Spelet som tog mig ur min trygghetszon mest 2019 var Namco med sjunde delen i deras pompösa flygsaga. Själv hade jag inte rört serien sen Playstation 1-dagarna då den gick under namnet Air Combat men alltid nyfiket studerat den på avstånd. Det var först 25 år senare som jag slutligen skulle sätta mig i cockpiten och själv ta till skyarna.

Inledningsvis kände jag ofta en önskan att spelet skulle vara snäppet mer arkad:igt som on rails-favoriterna Lylat Wars och After Burner. Jag kände mig stundtals trög och rentav lite klumpig då mitt jetplan inte var optimerat för att flygas på det sättet. Svängar blev aldrig så effektiva som de behövde vara i spelets mest hektiska situationer men allt det blev det ändring på när jag efter några timmar vågade ta av stödhjulen och slå på expert-läget. Då förstod jag direkt varför den här serien sticker ut för många.

Det är en radikal skillnad att skifta över till expertkontroller. Det blir en helt annan best. Jämför det gärna med att gå från automat till manuell växel i ett racingspel men det är inte alls en rättvis jämförelse. Helt plötsligt ökade mitt plans manövreringsförmåga med 400 procent och det var i den stunden jag såg spelets sanna storhet. Den flexibilitet jag gavs med expertkontrollen var både desorienterande och olikt något annat jag känt i ett flygspel tidigare. Ace Combat blev plötsligt ett perfekt giftermål mellan arkadaction och flygsimulator som jag återvände till flera gånger under året just för hur unikt det kändes att styra.

Istället för att luta mig i önskad riktning tippade nu vänsterspaken hela planet på sniskan, runt sin egen axel. På bekostnad av stadig och säker styrning gavs jag tredubblad flexibilitet i luftrummet. Det motståndet jag kände i skarpa svängar med nybörjarkontroller var plötsligt puts väck. Hux flux var det ingen konst att göra rolls, loopar och u-svängar längre. Planet svepte genom himmeln som en ringlande och ständigt krökande orm. I spelets VR-läge vände sig både planet och min värld på ända varenda gång jag försökte svänga eftersom utvecklarna Project Aces tvingade mig att spela inifrån cockpit med expertkontroller. Det var stark åksjukevarning på hela upplevelsen men samtidigt uppskattade jag det extra lagret av kontroll som medföljde med att kunna vrida nacken för att aktivt söka eller jaga efter fiendeplan.

Trots att jag läst om skillnaderna var jag inte redo på hur våldsamt annorlunda spelupplevelsen skulle bli när expert-läget initierades. Det var knappt samma spel längre. Det var ingalunda lätt att förstå och acklimatisera sig till den nya styrningen men när jag gjort det var belöningarna himmelsvida.

Att spela och att faktiskt flyga i Ace Combat 7 är extremt tillfredsställande och roande. Här finns en inneboende kvalitet djupt rotad i kontrolluppläggets gener. Det känns rätt på samma sätt som ett hopp i Super Mario gör. Skulle jag beskriva Ace Combat-kontrollerna så skulle jag använda ordet “flexibla”. Få spel har fått mig att känna mig så manövrerbar och nästan elastisk i ett luftrum, och på land eller vatten för den delen. Vill du känna dig som en lika dödlig som hal mekanisk ål är det ironiskt nog högtflygande Ace Combat du ska ge en chans.