Det här med spellust är något oerhört märkligt. Det är nämligen inte alltid så att det jag vill spela faller i linje med vad jag borde ha lust att spela. Låt mig förklara. Jag älskar till exempel Assassin’s Creed och bör därför vilja lägga all ledig tid i det nyligen lanserade Shadows. Jag var även orimligt investerad i alla rykten om Oblivion Remastered och fällde nästan ett par glädjetårar när det utannonserades och släpptes samma dag. Därför sitter jag nästan här och skäms över att spelet jag spenderat majoriteten av alla spelsessioner med den senaste tiden är ett visst drakmördaräventyr från 2011.

Fast borde jag egentligen ha dåligt samvete över att ha lagt 25 nya timmar i Skyrim? Jag har haft hur kul som helst och har ännu en gång upptäckt hur mycket jag älskar att bara existera i den här världen. Det är som världens mysigaste snuttefilt sydd av ettor och nollor. Jag har återigen levlat upp skills som alchemy, enchanting, alteration och illusion på tok för mycket och förväntas nu bekämpa elva draugr deathlords på samma gång fastän mina stridsfärdigheter inte alls är i paritet med vad spelet förväntar sig. Jag upplever egentligen inget nytt, jag tar inte del av spelvärldens senaste innovationer (eller brist på detsamma), men de nio gudarna ska veta att jag har väldans roligt.

The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered

Jag köpte ändå spel som Atomfall, Assassin’s Creed Shadows, Clair Obscur: Expedition 33 och Oblivion Remastered i samma stund som de släpptes. Jag har liksom gett utvecklarna mina pengar och om det mot förmodan finns en anledning att ha dåligt samvete för att inte stötta världens alla spelmakare så ska jag inte behöva ha det. Nej, den där skammen sitter endast hos mig själv och det är hög tid att kasta den åt skogen. Det delas inte ut några medaljer för att spela klart nya spel så fort som möjligt, det finns egentligen ingen konversation att vara en del av som inte finns kvar ett halvår senare.

Som avslutning på denna korta reflektion vill jag därför uppmana er andra att också ta den där störiga känslan som kanske infaller när ni köpt ett nytt flashigt spel men hellre har lust att spela om favoritspelet för sjuttioelfte gången. Lyssna på den rösten och följ ditt spelhjärta, hur töntigt det än må låta. Det nya och flashiga finns kvar där när du är redo och det är troligtvis även patchat till perfektion. Våga vägra sånt andra eller du själv tycker att du borde spela och låt spelandet bli det där renodlade nöjet det förtjänar att vara.