5 minuter lästid

För ett tag sedan fick jag höra att ett Ubisoft-spel inte tillhör en specifik spelserie förrän en bra bit in i utvecklingsfasen. Ett nytt projekt kan alltså helt och hållet baseras på en häftig idé eller någon banbrytande teknologi och först mycket senare får det titeln The Division, Far Cry eller kanske Assassin’s Creed. Nu är jag rätt säker på att detta är en sanning med modifikation och att så inte är fallet för alla släpp från den franska speljätten. Med tanke på spelets stora säljpunkt är att alla kan vara en spelbar karaktär hade jag dock inte blivit särskilt förvånad om det var ungefär såhär det gick till när Watch Dogs: Legion såg världens ljus.

MER FRÅN UBISOFT: En tidig titt på Immortals Fenyx Rising

Många spel nöjer sig med att den digitala världens medborgare ser någorlunda livfulla ut. Det är möjligt att de också har ett par rader inspelad dialog som ska övertyga den förbipasserande hjälten att de faktiskt existerar i den här världen du utforskar. Att då bestämma sig för att kasta ut den där hjälten genom fönstret och helt förlita sig på några stickprov från en stad full av så kallade icke spelbara karaktärer som äventyrets nya huvudrollsinnehavare är därför en alldeles galen idé. Men medan flera av spelets aspekter får lida rejält på grund av detta ambitiösa åtagande, speciellt den delen som desperat försöker berätta en historia, har Ubisoft lyckats knyta ihop ett äventyr där ingen och alla är hjälten.

I spelets inledning drabbas London av en tragisk terrorattack som i samma veva förintar de betydande delarna i den brittiska upplagan av DeadSec. Som om inte detta vore nog får hackergruppen också skulden för dessa fruktansvärda brott och tvingas börja om på noll, och det är här du kommer in. Berättelsen om en anonym terrorist som beskyller andra för sina brott är inte särskilt unik, men det är likväl en fängslande premiss. Tyvärr tappar jag ganska direkt intresse för spelets narrativa försök. Det finns såklart några ljuspunkter, som den sarkastiska AI-kompanjonen Bagley, men överlag når berättelsen aldrig några höga höjder.

Spelet handling tacklas konstant med problemet att vilja berätta en mörk och fascinerande historia samtidigt som karaktärerna skämtar bort ett samtal så fort det blir för allvarligt. Dessutom händer det sällan att någon av alla spelbara karaktärer reagerar på ett lämpligt sätt i spelets många konversationer. Jag får snarare intrycket att de många röstskådespelare som arbetat med projektet läst in sina rader i enrum utan att riktigt veta vad de svarar på.

LÄS IKAPP DINA SPELNYHETER: Checkpoint 25.10

När Legion ber mig sitta och lyssna på de många samtal som för handlingen framåt kan jag känna hur tummen långsamt glider mot ”skip”-knappen, men så fort jag kommer ut på Londons gator blir det väldigt svårt att sätta ner handkontrollen. Den där spelmekaniska lekparken som Ubisoft förfinat sedan seriens första upplaga är mer inbjudande än någonsin och alla spännande spelsystem och förmågor faller snabbt in i ett ljuvligt samspel. Ett högteknologiskt London är dessutom en perfekt arena för mina många hacker-äventyr. Gatorna är fyllda av drönare och självkörande bilar vars aktioner jag kan styra med ett enkelt fingertryck. Jag blir dessutom direkt kär i spindeldrönaren, spelets sanna hjälte som kan infiltrera en fiendebas på egen hand med sina händiga ben och elektrifierande ansiktskramar. När han dessutom väljer att samarbeta med sin svävande kompis lastroboten skapas äkta hacker-magi. Batman och Robin, släng er i väggen!

Den spelmekaniska lekparken är nog underhållande på egna ben. Faktum är att jag sällan har särskilt kul när jag plockar upp samlarföremål i en spelvärld, men så är fallet här. Det blir dessutom ännu roligare under spelets många kreativa uppdrag. Flera av uppgifterna tar mig till helt oväntade platser och använder spelets föremål och förmågor på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Uppdragens, såväl huvud- som sidouppdrag, tydliga nackdel är dock själva berättelserna som omger dem. Jag minns nämligen oftare det kreativa sättet jag klarade ett uppdrag på och hur jag gick tillväga för att lösa utmaningen framför varför jag gjorde det från första början.

LÄS FLER RECENSIONER: Crash Bandicoot 4: It’s About Time

Jag är något kluven när det kommer till Legions ”spela som vem du vill”-element och dess påverkan på mitt sätt att spela. Å ena sidan känns det något tröttsamt att leta reda på en person som perfekt matchar min spelstil, och även om jag har tur och springer på en person med optimala färdigheter och föremål kanske själva personligheten inte alls stämmer överens med vad jag vill ha hos min hjälte. Spelet gör sitt yttersta för att jag inte ska ha just en huvudkaraktär, samtidigt som jag aktivt letar efter en.

Å andra sidan är jag sanslöst imponerad över mängden personlighetsdrag och färdigheter som listas upp hos Londons många invånare. Efter närmare 30 timmar speltid stöter jag fortfarande på personer med karaktärsdrag jag aldrig sett tidigare. Dessa drag är dessutom sällan grå och tråkiga utan det handlar för det mesta om kreativa effekter som påverkar min spelstil på ett eller annat intressant sätt. Några personliga favoriter inkluderar säkerhetsvakten som kan falla ihop och dö när som helst eller den mänskliga statyn som kan utöva sitt yrke för att subtilt fly från säkerhetsmakten. I slutändan kan jag inte låta bli att imponeras över systemet som implementerats här, trots att det inte passar mig perfekt.

Watch Dogs: Legion är ett fascinerande experiment och ett imponerande speltekniskt åstadkommande. På förhand låter ett sådant här upplägg nästintill ogenomförbart, men även om de spelbara karaktärerna knappast bjuder på några tårdrypande monologer har faktiskt Ubisoft lyckats med det omöjliga. Bakom denna imponerande teknologiska bedrift gömmer sig dessutom en välgjord öppen värld som bjuder på precis det vi börjat förvänta oss när vi ser Watch Dogs i speltiteln.

Legion är ett första försök i den här specifika typen av spel, vilket även innebär att framförallt äventyrets berättande aspekt tvingas ta ett rejält kliv tillbaka. Dessa tillkortakommanden till trots är detta en väl genomförd uppföljare som dessutom visar prov på vad som är möjligt i framtidens öppna världar, varesig det blir ett Watch Dogs, ett Assassin’s Creed eller något helt annat.