3 minuter lästid

Interaktiva äventyr där spelaren väljer vad som ska ske samt får leva med konsekvenserna som dessa beslut kan ha får nästan klassas som en egen genre vid det här laget. Jag tänker i första hand på den stora samlingen av berättelser som Telltale pumpade ut under sin storhetstid, jag tänker även på Dontnod och deras omtyckta Life is Strange-serie. Problemet med den här typen av spel har för mig länge varit att det sällan blir något annat än mer av samma. De är ofta fängslande, ofta tankeväckande, men sällan särskilt utvecklande. Twin Mirror är det senaste projektet från tidigare nämnda Dontnod och berättar historien om Sam Higgs som återvänder till sin hemstad efter sin bästa väns bortgång. Men även fast spelet berättar en mestadels spännande historia som ofta presenteras på ett läckert sätt gör Twin Mirror knappast några insatser för att föra genren framåt, snarare tvärtom.

Spelet bjuder trots sina brister på en hel del ögongodis.

När Sam Higgs lämnade sin hemstad Basswood hade han inga planer på att återvända. Detta förändrades dock i och med nyheten om hans bästa väns bortgång. Vi tar kontroll över Sam i samband med att han är påväg till sin väns begravning, men ganska snart inser vi att staden innehåller fler skäl till att stanna kvar. Berättelsen är enkel och lyckas i flera stunder fängsla mig vid handkontrollen. Vid andra tillfällen är den dock så klyschig att jag i skrivande stund har svårt att komma ihåg ifall vissa handlingsdrag kom från spelet eller från någon annan crime-serie jag nyligen sett. Jag kan inte heller påstå att jag är särskilt imponerad över valen jag ställs inför under spelets gång. Jag minns hur jag kunde sitta i flera minuter under första avsnittet av Life is Strange innan jag visste vilken narrativ väg jag ville gå, i Twin Mirror känns det snarare som att jag väljer mellan att vara en anständig människa eller en riktig skitstövel. Men även om besluten i sig inte är särskilt spännande är jag desto mer imponerad av sättet de presenteras på.

MER FRÅN DONTNOD: Tell Me Why

Sam är inte den enda huvudrollsinnehavaren i Twin Mirror, han får även ofta sällskap av sin alternativa personlighet: den glasögonprydde, betydligt gladare och socialt kompetenta versionen av vår hjälte. Denna alternativa Sam som går under namnet ”the Double” förser mig med en snyggt presenterad sammanfattning av det rådande läget, vad alla omkring mig tycker och tänker och vad mitt nästa steg bör vara. Jag gillar den här aspekten av spelet då det nästan känns som en titt bakom ridån för den här typen av äventyr. Min enda önskan här hade varit att besluten jag ställs inför skulle varit aningen mer komplexa. Nu känns de rätt uppenbara redan innan mitt alternativa jag har brutit ner hela situationen åt mig, vilket gör att aktionen inte blir riktigt så effektfull som den kunde ha blivit.

Även fast Twin Mirror inte riktigt blåser mig av stolen med sin handling eller hur den utvecklas är jag fortsatt imponerad över spelets presentation. Ännu ett visuellt slående inslag är mina resor till Sams tankepalats där han sorterar minnen och utreder olika situationer. Ibland känner jag dessutom att palatset används på ett sätt som förhöjer själva spelandet, även om det också är väldigt trevligt att titta på. Jag älskar hur Sam kan manipulera diverse parametrar och se hur situationen förändras i realtid för att så småningom deducera vad som faktiskt hänt. Det är dock inte alltid jag känner att tankepalatset gör spelet roligare att spela, men då kan jag åtminstone roa mig med att bevittna dess estetiska skönhet.

FLER SPEL MED VAL OCH KONSEKVENSER: The Dark Pictures Anthology: Man of Medan

Twin Mirror är ett trevligt äventyr, men det hålls tillbaka av en bitvis klyschig handling och till synes uppenbart beslutsfattande. Det som lyfter spelet är inkluderandet av huvudkaraktärens alternativa personlighet och sättet han används på samt det visuellt slående tankepalatset. Trots dessa trevliga inslag blir spelupplevelsen sällan bättre än bra och känns i slutändan som ett litet kliv tillbaka för genren som sällan tar några kliv alls.