla faller på plats. Det finns inga hjältar i den här historien. Det finns inte heller några ordentliga bovar eller skurkar. Det finns bara de som är redo att göra vad som helst för personerna de älskar.

Vi har nu hamnat i ett läge där hela vår uppfattning om Ellie och hennes resa vänts upp och ner. Spelet har visat oss att oavsett vilken sida av konflikten vi upplever finns det acceptabla motiv för alla möjliga hemskheter. Oavsett var vi ställer oss finns det ljus och värme i karaktärerna och deras relationer till varandra. Oavsett var vi står finns det förbittring och hat. I olika utkast av samma berättelse hade båda sidorna kunnat vara ”den goda”, det handlar egentligen bara om perspektiv. Enligt flera, och jag är nog beredd att tillhöra den skaran, kan Abbys motiv möjligen upplevas som betydligt mer legitima än Ellies. Inte nog med att Joel förstörde chanserna till ett botemedel för infektionen som härjar i landet, han raserade även en stor del av Abbys personliga värld.

En sådan här berättelse hade mycket väl kunnat bli ett platt fall. ”Nu ska vi få dig att sympatisera med Ellies uttalade fiende”. Jag var skeptisk till en början, men när jag väl upplevt Abbys perspektiv till fullo var jag inte säker på att jag hejade på Ellie längre. Egentligen hejade jag inte på någon av dem. Några av spelets stora teman är hat och hämnd, och framförallt hämndens omutliga cykel. En tennismatch som inte stannar förrän både parterna lägger ner sina racket och lämnar planen, vilket är precis vad som sker i spelets avslutande konfrontation. Båda karaktärerna har förlorat det mesta de kan tänka sig och har egentligen inte vunnit någonting. De är inga hjältar, men det hindrar mig inte från att sitta nedsjunken i soffan och tycka synd om bägge två.

The Last of Us Part II finns ingen kamp mellan gott och ont, det finns bara grupper av individer som älskar varandra till den extrema grad att de är redo att göra vad som helst för att skydda och respektera varandra. Det är två parallella historier som mynnar ut i samma tomhet. Här finns inga vinnare, bara förlorare. Murarna har rivits ner, flaggorna är nedhissade och gränsen mellan gott och ont har långsamt suddats ut.