6 minuter lästid

Som en enorm älskare av brädspel har jag under åren – mest tack vare ett jobb i en butik där avdelningen med brädspel var en stor del av konceptet – spelat hundratals sådana. Anledningen till att jag nämner detta och dessa (som jag anser är en slags analog variant av TV-spel) är just för att många sådana kretsar kring samlandet av olika resurser. Det gäller helt enkelt att samla på sig saker som i sin tur kan producera något som i slutändan ger poäng. Jag vet inte om skaparna av Wytchwood främst hämtat inspiration från just brädspel eller om TV-spel med dessa spelelement fått stå för idéerna. Jag kommer exempelvis att tänka på Spiritfarer som släpptes under 2020 och som hade ett stort fokus på just det här med att samla resurser som i sin tur tillverkade nya saker. Kort och gott kan man säga att Wytchwood tar hela det här konceptet att finna föremål som gör att man kan skapa nya föremål och gör ett helt spel utav det.

Man vaknar upp, i rollen som en häxa, i en liten stuga och en bestämd get talar om för en vad som gäller och äventyret kan ta sin början. I en fascinerande sagovärld rör man sig sedan genom olika miljöer och samlar på sig alltifrån kvistar och fågelfjädrar till slime från grodor för att i sin tur kunna utföra handlingar som gör att en kan få en del av ett visst föremål som för storyn vidare. Vi möter under denna story, vilken du säkerligen listat ut med tanke på att en talande get är den första man interagerar med, en hel drös med lustiga karaktärer som befolkar en minst sagt lika lustig värld.

Miljöerna man rör sig genom är ett av spelets starkaste kort. Skogen är mystisk men lugn och fin, och i det snåriga träsket samsas allsköns insekter och taggiga buskar som bidrar till atmosfären och man får besöka fler platser än vad man först kan tro. Miljöerna målar upp sina träd, buskar och annat i en anda av platta teaterkulisser och hela den visuella stilen passar perfekt, likaså musiken som ofta består av trallvänliga slingor. Allting är ganska simpelt animerat och även om vi idag matas av den här typen av indie-spel där man försöker hitta sin unika stil framför tekniska framsteg älskar jag verkligen miljöerna och den visuella stil jag bjuds på här. Eftersom man springer omkring i alla områden en hel del är det befriande att de bjuder in till just det.

Så har vi då det här med crafting – var beredd på att det blir mycket av det. Faktum är att det ju i stort sett är det enda spelet går ut på och här finns lite minus i hanteringen, även om det på det stora hela fungerar utmärkt. När jag spelade tidigare nämnda Spiritfarer förde jag faktiskt små anteckningar på vad som behövde hittas. Riktigt så avancerat är det inte riktigt här då det mesta är ganska enkelt att tillverka och spelet också är bra, med små ikoner vid varje föremål, på att tala om vad och hur mycket du behöver av varje sak. Dessutom håller spelets journal smidigt reda på vad du ska göra härnäst och sedan är det helt enkelt bara att försöka ta en sak i taget. Ska man göra objekt D behöver man förmodligen först leta upp ett visst antal av A och B som behövs för att tillverka C, som i sin tur bildar en av beståndsdelarna till just slutprodukten. Grundmaterial går att finna på marken i någon av spelets miljöer och används för att tillverka särskilda storyrelaterade föremål enligt modellen ovan. Det kanske låter rörigt, men bryter man bara ner varje enskild beståndsdel fattar man snabbt galoppen kring vad som ska hittas. Dessutom visas det under alla föremål var dessa går att hitta.

Det fungerar som sagt smidig men det kan däremot vara lite oklart exakt vad man får av att kombinera vissa föremål. Några grejer gräver eller hugger man enkelt till sig men ibland blir det lite otydligt vad ett föremål är och då blir det att man springer runt för att se var man kan få tag på det. Man kan nämligen aktivera en slags förmåga (man är ju trots allt en häxa) där man ser vilken svaghet något har och därmed vad man behöver för att utvinna det specifika materialet från denne, men sedan kommer ju det lilla kruxet att för att tillverka det nödvändiga föremålet så måste man i sin tur finna ett par andra saker. Ja, ni förstår. Det kan bli lite omständligt, speciellt att samla på sig vissa saker som är lite mer sällsynta. Omständligheten kan också ibland bli lite frustrerande när man måste springa långt tillbaka för att få tag i en enskild komponent eftersom vissa saker bara återfinns i vissa områden. Här hade jag kanske önskat en lite mer användarvänlig lösning där exempelvis saker gick att köpa – åtminstone efter ett tag eller efter att man tillverkat tillräckligt många. Däremot är det otroligt skönt att allting kan tillverkas närsomhelst; här finns inga arbetsbänkar eller annat man behöver ränna till utan in i menyn och så gäller det som sagt bara att ha det nödvändiga materialet.

Förutom själva samlandet och crafting-delen har mycket möda lagts på att få själva berättelsen att kännas rolig, vilket är tur eftersom hela spelet bara går ut på att springa runt och samla. Man får tidigt i spelet exempelvis ta itu med en ilsken hungrig björn, möta en oxe som med tvivelaktiga metoder försöker få sina grödor att bli de bästa, och många fler oförglömliga möten. Karaktärerna är färgstarka och även om spelets enskilda mål bara är hållpunkter för att skicka ut dig på jakt efter massa saker fungerar de bra. Det blir som små pussel i sig där det slutgiltiga föremålet för att lösa något presenteras snabbt men sedan består av massa komponenter som måste fixas för att i slutändan göra så att du klarar uppdraget. Det är välskrivet med lustig dialog och allting är snyggt skräddarsytt för att passa ihop. Varje gång jag startar upp en spelsession brukar jag metodiskt kolla vilket föremål som ska göras för att komma vidare i spelet och sedan på ett nästan maniskt vis beta av varje enskild komponent som behövs för att tillverka detta. En slags ro infinner sig under jakten och man belönas med en enorm tillfredsställelse när man till slut samlat på sig allt som behövs.

Jag gillar verkligen det mesta med Wytchwood. Visst, det kretsar enbart kring samlande av saker som utgör nya föremål men det är underhållande nog för att aldrig kännas långdraget. I takt med att man lär sig var man kan finna saker och att nya recept låses upp, och framförallt att man inte behöver mer än ett par enstaka av något, blir det heller aldrig tröttsamt. Det är lugnt, harmoniskt och utan några egentliga faror (även om häxan kan ta skada av vissa figurer) och utforskande är hela tiden på topp. Man har skalat ner spelet till själva essensen av att samla och tillverka nya föremål, byggt en väldigt rolig och trivsam story runt det hela och dessutom gjort det användarvänligt med lättsamma menyer och tydliga mål som hela tiden talar om för dig vad som gäller härnäst. Hela äventyret är strax över 10 timmar långt och jag kände när eftertexterna rullade att man hade kunnat kapa lite av speltiden. Dock är jag imponerad att konceptet var så pass underhållande så länge och faktum är att jag när spelet var slut ändå saknade känslan det gav. Extra beröm ska även ges till spelets välskrivna humoristiska story. När alla de enskilda komponenter som Wytchwood innehåller tillsammans tillverkar ett så bra slutresultat blir det på alla vis en av årets stora överraskningar, som man definitivt inte bör missa.