Om någon har missat det så fullkomligt älskar jag Mass Effect-trilogin. Så till den milda grad att jag är tacksam för att jag spelade spelen först tre-fyra år efter att Mass Effect 3 kommit ut och jag hunnit mogna tillräckligt som spelare för att låta mig påverkas känslomässigt. Jag är också en av de få som inte verkar ha något emot treans slut. Eller ja, åtminstone inte de avslutande filmsekvenserna. Däremot har jag åsikter om hur en som spelare måste göra för att ta sig dit (vill du veta mer kan du läsa om det här).

Hursomhelst ska vi nu prata musik och veckans stycke är ett av de i mitt tycke mest minnesvärda från hela trilogin.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: VVVVVV – Pushing Onwards

När kommendörkapten Shepard under det tredje spelets inledande minuter efter en audiens hos alliansens råd återfår sin militära status händer det som alla visste om men inte vågade erkänna – Reapers anfaller. Hon (såklart!) tvingas evakuera jorden och ser från sin skyttel förtvivlat på hur ett illa ansatt Vancouver och dess invånare decimeras brutalt av de mekaniska bläckfiskarna. Bakgrundsljuden börjar sakta tona ut och de inledande pianoackorden i stycket Leaving Earth tar över.

Det ensamma pianot med de dystra ackorden i en låg oktav sätter tonen direkt. Redan efter ett par takter vävs Reaper-maskinernas signaturljud – de elaka båttutorna – in i stycket och gör det hela ännu mer stämningsfullt och ödesmättat. Känslan av tomhet och förtvivlan, samt den lilla, lilla gnutta av hopp som förmedlas i och med ett starkt reverberat kvintsprång, är överhängande från början till slut. Stråk och därefter blås läggs så småningom till och förstärker pianoackorden medan stycket växer i intensitet.

När Shepards skyttel lämnar jorden bakom sig passerar den stora delar av alliansens rymdflotta. Medan stycket tonar ut ser vi hur otaliga brinnande skepp bokstavligen regnar ner mot mänsklighetens utsatta hemplanet. Det sista som hörs är en låg baston på pianot.

Boom, late title card.

Och därmed är ribban för resten av spelet satt. Mästerligt.

Stycket i originalutförande.

Stämningsfull metal-cover.

Och så självklart ett strängarrangemang.