6 minuter lästid

En väldigt utnött klyscha som nog de flesta känner till är ”döm aldrig hunden efter håren”, eller den inom populärkultur snäppet vanligare, engelskspråkiga motsvarigheten ”döm aldrig boken efter omslaget”. Hur mycket jag än försöker anpassa mitt liv efter dessa talesätt händer det med jämna mellanrum att jag får slå mig själv på fingrarna för att jag dragit förhastade slutsatser om någon form av populärkulturellt verk. Precis så är fallet med Welcome to Elk.

Welcome to Elk ser rent ytligt ut som valfri animerad lågbudgetfilm. Alla bakgrunder går i svartvitt medan karaktärerna både ser ut och rör sig som klippdockor. Enbart baserat på dess utseende och en blygsam trailer förväntade jag mig att bli medtagen på ett glatt och lättsamt äventyr i en lustig, liten by. Men icke!

Spelet börjar med att huvudkaraktären Frigg anländer till ön Elk, som verkar ligga någonstans i närheten av Island. Dit kommer hon för att jobba tillsammans med sin pappas gamla vän Jan i dennes verkstad. Men jobbet kan vänta, tycker Jan, för just idag hålls en årlig fest för att fira bortgången av en extremt illa omtyckt före detta barägare. Festen hålls på det lokala vattenhålet The Hermit.

FLER RECENSIONER: The Suicide of Rachel Foster

Jag styr Frigg till baren, där får jag testa på det första av många minispel: en dance-off med karaktären Sue. Det blir lite av en Simon Says-lek där jag med wasd-tangenterna ska härma hennes dansrörelser. Eller rättare sagt, jag ska göra som Sue säger, inte som hon visar. Om jag missar eller trycker fel får jag dricka straffklunkar. Jag får dock aldrig riktigt se hur mycket jag blir tvungen att dricka eller det faktiska drickandet, så det verkar inte spela någon jätteroll huruvida jag lyckas eller inte.

När dansen är över fortsätter festen och alla har trevligt. Men så småningom snubblar en högljudd och burdus man vid namn Leroy in. Han är skitfull och sabbar stämningen totalt genom sexuella närmanden och förolämpningar riktade mot allt och alla. Det är tydligt att han injagar skräck i öns invånare och trots att ingen verkar gilla honom vågar heller ingen stå upp mot honom. När han väl avlägsnat sig har festen hursomhelst dött och det är dags för mig att krypa till kojs.

Men först måste jag försöka styra Frigg från festen till huset där hon ska bo. Detta är lättare sagt än gjort eftersom hon drar åt alla olika håll på grund av sin berusning. Tydligen gjorde de där straffklunkarna gjorde sitt, för med jämna mellanrum stannar hon upp och lägger en ordentlig pizza. Hursomhelst lyckas jag så småningom nå min logi och kraschlandar direkt i sängen. På natten plågas hon av drömmar där hon dels är tillbaka på baren och råkar förolämpa folk och dels befinner sig på en underlig båt tillsammans med Anders, en av byns mer egenartade karaktärer.

Dagen därpå mår Frigg lite sisådär men är ändå sugen på att få komma igång och jobba lite. Men istället för att knega i verkstan säger Jan till mig att ta en dag för att vila och bekanta mig med ön. Så jag går omkring i den lilla byn och ser mig omkring. Här blir det tydligt att jag bara kan interagera med färglagda saker. Trots min nyfikenhet på vad som finns att upptäcka på ön blir jag därmed väldigt styrd i vad jag kan göra och vart jag kan gå.

Snart får jag reda på att Jeppe, mannen vars båt jag fick åka med till ön, verkar ha försvunnit och jag måste hjälpa karaktärerna Beth, Ingrid och Jan att leta efter honom. Det är svårt att prata om spel som är så korta som tre timmar utan att spoila handlingens innehåll, så jag ska låta resten av själva huvudberättelsen bero och istället hålla mig lite mer generell. Det är till det här spelets fördel att spela det med så lite förhandskunskap som möjligt. Hursomhelst stöter jag strax på en sekvens jag inte alls var beredd på och som framställer Welcome to Elk i helt ny dager.

Knappt en halvtimme in i spelet är mina förväntningar om ett lättsamt och barnsligt spel som bortblåsta. Det som på ytan verkade glättigt är i själva verket väldigt tungt. Merparten av karaktärerna visar sig bära på ett dystert förflutet som nystas upp allteftersom, och om jag förstått det rätt är de flesta händelserna i spelet baserat på sanna berättelser.

Welcome to Elk hanterar många allvarliga och svåra ämnen som tystnadskultur, hur en hanterar sorg och förlust, och att säga ifrån när någon beter sig sexistiskt. Det visar på både för- och nackdelarna med att bo i en liten by där människor är beroende av varandra, men där små oenigheter kan växa till stora slitningar som påverkar hela samhället. Spelet blir vissa stunder rent obehagligt, både i huvudberättelsens händelser och i de teman som tas upp.

ETT MINDRE STYRT SPEL: Paradise Killer

Minispel, det ena helt olikt det andra men av ungefär samma omfattning som det första, fortsätter att med jämna mellanrum dyka upp spelet igenom. Bland annat ska jag sjunga en variant på karaoke ihop med karaktären Beth på baren. Återigen använder jag wasd-tangenterna, den här gången för att sjunga olika toner. Alla tonerna håller sig inom samma tonart som musikspåret som spelas så det enda jag behöver tänka på är att binda ihop dem i vackra eller svängiga fraser. Efter varje fras härmar Beth nästan precis hur jag har sjungit. Resultatet blir en mysig om än något inrutad liten jamsession, som jag som musiker uppskattar väldigt mycket. I ett par andra minispel får jag till exempel bygga en ekorrfälla och spela någon form av bakvänd minigolf där allt förutom bollen ska ner i hålet.

När vi ändå nosat lite på temat musik kan jag passa på att nämna bakgrundsmusiken. Den ger lite vibbar av en småstad i amerikanska södern, med en mysig blandning av banjo, stråk och steel guitar. Kompositören har gjort ett strålande jobb med att förstärka de känslor som förmedlas spelet igenom, trivsamma som obehagliga.

Frigg fortsätter varje natt att drömma om Anders i båten, och varje ny dröm påminner på ett eller annat sätt om händelserna som skett under föregående dag. Varje morgon hittar jag flaskpost med olika berättelser på köksbordet, som också dem återknyter till händelserna i huvudberättelsen. En av dem handlar till exempel om när Sue och George konfronterades av ett knuttegäng på en bar. Det påminner lite om vad som hände första kvällen, när Leroy dök upp första gången.

Vad Welcome to Elk gav mig var inte alls det jag hade förväntat mig. Med det sagt är jag mycket glad att jag fick uppleva de berättelser som Triple Topping vill förmedla genom det här spelet. Trots sparsmakade animationer gör musiken och dialogen spelet mycket mer uttrycksfullt än jag trodde var möjligt. Det känns aldrig överdrivet eller konstlat, och jag finner mig så småningom djupt engagerad i vad som händer.

Men hur fungerar det som spel? Jo, linjärt och styrt som det är så är det väldigt bra. Spelmomenten är inte särskilt utmanande, utan verkar mest finnas där som ett medel för att spelaren ska få uppleva huvudberättelsen. Sen är storyn i sig kanske varken nyskapande eller något som kommer hänga kvar i minnet någon längre tid, men känslorna och tankarna den ger upphov till däremot, gör detta till ett spel som är mycket väl värt sina tre timmar. Det kommer troligen inte att nå ut till den breda massan, vilket är väldigt synd, för jag önskar att många fler också får uppleva det här.