2020 är snart till sitt slut, och jag tänker inte säga mer om den saken. Jag har haft oväntat mycket tid att spela datorspel, och låt oss sedan lämna saken därhän. En del förseningar blev det för spel i år men jag vill ge en shout-out till alla studior och utvecklingsteam som lyckades leverera under annorlunda omständigheter. Vidare till själva listan!

5. Windbound

Jag blev nästan förvånad själv när jag gick igenom mina fem bästa spel för året och kom fram till att den här australiensiska indietiteln till Switch ändå dök upp som en stark kandidat. Vi har inte recenserat spelet hos Player 1 men det här bångstyriga överlevnadssim-/seglingsspelet kom som från ingenstans, för mig, och imponerade stort. Som skeppsbruten ska man skapa verktyg, eld, mat och bygga en båt för att inte bara nå sin familj igen utan också förstå hela sitt folks historia. För mig var det ett perfekt Switch-lir, enkelt att köra en halvtimme till en timme i omgångar, men också spela i längre stunder om jag hade tid över. Det var ett spel som levde med mig länge efter jag sett slutscenen.

4. Assassin’s Creed: Valhalla

Ubisoft har blivit som en fabrik som finns till för att leverera Assassin’s Creed-spel. Efter Origins och Odyssey, som i mina ögon liknade varandra ganska mycket, tog studion ett kliv framåt i tiden och för första gången på länge även ett kliv närmre tidsepoken i första spelet, och lyckades leverera ett riktigt vikingaäventyr. Man hade kunnat tro att det skulle komma högre upp och det hade det nog gjort också om det inte var så att mängden uppdrag och alla vita fläckar på kartan till slut inte blev något som lockade utan kändes som ett slitgöra. Jag tror att jag kommer att spela mer Valhalla i framtiden men ibland kan en resa utan slut inte kännas så kul längre – även om jag älskade minispelet Orlog alldeles för mycket, haha. Konstigt nog är inte det här mitt favorit-AC-spel det här året, mer om det senare.

3. The Last Campfire

Ibland är det ju skönt när ett spel inte är för långt, och därför föll The Last Campfire från Hello Games mig rejält i smaken. Hello Games har de senaste åren blivit mest kända för det massiva No Man’s Sky som presenterat en oändligt stor värld med procedurellt skapade världar, dvs automatiskt genererade planeter. Just det spelet var väldigt hypat innan det kom och gjorde ett magplask för att sedan räta upp sig, men det verkar ha sugit musten ur både Hello Games och deras spelare. Deras nästa spel, The Last Campfire, är en enkel historia som tar dig från punkt A till punkt B, i form av en plattformspusslare. Även om det i sig inte är något revolutionerande är hela tonen, stämningen och historien i spelet helt magiska. Berättarrösten förföljde mig i mina drömmar och jag kunde se en djupare andemening i spelet utöver att lille Ember skulle ta sig hem igen. Spel som handlar om vilsna figurer som ska ta sig hem känns som ett återkommande tema för mig i år.

2. Ghost of Tsushima

Jag vet knappt var jag ska börja med det här spelet. Handlingen? Grafiken? Musiken? Det här spelet levererade så otroligt solitt, med sin fina balansgång mellan mycket innehåll och att inte bli övermäktigt (där jag tycker att Valhalla vacklade betydligt mer). Jag kunde i stunder bara ta en paus från att ta mig framåt i spelet för att njuta av miljöerna, vinden i gräset, snön som föll eller varför inte slå om till Kurosawa-läget för att få allting att se ut som en svartvit film, som om du vore mitt i De sju samurajerna. Jag har tidigare sagt att jag vill ha ett Assassin’s Creed-spel som utspelar sig i Japan, men jag har nog aldrig förstått i vilken skepnad det skulle komma. Märkligt nog hann ju Sucker Punch fram till den pucken innan Ubisoft och levererade en fantastisk upplevelse som gränsar till det sublimt cinematiska.

1. Final Fantasy VII Remake

Det var bara en noslängd som skiljde ettan och tvåan åt i år. Jag velade fram och tillbaka, men att äntligen få se ett spel jag drömt om la en fjäder på vågskålen åt den här riktningen. Att äntligen få se Midgar igen, att få spela som Cloud och försöka rädda planeten är faktiskt svårslaget. Att göra en remake ger ju också den orättvisa fördelen att man vet att alla redan är investerade i persongalleriet och historien, och Square Enix hade kunnat luta sig tillbaka och vila på sina lagrar utan att någon hade tagit illa vid sig. Men det gjorde de inte. Jag skulle säga att de gav oss precis det vi behövde: nämligen öppningsscenen med bombuppdraget i Makofabriken, för att sen landa framför fötterna på en blomsterflicka i en övergiven kyrka. Men SquareEnix gjorde genidraget att ta med oss på en ny resa efter det, med nya vägar och vindlingar. Jag njöt av stridssystemet, och miljöerna och att äntligen få se mer av Midgar. Den klassiska musiken från första spelet var på plats men vi fick även nya stämningsfulla musikstycken och jag har redan skrivit om min favorit bland dessa. Jag hade helt enkelt väldigt kul med den här remaken, och den fick mig att se fram emot nästa remake på min topp 3-önskelista, nämligen Prince of Persia: Sands of Time som kommer i januari 2021. Det känns också som att FFVIIR lämnade dörren på glänt för en fortsättning, och vem vet var det kan ta vägen då?
Gott nytt spelår till er alla!