The Pedestrian – ett mysigt sidoscrollande pusselplattformsspel från amerikanska spelstudion Skookum Arts – är spelet jag inte visste att jag behövde i mitt liv. Du spelar som en streckgubbe, eller i början är du faktiskt bara en liten prick som studsar framåt mot en skylt med två figurer på, en manlig och en kvinnlig, där du får välja vem du vill spela som. Figurerna är de typiska piktogrammen för manligt och kvinnligt (ni vet de där symbolerna man kan se på toalettdörrar). Härifrån börjar din resa.

Du rör dig som en tvådimensionell karaktär i en delvis tredimensionell värld, och när du går igenom världen gör du det som en streckgubbe/-gumma på olika skyltar. Skyltarna skall flyttas och kopplas samman på olika sätt för att du ska kunna gå vidare. Många olika hinder och knepigheter står i din väg, så det gäller att tänka till i varje steg du gör. För varje avklarad nivå presenteras en ny sorts mekanik i spelet, vilket innebär att det på sista nivån gäller att tänka i många steg och dimensioner innan du klurat ut vad du ska göra. Jag tror jag fick några extra gråa hårstrån när jag kom till sista banan där svårighetsgraden, eller rättare sagt klurighetsgraden, hoppade upp både ett och två, och kanske till och med tre, steg.

Spelet har försenats några gånger, men istället för att släppa en halvfärdig produkt på ett utsatt datum gjorde Skookum Arts helt enkelt så att de ändrade releasedatumet till ”when it’s ready”, vilket kanske är något en del andra spelstudior borde ta efter (Looking at you, CD Projekt Red! m.fl.). Om inte det är att visa kärlek till sitt spel, så säg. Det är bara skönt att få spela ett fungerande, genomtänkt och komplett spel.

Lätt som en plätt, eller?

The Pedestrian är ett härligt lir med stort underhållningsvärde och är värt att spela om flera gånger. Dock är det är rätt kort – någonstans runt fem-sex timmar ungefär – och har du väl lärt dig det är det troligen bara ett väldigt kul spel att göra en speedrun på. Det hade varit roligt att se det spelas på Games Done Quick någon gång. Även om spelet är kort, har det ett stort innehåll och mycket kärlek har lagts ner i varenda detalj, från allt som händer i bakgrunden till ramarna runt de olika skyltarna du rör dig igenom. Musiken är en behaglig och lugnande hissmusik, precis det som behövs när hjärncellerna går på högvarv för att klura ut hur i hela fridens namn du skall ta dig vidare.

TILL NÅGOT HELT ANNAT: Control Ultimate Edition

Jag är väldigt imponerad av hur snyggt spelutvecklarna har löst övergångarna mellan 2D och 3D och hur genomtänkt men ändå simpelt spelet är. Även om du inte har någon som helst guide som förklarar hur du spelar är det ändå väldigt uppenbart vad du ska göra. Det är näst intill omöjligt att fastna på något sätt. Så länge du verkligen ser dig omkring kommer du att förstå hur du ska lösa pusslet genom små ledtrådar i miljön du befinner dig i. Jag erkänner att jag ändå fastnade på ett ställe precis i början, men det berodde enbart på att jag inte var tillräckligt uppmärksam på vad jag hade runt mig (och kanske lite slarv från min sida) och inte riktigt förstått spelets språk och interna logik ännu. Men det är som det brukar vara i pusselspel när man fastnat, man loggar ut, funderar, och sen mitt i natten någon gång när man egentligen borde sova, så kommer lösningen bara sådär.

The Pedestrian är snyggt och smart gjort. Det är en härlig distraktion från övriga världen, och fyller hjärnan av gatuskyltspussel, klurigheter och hissmusik. Jag har verkligen uppskattat att spela The Pedestrian – en riktig höjdare, och kan verkligen rekommendera det varmt om du gillar pusselspel och vill spela ett riktigt snyggt sådant. Det är helt klart ett av de bättre indiespelen på länge. Jag håller tummarna för att utvecklarna bestämmer sig för att göra en uppföljare snart, men tänker ge dem all tid i världen att leverera.