3 minuter lästid

Mitt förhållande med läskig media är aningen komplicerat. Jag avskyr skräckfilmer samtidigt som jag tycker de kan vara ganska trevliga att titta på i rätt sällskap. Det som är så bra med filmer är att de fortgår oavsett vad jag håller på med. En film bryr sig inte om ifall åskådaren håller en stor kudde framför ansiktet eller ej. Ett läskigt spel däremot stannar när jag stannar, vilket har gjort läskiga spel till en genre jag undviker likt pesten. Jag är därför aningen orolig för vilka mörka dörrar som kommer öppnas efter ett sådant här uttalande, för trots mina många protester under spelets gång hade jag i slutändan riktigt trevligt med The Suicide of Rachel Foster.

LÄS FLER RECENSIONER: Metamorphosis

The Suicide of Rachel Foster berättar historien om Nicole som återvänder till det gamla familjeägda hotellet i syfte att inspektera och sälja fastigheten. För många år sedan förstördes Nicoles familj när hennes pappa inledde en affär med tonåringen Rachel Foster i familjens hotell. Rachel blev gravid och bestämde sig för att ta sitt eget liv. Nu, när Nicoles båda föräldrar gått bort och hela fastigheten tillhör henne, har hon återvänt till tragedins skådeplats för att sälja sig fri från den. Spelet börjar med att jag anländer till hotellet mitt i en snöstorm och börjar inspektera skicket på fastigheten, men allting går såklart inte riktigt som planerat.

Det är alltid en dålig idé att svara i främmande telefoner.

Spelet är iögonfallande vackert och lägger av den anledningen en hel del krut på att visa upp sin imponerande detaljrikedom. Spelet vill att du ska titta på alla ting, läsa alla tidningsartiklar och lyssna på alla inspelningar för att lista ut vad som försiggår. Detta är så tydligt betonat att när jag spelade igenom delar av handlingen en andra gång för att jaga återstående troféer hängde spelet inte alls med i mitt tempo. Eftersom jag då visste precis vart jag skulle gå hände det upprepade gånger att dialoger och ljudeffekter rullade igång senare än tänkt eller inte alls. Därför rekommenderar jag att du tar god tid på dig när du spelar, både för din egen och spelets skull.

Jag är som sagt en riktig fegis när det gäller sådant här, så jag satt givetvis på helspänn under hela min första genomspelning. Jag vågar dock påstå att även de mer tappra spelarna kommer känna av den täta stämningen och osäkerheten som infinner sig i de smala hotellkorridorerna. Handlingen använder sig visserligen av de flesta skräckklyschorna som finns att tillgå. Som att strömmen har gått och det enda sättet att ta sig till generatorn är genom en trång baktunnel, och min enda ljuskälla är blixten från en gammal kamera. Samtidigt visste jag aldrig riktigt om spelet tänkte skrämma mig eller bara bygga upp spänningen utan något klimax, och därför kändes klyschorna inte riktigt lika förutsägbara.

Vänd dig inte om.

Det finns andra aspekter i spelets handling som jag skulle vilja berömma, men de är svåra att beskriva utan att förstöra upplevelsen för er andra. Jag kan bara säga att min uppfattning om vad som faktiskt pågick under min tid på det gamla hotellet pendlade fram och tillbaka mer än en gång. En del av berättandet som dock inte riktigt föll väl ut var hur spelet valde att hantera tidsavancemang. När jag var mitt i en skrämmande korridor och väntade på nästa uppmaning bestämde sig spelet för att mer än en gång hoppa till nästa dag. Efter en kort svart skärm var jag på en helt annan plats och hade tydligen gjort en massa saker som jag fick reda på genom en snabb monolog. Jag fick liknande vibbar när jag spelade Firewatch för något år sedan, skillnaden där var dock att jag aldrig kände att jag missat något när spelet bytte dag. Rachel Foster ska absolut ha beröm för sin detaljrikedom, men ibland upplevde jag att lite väl många detaljer hamnade utanför kameran.

FLER RECENSIONER: Paradise Killer

The Suicide of Rachel Foster är ett imponerande spel rent grafiskt och det stoltserar med en respektingivande detaljrikedom för både ögon och öron. Det berättar en tragisk men likväl fängslande berättelse om Nicole och hennes traumatiska förflutna som jag hade svårt att släppa blicken från innan eftertexterna rullade. Spelet gör egentligen ingenting nytt för genren, men är likväl ett stämningsfullt och nagelbitande äventyr som har chans att förgylla ett par av de kommande höstkvällarna. Jag är lite skraj för vilka spel folk kommer be mig spela nu när jag erkänner att ett läskigt spel föll mig i smaken, men det är en risk jag är villig att ta.


Andreas Lennartsson

Andreas är nyexaminerad musiklärare med ett brinnande intresse för spel i alla dess former. Han älskar omfattande, handlingsdrivna single-player-spel, gärna med inslag av en och annan rollspelsmekanik.

All author posts