2 minuter lästid

Zelda-serien har varit en stor favorit så länge jag kan minnas. Vill ni veta mer om det kan ni spana in den här texten. Hursomhelst har jag alltid sett mig själv som ett stort fan av serien, och känt en viss stolthet i att äga samtliga spel och ha klarat alla dessa till hundra procent – gärna mer än en gång. Döm då om min förvåning när jag nyligen upptäckte att jag helt missat ett spel i serien – nämligen The Legend of Zelda: Tri Force Heroes. Smått panikslagen såg jag snabbt till införskaffa ett exemplar av spelet för en struntsumma och satte mig ner beredd på ett underhållande och klurigt fantasyäventyr. Det jag fick var något helt annat.

Detta spel släpptes 2015 till Nintendo 3DS. Spelets berättelse kretsar kring att någon elak entitet har stulit den annars så modemedvetna prinsessan Stylas kläder och ersatt dem med en svart kroppsstrumpa. Därför måste en hjälte med polisonger, spetsiga öron och snedbena (ja, dessa är uttalade kriterier för hjälten i själva spelet) komma till undsättning och rädda riket från undergång. Nog om den smörjan.

Det viktiga i sammanhanget är att Tri Force Heroes primärt är ett flerspelarspel, likt de något äldre titlarna Four Swords och Four Swords Adventures. Tanken är att du tillsammans med ett antal kompisar (som också behöver äga spelet) ska sätta dig ner och spela igenom äventyret tillsammans, var och en som en egen Link. Värt att notera är dock att med undantag av Four Swords går dessa spel utmärkt att spela helt själv…

… med den lilla detaljen att soloupplevelsen är skittråkig. I samtliga ovanstående spel har de plockat bort den öppna världskartan (som återfinns i så gott som alla de andra spelen i serien) och istället gjort ett upplägg med kortare, numrerade banor à la de tidiga Super Mario-spelen. Pusslen har blivit nerdummade och alldeles för lätta. Bossarna likaså. Det finns ingen utmaning, det finns inga storslagna och vackra miljöer, det finns ingen rolig eller engagerande story. Ingenting av det som gör Zelda-spelen bra finns kvar. Det som återstår är istället ett tomt skal som oförtjänt bär Zelda-stämpeln.

För att göra den här upplevelsen någorlunda trivsam krävs troligen att jag spelar spelet ihop med någon annan. Men vem i hela fridens namn har egentligen två – för att inte tala om de femton(!) som krävs för att låsa upp vissa specialföremål – kompisar som både äger en 3DS och ett exemplar av Tri Force Heroes? Där kan Nintendo inte ha tänkt till överhuvudtaget! Inte ens när spelet precis släpptes hade jag kunna hitta ens EN person till att dela den här upplevelsen med.

Nintendo, SLUTA göra den här typen av spel! Om ni tvunget måste, sätt då inte etiketten The Legend of Zelda på det. Zelda-spel gör sig inte bra som flerspelarupplevelser. Speciellt inte när spelen säljer så dåligt att ingen som äger spelet har en nära vän som de kan spela tillsammans med.

Med det sagt, eftersom jag vill kalla mig själv ett äkta Zelda-fan, och för att jag också är lite lätt störd, kommer jag ändå att göra mitt bästa för att spela igenom Tri Force Heroes och försöka hundraprocenta det. Men jag kommer INTE att ha kul när jag gör det!


mm
David Nylander

Hemmakär örebroare med en blomstrande kärlek till nostalgi och ett horn i sidan till särskrivning. Spelar mest för sig själv men tackar inte nej till ett trevligt partyspel i goda vänners lag. Eftersom han aldrig blev biten av en radioaktiv spindel, fick sitt brev från Hogwarts eller plockades upp av allas vår tidsresande favoritdoktor hoppas han att detta så småningom istället befaller hans dotter.

All author posts